Läser jag: Väggen av Marken Haushofer från 68. Är helt fast. Det handlar om en kvinna som hälsar på sina vänner i en jaktstuga i Österrike, vännerna åker för att handla men kommer aldrig tillbaka. Istället uppenbarar sig en genomskinlig ogenomtränglig vägg som omgärdar stugan. Huvudpersonen är isolerad och innesluten av väggen och börjar ett nytt liv med en hund, en katt och en ko. En tillvaro där basala behov, överlevnad, förlust och närhet står i centrum. Till det yttre sker inte mycket, men spänningen i den lilla världen innanför väggen är vibrerande. Existentiell, vacker och gripande.

Lyssnar jag på: Lana Del Reys nya. Är ju absolut knäsvag för denna dekadenta, lolitalika, mörksinta persona. Särskilt låten God Knows I Tried, herrrrregud, bästa som hänt mig i musikväg på länge.

Ser jag på: This is England '90. Äntligen har sista säsongen av tv-serien med samma namn som filmen kommit. Nu börjar nittiotalet, Madchestereran och knarket. Kanske min bästa serie alla kategorier, så allt igenom briljant. Gråter floder varje gång, och bubblar av garv för detta gängs ömsinta gemenskap.

Tänker jag på: vågen av rasistiska hatbrott som brinner omkring oss, terroriserar och mördar människor. Vi har inte en flyktingkris, vi har en politisk och medial kris där rasistiska krafter tillåts växa och härja. Här, här, här och här har det skrivits bra om det. Vi måste alla hjälpas åt för att stå upp mot rasismen, våldet, hatet.