Det är en sorts väntan. En sorts eftertraktad lyxväntan. En väntan söt och utdragen som polkagrisdeg.
Den sista dagen i januari var kall, kanske slask, och den gav mig en treårsplan i min hand.
En livsriktning, ett val som gjorts för mig. Mitt namn på en lista och ett sorts löfte som betydde ungefär om tre år är du skådespelare på riktigt. Ett förtroende, en tur, ett privilegium lika stort och svårgripbart som tajgan.
En insparksfest som var en turbulent charter genom mina drömmars land, oerhört orealistisk och magisk.
En dagen efter, ett abnormt illamående och tsunamivågor av uppskattning, från andra till mig.

Sedan har ett halvårs liv förflutit och runnit genom mig i vardag av skiftande karaktär. Den av dubbelarbete med fastbränd makaronipudding, krävande assistentjobb och ett socialt liv i Göteborg som rann ut i sanden alldeles för hastigt. Den med Resultatet, vår mödosamt och fantasifullt frammanade föreställning. Med de häpnadsväckande innovationerna, stundom svåra grupprocesserna, ett stycke industrihistoria och enormt tighta brottardräkter. Den med den stora ledigheten, roadtripen som vältrade sig genom hela känslospektrat och halva Europa. Tiden på Gotland av ljus, morgonkaffe, cykelturer, närhet som var sin egen värld helt utan vassa kanter. Festivaler och gryningsfester, glitter som dröjer sig kvar på huden i veckor.
Sedan de fyra veckorna av kontorsarbete och det är för lite att göra igen, pulsen sjunker ner under vattenytan och den enda huvudgatan är folktom och dammig.
Det är en sorts väntan och jag undrar vad jag ska vara beredd på.
Och efter ett halvår är det underligt att få grattis och hurkännsdet även om det naturligtvis är med de varmaste intentioner. Jag vet inte riktigt hur det känns jag vet inte vad det är, det har inte börjat.
Den här tiden ska vara en tid av vila, återhämtning, uppladdning tänker jag. Och jag har verkligen kunnat vila. Men det står en framtidsplan fyra veckor bort och stirrar på mig och den blicken bränner, den är oundviklig. Ibland känner jag hur svallvågor slår upp i mig av upprymdhet/längtan/skräck/tacksamhet men mest av allt är jag trött på att leta efter känslor. Mest av allt vill jag nog ha verklighet efter detta halvår av (van-)föreställningar. Mest av allt vill jag nog ha en början på det som så länge varit ett sedan. Jag vill känna smaken av ett liv som tilldelats mig.
Det står en framtid fyra veckor bort och stirrar på mig och jag vill bara ropa
kom hit och ta mig med storm och jag ska ge dig allt jag har.