Mera Portugalbilder i antågande! Det var den fjärde dagen tror jag och solen andades bakom moln just då vilket krävde andra planer än att breda ut sig på en klippa dagens alla timmar.

Men först långsam morgon, frukost i massor, kaffe med påtår, hundgos och läsning i trädgård.

Jag hade på förhand sett ut en nationalpark som hette Peneda Geres och vi kom överens om att denna mulna dag lämpade sig utmärkt för den sortens eskapad. Vi tog bilen och for kanske en halvtimme österut och upp i bergen, upp i molnen.

Stannade bilen, klev ur och kände lite på landskapet.

<3

Mkt kargt och vidsträckt.

Det är lite svårt att uppfatta att det går en djup dal mitt i bilden, det ser ut som att allt är en jämn övergång men så var alltså icke fallet.

Hejhej bästgäng och Joels något eljest alterego.

Emma och Christoffer var oerhört energiska och insisterade på att vi skulle klättra upp till närmsta bergstopp vilket skulle visa sig ta tre timmar. Vi gav oss gladeligen in i uppgiften.

Och tog oss an den något kärva terrängen iklädda alldeles för sköra semesteroutfits.

Som sagt, kanske svårt att få perspektiv på hur stort det här är och typ hur höga dess buskar är, men detta täta och riviga buskage fick vi hukande klättra oss igenom. Allt med informationstexten om att det fanns vargar och vildsvin i nationalparken surrande i bakhuvudet.

Men vi kom igenom buskaget med bara några rivsår och hittade en stenstig! Tappade dock bort Emma och Christoffer på vägen.

Norra Portugal. Alltså.

Sedan kom de två försvunna travande med en stadigt brinnande upptäckareld i ögonen och sprang vidare upp mot toppen.

Bästa ressällskapet.
Sedan nådde vi toppen! Eller, jag vände när det var cirka femtio meter kvar eftersom jag drabbades av höjdskräck. Då hade även regnet brutit igenom molnen så jag väntade lite under en sten tills de andra kom ner, exalterade över den storslagna utsikten.

Vi blev badade av regnet, Joel fick en vandringssnus av Emma och blev mkt lycklig.

Så började vandringen neråt och bakom en krök stod dessa två med de sylvassaste hornen. Vi kunde ej lita på att deras lugn var beständigt utan smög förbi en och en för att undvika spetsning. Vi lyckades, kunde andas ut och gick det sista timmen tillbaka till bilen.

I bilen åt vi kakor och på vägen hem stannade vi på ett litet vinho verde-ställe och handlade.

Och så avslutades den enastående vildmarksdagen med stor pastamiddag och en mycket belåten känsla i magen.