Jag har rensat ut min ryggsäck och mina necessärer och min plånbok, lämnat mina lånekort och medlemskort i översta lådan på byrån, vässat mina sminkpennor och bäddat ner alla plagg av ull för sitt sommaride. Satt klockan på 6.10, beställt taxi till bussen, tejpat fast adresslappar på Mattias fjäderlätta och min blytunga väska. Imorgon: lämna Möllan, Malmö, Bergsgatan och Ängelholmsgatan och Kristianstadsgatan, Shawarma city X, alla shady bizniz vid rondellen utanför, den aldrig sovande grafittiväggen, klassen, sammanhanget. Det bästa livet. Jag undrar vem som ska klippa min undercut nu och hur de två läkarstuderande fransmännen jag ska bo med är, om den ena verkligen äter pizza prick varje dag. Imorgon: åker jag och Mattias först till Hamburg och sedan till Gießen där jag ska bo och göra en utbytestermin i tre månader. Det finns en vit cykel som väntar på mig där och om en vecka har jag börjat en ny skola. Det är bara tre månader och det känns så förfärligt avgörande även om det är en bagatellartad mängd tid. Där är det redan nästan sommar nu, allt fortsätter men marken under mig ändras och jag känner ingen där. Jag ska plugga konceptuell scenkonst, tillämpade teaterstudier i ett geografiskt ingenstans och en kokande kittel för det mest spännande på Europas teaterfält. Det är en dröm som infrias och det känns så stort, men just idag överröstar separationerna det. Alla hejdå. Att stå på trampolinens kant, inte kunna måtta hur långt det är till vattenytan, om det kommer slå emot mig som frostig betong eller bära mig på skummande varma bränningar. Men det är nytt och annat och mera och det är ändå nånting i det där med att riskera.