Så mycket känsla av mellanrum just nu. Är väl på en bro, en tröskel, ett veck eller ett glapp i mitt liv. Det har gått snart en vecka sedan jag och Mattias for bil ner från Hamburg med miniväxten från Maxime dinglande från backspegeln. Till mitten av detta stora land, till ett landskap som också ser ut som Skåne, till en stad som är som Mölndals bro eller Borås, som Falköping eller ett fulare Karlstad, fast med enstaka medeltidshus av korsvirke och pondustyngda stenbyggnader. Sömniga småstadskänslan.
Skolan ser ut som kommunhus eller ett nedläggningshotat gymnasium och har inget krig utom klasskrig och stöd PKK taggat på de bruna tegelväggarna. Jag hittar mina kurspersoner och alla röker smala rullcigg och har lika smala jeansben.
Jag kom hit en vecka tidigare än beräknat för att få plats på en kurs med en bulgarisk koreograf. Men. Jag stack därifrån efter tre timmar; äkta dropout. Han var bara för auktoritär, för arrogant, ignorant och gav oss uppgifter med skyhöga krav på snabb produktion; mer än jag kunde ta min första dag i ett nytt land/ny stad/nytt sammanhang. Ett och ett halvt inre krig när jag gick därifrån; en duktig flicka gör aldrig så. Men det var rätt. Det var det.
Nu är det plötsligt en hel vecka till nästa kurs börjar och jag blir helt ställd av att bli presenterad för en så oorganiserad ocean av tid. På det här stället där jag inte känner nån. Ett olustigt symptom på ett produktionsfixerat samhälle där oplanerad tid känns främmande och som skamfull lättja. Men jag längtar ju efter att dyka in i skolan; anledningen att jag är här.
Bor gör jag med två snälla läkarstudenter, lägenheten är stålgrå heltäckningsmatta, affischer av blodomloppet och vitaminerna (fett- och vattenlösliga), cocacolaglas och plastbunkar, tomma fönsterbrädor, energidrycksburkar i papperskorgen. Varmvattnet i köket fungerar bara om en spolar varmvatten i badrummets båda kranar, väggarna är tunna som kartong och jag hör små hundtassar och dörrgnissel, det låter som att alltsammans sker i mitt rum. Utanför mitt fönster svänger en lyftkran långsamt, pensionärer går hukade över sina rullatorer och snart tror jag hängbjörken slår ut.
Första morgonen hittade M ingen kaffebryggare så han gick ut och kom tillbaka med en röd moccabryggare, finaste jag sett. Han har varit här tills igår och hållit mig i handen medan vi försökt dechiffrera denna ganska stängda gråa stad som långsamt vecklar ut ett och annat kronblad. Tre biomarkts. Ett asbra burgarställe. Ett café med vackra koppar och kungliga bagels. Ett chokladcafé. Ett franskt café vid ån. Ställen att vara på.
Vi gick in i den hittills enda Berlinlika butik vi hittat, en lockluggad person frågade nyfiket var vi var ifrån (småstadsfördel) och satte sig sedan med oss i sofforna jämte en porslinsminkad poptjej och en alldeles tyst tatuerare i deras kreativa studio med klättervägg i en kub intill. Skrev ner sina bästa tips på ett vykort och jag hoppas jag ser dem igen på loppismarknaden på lördag.
M for igår, jag blötte ner hans sidenbomber med tårar i ett dunkelt parkeringshus och så tog han med sig sin värme, sin Comme des Garcons 2, sin orubbliga blick, sin alpacatröja och försvann.
Jag äter frukost i sängens fotända, fönsterbrädan som bord. Jag har bränt mig i pannan och hårbottnen och fått solutslag på händerna av att ha varit ute och sprungit i en soldisig park bara en stund. Nu är det kyligare igen; april är april.
En gång för snart sex sedan flyttade jag till England för ett annat tremånadersutbyte. Då var vi fem personer, som en familj nästan, med långsmalt radhus och ett helt liv av scones, internskämt, karaktärer, historier, erfarenheter. Nu är jag själv på den här platsen som inte har Malmös hemkänsla, Berlins sjudande spänning, Cornwalls idylliskhet eller Paris grandiosa ansikte. Men det finns något annat här och jag ska ge mig tre månader att hitta det.