Jag lämnade (är detta det enda sättet jag börjar meningar på nuförtiden? Alla dessa separationer) PAF i söndags med 35 kilo packning (fortfarande uppblandad med chiafrön, jag hittar dem innanför shampoolock och fastklistrade i underkläder - efter tvätt) och ett sömnunderskott som plöjde genom kroppen som en försvagande våg. Jag hade inte lämnat slottet (låt oss kort och gott kalla det för det) på en vecka förutom den lika overkliga skogen intill. Det var tveklöst en av de mer intakta drömvärldar jag befunnit mig i. Jag ville aldrig åka hem och jag vill tillbaka så fort det går.
Dagarna flyter ihop och bilderna är i oordning men vad spelar kronologi för roll egentligen, va.
När jag ser det här ser jag på min egen ansträngning och oförmåga att greppa alla föredrag & resonemang med större förståelse. Det var inte direkt ett tema, en tråd att följa och en riktning att gå och fördjupa sig i. Snarare detta enorma spektrum av skolor, riktningar, tider och teorier.
Och schemat var rörligt som Hogwarts trappor så det var säkrast att håll sig uppdaterad om när nästa cyborg-tarot-spåsession eller cave rave eller strukturalism-föreläsning skulle hända.
Ibland gick jag runt och fotade nedgånget elegant interiör. Kände mig så mycket som en förstagångsbesökare som var sådär naivt begeistrad över hur amaaaazing allt var. Men det var ju det.
Samma häst, annan plats. Sa ju att det var magiskt.
Efter ett par dagar vågade jag börja (smyg)fota folk.
Haydn & Mikkel. Haydns föredrag var så bra.
När det var förrädiskt kallt stannade vi inne i ett av alla rum som var täckta av ett brokigt lapptäcke av täcken och kuddar. Studiemiljö är viktigt.
Och när värmen böljade in över oss flyttade vi ut.
Inget liv utan bröd ost kaffe.
Det går ju inte att sluta swoona över påfågelnärvaron.
De två klanderfria kockarna, möjligen planerandes nästa kulinariska utspel.
Herren på täppan, dvs Jan som äger stället.
Alltså. Varje måltid.
orkar inte/vill gråta/för bra för att vara sant/låt det aldrig ta slut
Middag i kapellet vid tiotiden, ett sagoscenario som blev någon sorts vardag.
Och efterrätterna.
Lucie & Nisaar i trädgården under någon av föreläsningarna.
KOLLA VAD HÄRLIGT MED FILOSOFIKOLLO KOLLA VAD GLAD MAN BLIR
När en inser att en sitter på en slottsgård under en hängbjörk och denna vandrande sinnebild av en fransk samtida intellektuell står framför en och pratar om Lacan och kapitalismens freudianska felsägningar och njutningen i att upprepa destruktiva mönster och påfåglarna spatserar runt omkring en och någon tar fram en flaska bubbel och det är 27 grader i solen och ingen annan värld känns
Nämnde jag påfåglarna? Påfåglarna.