INTE NYÅRSLÖFTEN, MEN

Har aldrig direkt haft några nyårslöften, tror inte på dem, och det känns som att de ofta är sprungna ur någon ångestladdad post-högtids-hets. De luktar ytligt och kallsvett och glöms snart bort ändå. Däremot tilltalas jag av att se tillbaka på hela 365 dagar och markera en ny årsring. Den sköna illusionen av nystart, att få en till chans. Och samla ihop några funderingar om misstag jag ska försöka att inte göra om eller saker jag vill bli bättre på. Som det här:

Säga nej och säga ja. Helt. Stå för mina val, sluta be om ursäkt. Rycka bort den tryckande stressen över att säga nej till olika sociala grejer, exempelvis. Ängsligheten om hur folk ska värdera det och vår generations kära fear of missing out. Det gör mig velig och får mig att glömma bort att känna efter vad jag riktigt vill. Och det gör att jag kompromissar på det dåliga sättet och ofta har gnagande små hamstrar som bygger bon av dåligt samvete i magen. Så dumt, för jag tycker ju att det är så hemskt viktigt att respektera folks val och behov.  Vill släppa ansvaret för att hela tiden legitimera mina val, att inte behöva försvara och förklara mig. Komma över myten om att det stora alltid händer någon annanstans. Och stå för att jag faktiskt oftast blir lyckligast av andra saker än att trängas i dyra klubbköer. Säga JA högt och helhjärtat och säga nej tryggt och kompromisslöst.

Planer. Göra dem. Ha dem. Våga uttala och formulera vad jag vill ska hända. Slå upp dörrar och lägga ut spår. Aldrig ska jag försätta mig i en totalt planlös situation igen. Aldrig ställa mig själv utan karta och kompass i en okonstruktiv tidsocean. Jag ska lita lite mindre på att det löser sig, men fortfarande ha tillit, förtröstan. Jag ska drömma stort och göra slag i saker. Ta beslut, välja och satsa.

Välja vilken information jag släpper in. Eller, vilken jag söker upp. Vi är ju så obevekligt omgivna av en massa påträngande destruktiva budskap i form av sexism, konsumtionshysteri, karriärshets osv osv, och mycket går inte att välja bort. Det bara är där, i våra offentliga rum, överallt. Men jag vill bli bättre på att välja sådant som bara får mig att må bra, när jag har möjligheten. Har märkt att det har en markant och direkt påverkan på mitt mående och min självkänsla. I somras hade jag en vecka när jag bodde själv i Mattias lägenhet i Fengan och bara lyssnade på kloka sommarprat, läste Nina Björk och Hejblekk, lyssnade på Värvet med Bianca och läste Liv Strömqvistserier. Det var så påtagligt hur bra jag mådde av det, hur glad och stärkt jag blev. I höst har jag tyvärr varit mycket sämre på det och det har nog en ännu mer drastisk effekt.  Som att läsa hundra intervjuer med Alicia Vikander och Léa Seydoux när jag varit arbetslös, rådeppig och sett skådespelardrömmen gå upp i en liten rök. Eh. Mycket effektivt sätt att sänka sig själv ytterligare. Vill inte någonsin göra så mot mig själv igen utan bara injicera kreativ, smart och klok inspiration.

2014 är ju som vi alla vet även valår och det ger mig obehagskänslor i magen med tanke på vilka politiska vindar som kyler ner Europa. Men det är ju också en gnista hopp. Vill hitta ett sätt att dra mitt strå till stacken, göra något för klimatet, antirasismen, solidariteten, feminismen. Om vi är många som gör det kan den där gnistan fatta eld.

Och så vill/ska jag: söka de där scenskolorna stenhårt men på mina villkor, åka bil långt bort, se massor av film på Hagabion och bio Capitol, gå på svartklubb oftare, filma och klippa små filmer, bada i hav i Sverige och andra länder, dejta mina vänner oftare, ro över en spegelblank sjö, hänga i ett slott, vara modig och bara göra det.

Ett klagande ljud & en lysande julkalender.

Det går inte att förneka en viss känsla av oflyt. Men det är tråkigt att prata om; rastlösheten, slagvågorna av uppgivenhet och hjärtslagen som ibland byts ut mot kvicksand. Längtar mig sjuk efter riktning, uppstyrd sysselsättning och Känsla Av Meningsfullhet. För att prata blogg så fuckar Apple med mig och mitt iPhoto har på något oförklarligt vis blockerats så jag kommer inte åt mina bilder. Därmed lär min närvaro här bli ännu mer ojämn framöver. Men måste i alla fall passa på att tipsa om strålande Malou och Joppe som gör en asgrym, normutforskande finlandsvensk julkalender. Den sänds här och det kommer såklart nya avsnitt av dessa två genier varje dag fram till jul. Kolla kolla! 

DAGENS:

Lycka: noll millimeter mellan hans sömnvarma kropp och min/ kärleksförklaringar klockan åtta en tisdagmorgon /att han finns

Ord: ”nakenkrav”! Såg på löpsedeln. Se det som ett fullvärdigt alternativ till klädkod.
Känsla: men allt ordnar sig nog ändå snart, visst?

Bästa idé: att bygga små hus på hjul (á la cirkusvagn), hyra en parkeringruta och bo där. Kan inte tänka mig någon spexigare aktionsmetod mot den knäppa bostadsmarknaden.

Läsning: artiklar om New Public Management och de sista sidorna i Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet.

Dagdröm: I korta drag: en parisisk vindsvåning (jamen för all del, tänk Versailles möter Ekdahls mansion i Fanny & Alexander) med svindlande takhöjd, valv, stuckatur, kristallkronor och klanderfri inredning. En hedersplats i den franska kultureliten ingår givetvis, liksom en kombinerad filmstjärne- feminist- och stilikonstatus, fri tillgång till de stora modehusens couturearkiv (tänker mig att det finns ett sådant) samt regelbundna lunchdejter med Jean- Paul Gaultier. Denna väldsfrånvända glamourdröm är lika underbar som absurt ouppnåelig och blossande genant. Eh eh. Ska snart bli rimlig igen.(Men erkänn att det vore ganska flott?)

Om hur fort det svartnar för ögonen när dagarna går och dörrarna stängs.

Det är en månad kvar på det här året, jag har jobbat två dagar den här månaden och är en alltför typisk bild av inkomstlös twenty something kulturarbetare. Virrig runtirrande. Arbetsmarknaden bara: välkommen ut i kylan och den mentala hemlösheten darling! Kom och ge oss allt du har men räkna inte med annat än one way communication i sin renaste form. 
Mycket av mina dagar nu går ut på att maila, söka jobb, svara på annonser, uppdatera CV, knyta kontakter, kasta ut krokar, lägga ut trådar, le, söka, sälja, maila. Stirriga blickar i alla riktningar efter mål och mening och jobb; nu. Har ju grandiosa planer om skådespelarutbildningar, scenkonstnärlig revolution och flärdfulla utlandsvistelser, ehehe, men det är dagarna nu som måste ordnas upp innan visionerna ens kan börja ta myrsteg mot planer. Det är svårt att hitta arbetsro, jag hackar upp min uppmärksamhet och koncentration i utspridda kringflackande bitar. Svårt att vila i de nya fälten av tid när varje dag som inte säkrat några pengar till kontot ökar pulstakten. Som förlorade dagar, när de egentligen är guld värda. När mycket omkring egentligen är så obeskrivligt vackert, och säkert också vibrerande av möjligheter. Känns genant självömkande med min klagosång ur medelklassens mitt; jag borde kanske bara kämpa hårdare. Men det känns också, när en är arbetssökande, att det är något skevt med vårt system som är så hårt och ogenomträngligt när en råkat halka ut, om så bara en liten bit.
Och det är märkligt hur alla potentiella vägar ens liv skulle kunna ta med ens försvinner ur synhåll när en står sysslolös. Hur en verkar omgärdad av idel väggar fast en liksom anar, vet, eller vill intala sig själv om att det egentligen finns hundra dörrar ut. Upp i ljuset. Men de går inte att få syn på. Framtiden som ett sandslott och vägarna som retsamma återvändsgränder.
Mörkret är inte så kompakt och cyniskt cementerat som det förmodligen låter nu. Det känns ofta okej och jag rider på små vågor av energi och handelskraft. Kniper kreativiteten när den kommer, försöker då omvandla den till något som känns och syns. Men skyddsväggen mot den kvävande hopplöshetskänslan är oroväckande tunn och alldeles för lätt att ramla igenom. Känslan av att vara överflödig, onödig halvutbildad ungdom utan någon tydlig plats. Den dubbla känslan av att det kanske bara är jag som gör fel och misstanken om att vårt samhälle misslyckas fatalt med att fånga upp sina medborgare som ju vill vara med. Som kämpar hårt men hålls utanför. Min arbetslöshet är absolut ingenting mot personer som gått utan sysselsättning i åratal. Men att det går så fort att störta ner i tvivel, stress och uppgivenhet ger kanske en fingervisning om vad det gör med människor. Hur snabbt utestängningen tränger in i märgen och målar svart för ögonen. Det måste finnas andra sätt för ett samhälle att ta hand om sina människor på. Öppna sina dörrar. Annars får vi måla dit nya.