Har vi gjort alldeles själva och alldeles tillsammans, den blir mer och mer en poetisk dystopi, en svårförklarlig skapelse-/förgörelseberättelse och ett audiovisuellt slukhål. Och den har premiär på fredag. Come and get lost etc.
GBG. BACKA. SLUTPRODUKTION.
Har nu släpat min trettiokilospackning till staden i väst, staden på G, tolv trappor upp till Maximes föräldrar där min regnjacka från gymnasiet fortfarande hänger i hallen. Här ska jag bo i fyra veckor för att repa och spela vår slutproduktion A map to get lost; ett hypermedialt mysteriespel som är det mest maximalistiska, fetischistiska, märkliga, unheimlich, episka scenkonstverk jag varit en del av. Och det jag är mest stolt över. Varje morgon åker jag färja till teatern, står i fören och känner mig som Rose/Jack strax innan den lägger till vid Lindholmen. Göta älv är nästan lika storslagen som Atlanten. Är lite vinglig och orolig av den framtids- och livsstress som är så svår att hålla sig immun mot när det är mindre än två veckor till premiär och mindre än två månader till examen. När en byter plats med bara några veckors mellanrum och tappar bort sin sömn. Integriteten, ryggraden och de (nyss så) bestämda idéerna om vad en vill göra har visat sig vara oroväckande lätta att sätta i gungning. Letar efter harmoni mellan rimlig sömn (tack Atarax), hårt arbete, tillit, fuck off, konstnärligt högt flygande ambitioner & hinna med att komma ihåg hur glad jag är att jag ju är just här.
Stockholm episod 2 (hur flyktig den än var)
När jag kom hem från Rio hade jag en bild av en lång sammanhängande Stockholmsvår, att jag skulle etablera rutiner och måla gatorna med mina vanor. Ganska snart insåg jag att detta var en illusion och att jag ju bara skulle vara där en månad innan det var dags att åka vidare till Göteborg för att göra klart min slutproduktion A map to get lost där. Jag tror egentligen hela 2017 kommer vara såhär; inget stannande, bara vidare. Har inte fotograferat så väldigt mycket den här månaden, men är i behov av paketera och sammanfatta denna fragmentariska tillvaro så jag slår ihop denna Stockholmsmånad till ett enda långt, spretigt inlägg:
Har fått lära känna fina Jenny genom att bo med henne, väldigt mysigt. Vi har diskat varandras disk, haft terapeutiska diskussioner lutade mot dörrkarmarna och ätit upp varandras avokador. En gång var Malou, vars rum jag bor i, och hälsade på.
Har varit besatt av jordnötssmörsgröt.
Denna person var och hälsade på två gånger, satte guldkant på mitt lajf och blev förtjust i chokladbollar.
Och så har vi ju repat varje dag och ibland delat på praktiska uppgifter, som här när vi klippte ut ett tygtak åt Agnes som är hjärnan och händerna bakom vår scenografi och kostym.
En gång bjöd min andra Agnes mig på överdådiga födelsedagsvåfflor och det var asbra som alltid. Sällskapet alltså, men våfflorna också för all del.
Ibland har det varit världens vår och vi har tryckt mot soliga väggar på lunchen. Här är ca en fjärdedel av vårt team.
Lagt för mycket pengar på kaffe.
Agnes, Olof och en fågelperson som förekommer i vår show.
Jonna, Agnes och två andra fluffiga personer som förekommer i vår show.
En söndag var det perfekt vårväder och jag, Maxime och Minna hade det bästa söndagshänget. Gick på loppisar, fikade länge i solen, promenerade vid Vinterviken och GUNGADE.
Vet inte vad som hände men våra magkänslor drev oss kollektivt till att kliva upp på denna svävande vedbit.
Och sedan följde en sekvens av kissa på sig-garv och sedan nästintill eufori pga viktlöshet är topp 5 (kanske t.om. topp 3) bästa känslorna.
Så värt att leva i ett land med årstider pga lyckan över det här.
Sedan hände det hemska i Stockholm, en massa förvirring, osäkerhet och rädsla som gjorde att vi ställde in vår halvtidspremiär förra helgen. Istället packade vi ner hela vår scenografi igen för att skicka den till Göteborg. Snart kommer vi efter och då tror jag tiden kommer accelerera ytterligare.
ATT BESEGRA/BESEGRAS AV BRITNEY
Vill mest få en anledning att visa upp våra drömheta pressbilder som Klara G tagit. Har aldrig och kommer förmodligen aldrig mer få känna mig så mycket som en livsfarlig bubbelgumsrosa kick ass grrrl som nu. Ingå i ett team av åmande, rasande, brutna och okrossbara blondinimitationer. Vi har haft premiär, vi har bestigit berget Britney och översköljts med lättnad och guldglänsande konfetti. Vi har, likt the princess of pop herself, överlevt. Med kladdig kajal, svettiga lockar och blåmärkta kroppar. (Och jag tycker du ska komma och kolla)