Jag är i ett Nangijalalandskap som kallas Gotland. Sätter efterlängtade matplaner i verket, plöjer nya och gamla serier, blir oväntat indragen i VM- matcher, snyggmål och straffiaskon. M gör kaffe till oss om mornarna, han har blivit så morgonpigg. Varje dag säger SMHI fjorton grader och regn, nästan varje dag är det över tjugo grader och ostört turkosblå himmel. Förutom: avbrotten av sockerbitsstora hagel, minutlånga monsunregn och flammande blixtar som vita sprickor över himlen. Solen gör mig ljusröd och ljusbrun, jag tuggar trefärgade tuggumin, provar citronchoklad, plockar prästkragar vid vägkanten. Lägger ut sittunderlag till madrasshav på gräsmattan, parkerar mig mitt i solen med Kristian Lundberg och Suzanne Osten. Funderar över en iskall arbetsmarknad, den lilla teatervärlden och skolan som väntar i horisonten. Vi röjer ut den stora höga ladan, vältrar undan murkna stockar, staplar plankor, gnor bort ingrodd smuts, industridammsuger, högtryckstvättar, målar vägg. Stressen har på riktigt runnit ur venerna, jag har inga andra ambitioner än att bara vara här just nu.
I rosenbusken precis utanför köksfönstret har domherrarna sitt bo. De har ungar där, jag tror det är fem. När vi kom hit såg de ut som skrangliga dinosauriebebisar, skelettsmala med grova näbbar och tufsigt dun. Nu har de blivit mjuka och grå, som riktiga små fåglar, och vi ser varandra i ögonen genom fönstret. De står på kanten av boet, de kliver snart ut i luften.
Vi springer förbi stenhuggeriet, tittar på vackra saker i dyra antikaffärer, känner på det ljumma havsvattnet med avvaktar med att bada än så länge. Det finns en yta som förut bara var tovigt gräs och låga buskar, nu är jorden bar under himlen och vi krattar den mjuk, sår gräs klöver och en hel sommaräng.
Ladusvalorna kastar sig våghalsigt mellan takbjälkarna och luften, överallt är fyllt av fågelsymfoni. Tusen sorters läten jag inte kan skilja från varandra, och så alla sorters ungar som ska lära sig navigera i luften.
Vi cyklar. Landskapet är av hedkaraktär, det rinner spikraka grusvägar och alldeles jämna stenmurar över ön. Att cykla längs en alldeles rak landsväg i klänning och utan frusen hud, med bara himmelskupan över huvudet och varm asfalt under däcken. Kjol, bris, vallmo. Enda jag behöver.