Min utdragna fragmentariska reseskildring av en arton dagar lång roadtrip som sträckte sig från Dalslands skogar till Barcelonas gränder skejtare och havshorisont tar nu vid igen. Jag fortsätter vara oregelbunden och utspridd fast jag har andra ambitioner om ordning och jämt flöde; kanske blir jag aldrig sådan. Kanske, till och med troligen, blir jag aldrig den symmetriskt produktiva bloggaren, kanske spelar det ingen roll.
Här kommer i alla fall nästa del, den första spanska.

Vår GPS gick ju förlorad mitt i en fransk alpdal med spöklikt tomma gator, stängda boulangerier och överprisade logis med tvivelaktig inredning. Därefter fick vi hänga på Googlemaps så fort vi stötte på ett sällsynt trådlöst internet, och hela min anteckningsbok är fulla av nerklottrade vägbeskrivningar. Efter natten på slottet Cardona och den fullständigt överdådiga frukosten ringlade vi nerför berget och söderut mot Kataloniens huvudstad. Vi längtande nog mycket efter att få kliva ur bilen för mer än ett par timmar, att få slippa motorvägarnas hets och den strypta luftkonditioneringens kvava luftrum. Det var en vacker väg och vi for tätt intill foten av Montserrat, berget som jag och Maxime åkte tåg uppför förförra vintern, ett tåg som stannade i vertikalt läge och var tvunget att evakueras.
Med mina kartanteckningar och Mattias otroliga känsla för riktningar hittade vi till vårt parkeringshus med nästan osannolik smidighet. Vi tömde bilen och lastade oss fulla med packning, tog en kaffe och drog ett djupt andetag innan vi tog oss an tunnelbanan och kartletade oss fram till vår lägenhet.

Som låg i en typisk Barcelonagränd i Gothico, många stentrappor upp.

Vi bokade lägenhet via Airbnb, en ren och fin sak med en något brysk men schysst hyresvärd som osade gräs. Alltså lättnaden i att få ställa av sig sin packning och få vara på samma ställe i fler än en natt efter sju dagar i bil!

Den stora planen med Barcelona var att gå på festivalen Primavera Sound men vi hade två dagar i stan innan det började, att landa och vänja oss, göra vad som föll oss in. Ett mål var förstås att äta så mycket god mat som möjligt, exempelvis på burgarstället El club de la hamburguesa i Born någon av de första dagarna.

Typiskt hipsterhak, men så goda vegetariska burgare, kanske bästa jag ätit.

Vi promenerade förstås massor, fotograferade art decofasader, tog in stan som Mattias lärde sig att navigera i på cirka fyra minuter.

Turistfotograferade lyktstolpar och husen som ser ut som att de har tapeter av puder och glass på utsidan.

En gång kom ett ösregn och jag smet in i ett antikvariat och bad om att få fota den stolta tigerkatten som vilade mellan bokhyllorna och gav mig en sträng blick. Kanske blir den fotad av turister mest hela dagarna, stackarn.

Vi satt en stund i fina Santa Maria Del Mar med sina gotiska valv och regnbågsfärgade fönster.

Det går ju ej att inte älska en stad som har sådana här gränder.

Och sådana här träd som ser ut som att de smakar viol.

Vi gick till Parc de la Ciutadella, apelsinträden och alléerna.

Hittade ett hus med träd i som var en så ypperlig backdrop.

Poserade låtsasnonchalant i min avklippta magtröja av krossad sammet.

Såg bister ut och var kanske inte riktigt frisk de här dagarna, men det var ändå så himla fint att vara där, i den svettiga cavastaden med sina konstnärsgenier och tvåspråkiga gatskyltar, med sina oräkneliga torg, sin storslagna smutsiga arkitektur, sin fattigdom, sin hetta och sina taggiga palmer.