Det blev så väldigt tyst här. En tystnad som en följd av en skola som slukar i stort sett all min tid energi och kreativitet, allt det nya som fortfarande är nytt. Och valet. Sorgen. Åtta år av blå regering som monterat ner så ofattbart mycket trygghet och försatt så många människor i odrägliga livssituationer. Som genom det berett väg för ett parti som gör oss till en del av det allt mer fascistiska Europa. Som i sin tur bereder väg för den allra värsta sortens öppet militanta nazister.
Det är så många som skrivit så mycket bättre analyser av det här än vad jag kan göra, till exempel den här. Men jag tänkte skriva lite om var mina tankar rör sig nu när den första vågen av apokalyptisk ångest och akut politisk depression ebbat ut något.
Alltså. Det är bara så att vi inte får tystna nu.
Vi som har priviligierade kroppar, vi som inte står i den direkta skottlinjen för fascismens framryckningar, vi som har ett val att kämpa eller inte, vi som kan gå härifrån. Just vi måste stanna kvar och vi måste fortsätta eller börja om, resa oss eller skrika högre. Det finns så sjukt många som redan kämpar och så många som inte kan välja bort kampen, som får känna på rasismens konsekvenser omedelbart. Detta är en uppmaning till mig själv och andra som har privilegiet att kunna välja. Först kanske: att behandla frågan som nog maler i mångas magar nu; vad kan jag göra? Var riktar jag min frustration/trötthet/vrede? Och jag tänker på alla som går runt med den frågan i sina kroppar och jag tänker på vilken kraft den innehåller, tänk om den viljan skulle mobiliseras. Vi som har ett val behöver hitta våra former för motstånd, för antirasism och en annan sorts värld. Att inte försvinna bort i sömn och förträngning, normalisering uppgivenhet. Vår tystnad är deras största vinst. För mig försöker jag göra den här tiden till en tid då jag funderar och diskuterar kring vad aktivism är och hur jag kan verka i mina sammanhang. På skolan, i samtal, i demonstrationer, i NGO’s. Kanske handlar det också om att omförhandla bilden av vad aktivism och vad en aktivist är. För nu är det nog så att vi alla måste dra in ny luft lyfta blicken och fortsätta. Alltså there’s no way to go but on och vi kan väl hjälpas åt att tänka ut strategier? Det finns vägar ut och framåt.

(Här är en hård, skarp och mycket bra text som i alla fall gav mig en spark i rumpan, på helt rätt sätt)