Jag var på ett samtal och en poesiläsning idag, med poeterna/aktivisterna Athena Farrokzhad och Felicia Mulinari på Stadsbiblioteket. De pratade om sin och varandras poesi, om mödrar i exil, om rasism och kamp och kollektiv, om var rasistiska upplevelser tar vägen, om språk och arbetarlitteratur och galna revolutionära föräldrar. Det var knytnävar och smekningar, det berörde och brände mig. Det var Så. Vackert. Dessa två personers enorma språk, deras formuleringsförmåga och skärpa som får mig att häpna och överfyllas av inspiration, deras lyster och vrede, deras humor hetta och poetiska politik. Vi delar värld och utopier men våra erfarenheter skiljer sig. Det finns så mycket av det här (väster-)landets fula sidor som jag aldrig behövt utstå.
De är så övertygade om ordets och språkets revolutionära potential och de förkastar hela idén om att det optimala tillståndet för en människa är att vara en oberoende individ, absolut autonom. Athena säger om vi inte är tillsammans är vi döda och det går tusen pilar genom mitt bröst. Jag önskar jag kunde återge samtalet, att jag spelade in deras skratt och deras punchlines, men det är alla gånger bättre att läsa deras egna ord.
Av någon anledning tänkte jag på Navid Modir och Gustav Fridolin när jag satt där. Eller, jag tänkte på deras HALLÅ-JAG-HAR-BLIVIT-FEMINIST-ÄR-JAG-INTE-STRÅLANDE- texter. För att jag genomfors av skam över att vara en del av det vita etablissemang och kulturlandskap som finns på andras bekostnad. En del av den vitsvit Athena och Felicia skriver om. Mina privilegier = andras förtryck osv. Skam är passivt och jag vill inte bli paralyserad, det kan ju aldrig generera någon rörelse. Jag tänkte på att Gustav och Navid när de kom till sitt feministiska uppvaknande istället för att ta uppta en massa medieutrymme istället borde använt sina positioner och privilegier på ett annat sätt. Lämnat plats åt andra röster. Sökt upp kunskap, läst, lyssnat, lärt sig. Inte tagit mer plats. Och när jag satt där i publiken och lyssnade storögt och med frenetiskt antecknande penna på Athena och Felicia så tänkte jag att jag inte vill vara som Navid och Gustav. Att jag inte vill vara HALLÅ-JAG-HAR-KOMMIT-PÅ-ATT-JAG-ÄR-DEL-AV-EN-RASISTISK-STRUKTUR-OCH-DET-ÄR-ASJOBBIGT-MEN-JAG-ÄR-FAKTISKT-EN-SNÄLL-MÄNNISKA typ. Att jag istället vill vara tyst och lyssna. Att jag bara vill ta del av dessa enastående personers insikter och poesi, höra dem formulera frågeställningar, erfarenheter och problem som jag i min vita svennebanankropp aldrig behövt uppleva. Vill höra mera. Fundera över vad jag kan göra i de sammanhang där jag verkar.
Bibliotekssalen är enorm, det känns som tusen meter i takhöjd och dessa två personer intar och äger det där rummet. Jag märker att jag känner mig besvärad av att publiken är övervägande vit, vilket dessvärre alltför ofta ju är fallet i den här typen av kulturella sammanhang (vilket också behandlas och med rätta kritiseras i samtalet). Men de lyssnar. Vi lyssnar. Och det är det jag vill göra. Tystna och lära mig. Det är där jag vill börja.

(PS lyssna genast på Athenas sommarprogram om du inte gjort det, köp hennes geniala diktsamling och läs Felicias poesi här)