Nu har jag vältrat mig djupt ner i mitt gedigna bloggarkiv, för även om jag aldrig blir en Ball Bloggbrud, tjänar en spänn på den här stället eller upprätthåller någon kontinuitet så har jag i alla fall ackumulerat en ansenlig kvantitet textåbild över tid. Här kommer en oändligt lång genomgång av mina fem föregående oktobermånader, är du en sådan som kräks på den sortens självupptagna ältande är det bäst du tittar bort nu:

2010

Var blott de tjugo fyllda, bodde i Plymouth med fyra fantastiska vänner i ett tvådimensionellt hus med köttfärsfärgad vardagsrumssoffa och inget köksbord. Pluggade Theatre and Performance och älskade allt utom de sura och generade brittiska kidsen i min klass.

Pysslade så mycket på den här tiden?! Slog in skokartonger och plåtburkar i fågelpapper, gjorde stilleben av andra plåtburkar och dockskåpsinredning.

Åt scones hela tiden, gick i terapi och lajvade teaterkollektiv dygnet runt med improvisationer utan början och utan slut.

Köpte dessa Brogues som jag bar med vördnad och fotograferade i alla upptänkliga vinklar i kvällsljuset.

Sedan dog min farfar och jag for hem till Sverige för begravning. Hängde med mormor och morfar som var såhär bedårande.

Poserade i sjömansklänning och knästrumpor i deras vardagsrum. Hann även vara i Asklanda hos modren och fadren i några dagar.

Och gosa häst. Det deppiga med denna vecka (förutom den uppenbara sorgen över bortgången farfar) var att jag missade en workshop på universitetet med Marina Abramovic. Det svider ju lite, såhär i backspegeln.

Tillbaka i England och en dag lämnade jag Devon för Cornwall och for till St Ives alldeles själv. Det kändes så stort.

Jag smygfotade kärlekspar, åt scones, fick beröm för min engelska av en hundägare vars hund jag klappade, lyssnade på Patrick Wolfs Wind in the Wires på repeat, skrev vykort och kände att livet och världen var mycket stor och mycket vacker.

Sportade cuteness med rosetter och spets.
Denna höst var över huvudtaget en av de finaste och viktigaste hittills i mitt liv.

2011

Var tjugoett år, gick på Wendelsbergs teaterlinje, poserade för outfitbilder i bokskogen invid skolan och hade fortsatt cuteness-stil.

Bar omkring på den här väskan som efter fem år säkert gjort sitt för att skeva till min rygg.

Lämnade Göteborg för Asklanda en helg, passade Hilma, gick på loppis, förtjusades av blodröda oktoberlöv.

Gosade med Imse och åt plättar med grädde, hallonsylt och körsbärssylt.

Mycket knästrumpor och strumpeband going on.

Och piffade till tillvaron med en blond slinga i det svarta trasslet. Kände mig fräck och fashion och sedan gick det håret av.

Den här oktobermånaden dog min världsfina morfar. Det var mycket sorgligt och jag minns den här promenaden som jag, mamma och mormor gick efter begravningen. Sorgen och sirapsljuset,

Två av mina bröder, Jonatan och Mattias, fyller år i oktober och jag var pysslig och klippåklistrade anteckningsböcker i present åt dem.

Var såhär göllig och parisienne.

På den här tiden bodde Mattias och Rebecka i favoritskogen Fengan, jag hälsade på och vi promenerade till stenbrottet med deras skäggiga griffon Humlan.

Hälsade på farmor i sitt radhus i Frölunda också, men lyckades tydligen inte fånga henne på bild. Bara munvatten vid badrumsspegeln och min egen reflektion.

2012

Bodde med Maxime och Agnes i Majorna, en oerhört bra tid. Dansade på Nefertiti, upplevde en ny stor frihet. Gick tvåan på Wendelsberg, spelade Fagin i Oliver Twist med svartmålade tänder för mellanstadiekids, men gillade nästan mest att bygga den stora träscenografin.

Bodde i vardagsrummet i vår trea med bara en spetsgardin som utgjorde en tunn skiljevägg och avgränsade min lilla värld. Älskade det där rummet med sänghörnan, sammetsgardinerna, den noggrant ihoppusslade inredningen och balkongen med utsikten över Masthuggsberget.

Återupptäckte svart och kände mig dark och k00l.

Hade så bra hår på den här tiden. Gick omkring i en grå mössa som jag troligtvis snodde från Agnes och en Fred Perry-bomber som jag älskade innerligt tills jag slarvade bort den i en bohusländsk strandort sommaren efter.

Smoothies utgjorde en oproportionerligt stor del av mitt liv.

En dag hälsade jag på min fina mormor i Mölndal och hon stekte sina omsusade pannkakor till mig.

Jag fick med mig en kasse röda äpplen från trädgården och spatserade runt i blanka skor och knästrumpor i matchande kulör.

En helg for jag till min bästa dalslandsskog.

Hjälpte Jonis att filma en film som ingår i hans alldeles speciella slöjd-/Charlie Chaplin-/allmoge-/arty fartygenre.

Och den dagen hade jag och Mattias möte för att han skulle göra kostymen till vår (som i min scenkonstgrupp Penny Pick a Dolls) föreställning Fireflies. Han hade en senapsgul tröja från APC på sig, vi pratade om allt lutade tätt mot varandra över hans klippbord. Jag for därifrån med en laddning svart denim och jag tror att båda våra hjärtan fladdrade när vi nästan men bara nästan kysstes vid busshålplatsen.

2013

Jag var tjugotre år och en gång låg jag i en hage på en matta av fallfrukt och poserade som en gothisk Snövit.

Hängde med Mattias i Fengan och var asnykär fortfarande och hela tiden.

Lagade tacos, sparkade runt i nedfallna murgrönelöv och kollade på The Office.

Gick runt i M's Caravaggio-tisha, cirkelkjolar och knästrumpor.

Den här hösten var jag arbetslös i stort sett hela tiden förutom ett par veckor då jag jobbade som kyrkvaktmästare hos mamma och pappa på landet. Mahgahd, kan sakna det så himla mycket. Det var sjukt tungt emellanåt men att vara ute hela dagarna och blåsa löv och lyssna på P1 har en obestridlig charm.

Och så hade jag ett par byxor från Mes Dames som jag älskade sönder och samman, en gräddvit sidenskjorta och en vinröd stickad tröja från Dagmar som jag byggde min perfekta höstuniform av. Byxorna har slitits ut och ersatts av ett par nästan likadana från samma märke och stilen har nog inte förändrats nämnvärt.

Kontrasterade knegarvardagen med frukostexcesser. Panerad tomat tex, jag menar varför inte.

Insåg att jag var välsignad/fördömd till en höst som kulturtantspunkare.

Spenderade ännu en helg i Fengan och skrev lite såhär om det: En helg av skog, svindlande närhet och den försiktigt oroande insikten om att träden förlorat alla sina löv nu och att det börjar bli svårare att se färg. Nyregnad luft och grus under våra fötter när vi springer. Min första Gregg Arakifilm och jag tror jag hittat en ny favoritregissör. Explosiva känslor, trevande planer. Vi lagar äppelsylt och han rör sig fort, dansar till The Cure. Kanelstänger och rödstrimmiga äpplen, råsocker och sjudande värme. Vi sitter på hans vardagsrumsgolv, ullkuddar, afghanska mattor och så har vi tagit in täcket. Vi lyssnar på ett P1- program som hamnar om drömmar och livsplaner som rämnar, jag ritar blåa träd som ser ut som alger med julgranskulor i. Bill Callahan, Cat Power, första avsnittet av Skins och ett nytt rödvin. Att i två nätter tappa bort vems hjärtslag som är vems innan jag måste åka därifrån igen.

2014

Bara ett år sedan ju. Vid det här laget var min bloggfrekvens nere på dagens otillfredsställande låga nivå så här är arkivet lite tunt. Men jag gick första året på skolan och var väl mest knäckt av trötthet hela tiden, la mig typ klockan nio på kvällen och försökte förstå vad det här var för sorts liv jag fått mig till skänks.

Hade egentligen bara tights och tisha på mig hela tiden förutom någon enstaka helgdag då jag piffade till mig såhär. Hade denna leotisha hur mycket som helst.

Avlastade mitt överhettade teaterhuvud med handarbete i form av ommålad teakbyrå. Hade haft för mycket mörkt trä omkring mig och behövde uppenbarligen något med mer godisaffär-i-Astrid-Lindgren-film-känsla. Som den vuxna individ jag nu är.