Senaste veckan har varit lager av blötsnö och politisk tröstlöshet. Naomi Klein skrev så bra om Trump och allt, det är redan old news nu men något av det rimligaste jag läst i detta deprimerande kölvatten. ag vet inte vad säga om det som inte redan sagts, utan att sparka i vidöppna dörrar, bara omöjligt att låta det gå alldeles okommenterat förbi. Funderar på hur en ska göra för att inte låsas i denna handfallna känsla av maktlöshet, hur den där dagen efter sorgen då mobiliseringen sägs ska börja egentligen ska gå till.

Nu, en helt tvär och kanske cynisk övergång till en FEST som hände mig för lite mer än en vecka sedan.

Vår åtta veckor långa Britneypsykos utmynnade i den mest drottninglikt kitschiga premiärfest som var som nyårsfest & bröllop & odefinierat glammigt jubileum på en gång. Lättnaden jag kände efter genomförd premiär var massiv. Logen fylldes av serpentiner, chokladägg, billig visdom, pastellfärgat skumgodis & enhörningar i snäckskal. Och festen var rosa bubbel till alla, rullskridskor & chokladkalendrar med prinsessor på, tårdrypande tal, Britneymasker, episkt kolhydratstinn amerikansk buffé, danceoke, karaoke, glowsticks, äkta Vegasbabes och de högst smällande konfettikanonerna jag hört.