I sommar är jag medskapande i Amputation Parts, ett performanceverk och det kanske mest utmanande projektet jag gjort. Omfattande, komplicerat, som ett intellektuellt triathlon och ett groteskt roligt labb. Vi gjorde ett miniresidens en vecka i Fengan där vi började varje dag med youtubeyoga på stickigt trägolv i en gammal fönsterateljé, gick via filosofiska intrasslingar och rundgångar, dramaturgiska uppror, genom degiga ritualer, fuskblodiga bad och stympade fotograferingar. Är SÅ glad för detta assvåra svinroliga uppdrag. De få timmar vi inte ägnade oss åt detta så låg Fengan och Grimsheden där i pittoresk kostym; som syskonbarn bakom en vinjett av ängsblommor, överflödet av blåbär under tallarna, smultron för tusen bullerbystrån, en natt på det finaste nya vandrarhemmet, träkaniner i prinsessklänning och florsockrade nyponrosor (vem gör ens nåt sådant).

Förra helgen begav jag mig uppåt i landet, lämnade min kära inhängnad Möllan för en annan sorts luft, ett föräldrahem och en stjärnhimmel. Jag hade haft skog- och djurcravings hur länge som helst och var mycket lättad över att äntligen komma iväg.

Och jag kan redan nu säga att det blev en exemplarisk helg. Exempelvis så var det sol hela tiden och när det var mörkt så var det stjärnklart. På lördagen var det såhär ljust, jag åt frukost i ett solbadande kök och gick sedan ut för att gosa med isbjörnarna, dvs hästarna.

Shamita med pepparkornsögonen och de vita ögonfransarna.

Jag och mamma promenerade för det kan en inte missa. Till den här hagen som är barndomsminnen om kurragömma, picknickar och grodyngeljakt i dammen.

Isgrafik.

Rotknutar. Aaaah, att få vara i skog efter månader av Skåneslätt och stadsrum.

Vi utvidgade hela tiden promenadsträckan för det var så perfekt vårvinterväder att det var omöjligt att gå in.

Vi var nog ute i uppemot två timmar och hann äntligen för första gången på månader prata ostört, länge.

Videung också.

Hemma går allt sin gilla gång, rutinerna nästan orubbligt trygga. Pianot och Backnoterna stadigt på samma plats, radion slås på till sjörapporten innan kvart i tio-ekot, teet dricks vid samma tid varje dag och kaffet likaså, hästarna hämtas in till stallet och släpps ut, alltid biscotti till kaffet, alltid en tung cheddarost längst ner i kylen. Sånt som en febrig tonåring tyckte var outhärdligt är nu helt fint att komma hem till.

Det var så fint ljus att mor min fick slå sig ner för några porträtt. Fin va.

Himlen brann upp över vassa trädsiluetter.

Det går så lugnt och långsamt allting, ibland tar det flera dagar för mig att vänja mig vid det tempot men nu var det precis vad jag ville ha och därför sjönk jag bara ner i det, helt tillfreds. Läste utan att stressat se efter hur många sidor det var kvar på kapitlet, sådant.

På kvällen kom Jonis, Lisa och Hilma och till finbesöket bakade mamma blåbärspaj, så gott ju.

Då på kvällen sov kidsen men på söndagmorgonen var de förstås uppe vid åtta och lekte kaos med tjugo års samlade leksaker, sjörövaröar och riddarborgar i playmo, tuschsminkade barbies och skogsfamiljer i rutiga shorts.

Så himla gosigt att träffa dessa igen.

Kolla Ville åh.

Sedan red jag och pappa ut i skogen. Att gallopera på skogsvägar och i ekhagar och allt är så idylliskt så en nästan blir lite äcklad av sig själv fast en ändå bara njuter. Jag rider inte ofta numera men Minzk som är min (nåja, egentligen inte riktigt min) häst är så bedårande att det inte är klokt.

Och så var det lunch och gosa med syskonbarn, spela en eller annan ballad till på pianot och fotografera snödroppar (för det är lika kul efter varje iskall vinter).

Den här tiden på året är alltid stubbigt och korthugget, skört och sticksigt, torrt monokromt. Men det händer något så snart ljuset ändrar sig till att lysa med guld.

Det var en helg som var så anspråkslös och lågmäld men som innehöll allt jag behövde då. Den här vilda vargen till gammal gubbhund exempelvis. Han finns ju inte i Malmö.