Sommaren då jag var 27 var tydligen tiden då jag var mogen att ta mig an det nya fräcka sociala mediet Instagram, eller bara 'insta' som ungdomarna kallar det. Överväldigad över min egen trendkänslighet. Nämen ja. Är i alla fall ca 400% aktiv där än här så om någon suktar efter min aktivitet på the internetz är detta platsen där ni hittar mig. Hittils består min feed av ungefär lika delar hår, plankor & diverse lantliga miljöer. Följ följ, det blir skoj!
En gång för några veckor sedan hade jag så mycket ångest & livskris (allt upphöjt till 200 av PMS:en of doom) att jag började räkna uppehållet i tårflödet istället för antalet gånger jag grät. Då var F här och då tog vi oss till skogen, vilket faktiskt är det enda rimliga att göra ibland när livet känns orimligt att leva. Och efter att jag fått se brinnande skymningsmoln, daggen samlad i klungor av lupinblad, trädstammarna slå sina skuggor i ojämna ränder över grusvägarna, efter att ha fått snubbla ut i hästhagarna för att fånga allt som guldskymningen kastade sig över på bild, efter att ha fått eldat i spisarna, hängt med pianot och djuren och sprungit den där rundan och sett ekorren som äter upp fåglarnas mat i mammas och pappas trädgård och uttala alla rädslor och tillslut somna och nästan gråta färdigt så hade egentligen ingenting förändrats, men livet kändes lite mindre orimligt att leva.
Först försvann tussilagon. Sedan magnolian, syrénen, häggen, flädern. Nu försvinner något annat, kanske prästkragarna. Nu växer ekollonen, björnbären, hasselnötterna. Sväller, föds som ljusgröna för att sedan sjunka in i sitt blodfyllda, mättade tillstånd.
Dessa skiftningar omkring mig som lägger sina händer på min rygg och för mig genom tiden.
Ett stycke klippt, skuren, staplad och organiserad natur, ett fotografiskt nyckelhål till mitt projekt om naturen (detta lilla behändiga ämne) som jag arbetar med. Bara så. Offentlig process etc.
KATEGORIER
ARKIV
LÄNKAR