SOMMAR, SVUNNEN

Två anledningar till att publicera inaktuella bilder; 1. Jag har fortfarande ingen laddare till kameran så kan ej producera några aktuella. 2. Det är februari och lite digital eskapism känns rimligt när det är så kallt och färglöst som nu. 

Och då tänker jag på en natt i augusti på Performing Arts Forum när det serverades tacos på slottsinnergården, grillarna mättade luften med osande rök, en britt som såg ut exakt som Steve Merchant höll ett smattrande anförande om noise och dess etymologiska släktskap med nausea,  det hängde värmeljus i glasburkar i träden som vi satt under, jag kände mig omväxlande underhållen av/underlägsen olika forskare inom konst och filosofi som levde och verkade i USA/Libanon/Berlin/världen, vi dansade oss genomsvettiga i sportshorts och kimonos i the rave cave, hämtade andan i sommarnatten, satt i nedsjunkna trädgårdsstolar och det var så många stjärnfall den natten.

10 9 8 7 6 5 4 3 2 1 0: 2017

Om ett nyår i Berlin där fyrverkerierna är okontrollerade, river sönder midnattshimlen med en egen brinnande stjärnhimmel och dess blodiga snedsteg jagas av blinkande ambulanser. Vi styrde med ännu en festlig frukost och for sedan på hemmafest hos JP & Christoph i Friedrichshain. Karamelliserade popcorn, pappersflamingos, kimonoexperter & en överfull kyl, trippelportioner av buffé, Dinner for One, slapstickgarv, kärt återseende av Judith & rörigt sentimentala röstmeddelanden till vår saknade tredje Adam, tomtebloss, konfettiregn av små silvriga kvadrater som dröjer kvar i botten på min väska än, you are overdressed in the best possible way, utbytta nummer & löften om häng i Hamburg & Köpenhamn, hångel under fyrverkerihimlen, Britney & Beyoncé i vardagsrummet.   

SOMETHING SENSATIONAL

Senaste veckan har varit lager av blötsnö och politisk tröstlöshet. Naomi Klein skrev så bra om Trump och allt, det är redan old news nu men något av det rimligaste jag läst i detta deprimerande kölvatten. ag vet inte vad säga om det som inte redan sagts, utan att sparka i vidöppna dörrar, bara omöjligt att låta det gå alldeles okommenterat förbi. Funderar på hur en ska göra för att inte låsas i denna handfallna känsla av maktlöshet, hur den där dagen efter sorgen då mobiliseringen sägs ska börja egentligen ska gå till. 

Nu, en helt tvär och kanske cynisk övergång till en FEST som hände mig för lite mer än en vecka sedan. 

Vår åtta veckor långa Britneypsykos utmynnade i den mest drottninglikt kitschiga premiärfest som var som nyårsfest & bröllop & odefinierat glammigt jubileum på en gång. Lättnaden jag kände efter genomförd premiär var massiv. Logen fylldes av serpentiner, chokladägg, billig visdom, pastellfärgat skumgodis & enhörningar i snäckskal. Och festen var rosa bubbel till alla, rullskridskor & chokladkalendrar med prinsessor på, tårdrypande tal, Britneymasker, episkt kolhydratstinn amerikansk buffé, danceoke, karaoke, glowsticks, äkta Vegasbabes och de högst smällande konfettikanonerna jag hört. 

SAKER SOM HÄNDER PÅ HELGER

Innan den här högintensiva perioden i mitt tjugosexåriga liv är över får jag nu försöka trampa igång detta sömngångaraktiga bloggtempo till något en aning raskare. Börjar med en dubbelmacka, två helger som passerade för ett tag sedan och för ett lite längre tag sedan:

En där jag och Adam som vanligt var på Mousonturm (bra ställe med samtida scenkonst i Frankfurt) och kollade koreografi, gullade med Judith som jobbade i garderoben, smuttade på drycker i nämnda pinglas kök och hon berättade om hur det var att bo på Nya Zeeland, besöka Hobbiton och känna det som att komma hem, när vi hittade en klunga med personer från skolan samlade utanför en kiosk, gick på en märklig klubb som klädde ut sig till svartklubb men hade burkigt ljud och lite för många biffiga män i vita t-shirtar på dansgolvet, försökte gå på en klubb på en båt men vände och sjöng Lana Del Rey i kör när vi korsade floden och åkte hem med händerna och munnarna fulla av överprisade chips och oreoschoklad. 

En annan helg när jag hade oerhörd pms och grät och hade ångest mest hela tiden men ändå lyckades snora klart och hipsterpeaka genom att gå på dagsfestivalen Stil vor Talent med Judith och Fabrício. Obligatoriskt nedlagt industriområde, sol som förbyttes i undergångsregn, dans i gräs som övergick i lera, pretzels och börek som mosig matsäck, gladpacktunna engångsponchos, upparbetad entusiasm och några stunder av beatet i bröstbenet; när det är det enda som känns.