En gång för några veckor sedan hade jag så mycket ångest & livskris (allt upphöjt till 200 av PMS:en of doom) att jag började räkna uppehållet i tårflödet istället för antalet gånger jag grät. Då var F här och då tog vi oss till skogen, vilket faktiskt är det enda rimliga att göra ibland när livet känns orimligt att leva. Och efter att jag fått se brinnande skymningsmoln, daggen samlad i klungor av lupinblad, trädstammarna slå sina skuggor i ojämna ränder över grusvägarna, efter att ha fått snubbla ut i hästhagarna för att fånga allt som guldskymningen kastade sig över på bild, efter att ha fått eldat i spisarna, hängt med pianot och djuren och sprungit den där rundan och sett ekorren som äter upp fåglarnas mat i mammas och pappas trädgård och uttala alla rädslor och tillslut somna och nästan gråta färdigt så hade egentligen ingenting förändrats, men livet kändes lite mindre orimligt att leva.
GBG. BACKA. SLUTPRODUKTION.
Har nu släpat min trettiokilospackning till staden i väst, staden på G, tolv trappor upp till Maximes föräldrar där min regnjacka från gymnasiet fortfarande hänger i hallen. Här ska jag bo i fyra veckor för att repa och spela vår slutproduktion A map to get lost; ett hypermedialt mysteriespel som är det mest maximalistiska, fetischistiska, märkliga, unheimlich, episka scenkonstverk jag varit en del av. Och det jag är mest stolt över. Varje morgon åker jag färja till teatern, står i fören och känner mig som Rose/Jack strax innan den lägger till vid Lindholmen. Göta älv är nästan lika storslagen som Atlanten. Är lite vinglig och orolig av den framtids- och livsstress som är så svår att hålla sig immun mot när det är mindre än två veckor till premiär och mindre än två månader till examen. När en byter plats med bara några veckors mellanrum och tappar bort sin sömn. Integriteten, ryggraden och de (nyss så) bestämda idéerna om vad en vill göra har visat sig vara oroväckande lätta att sätta i gungning. Letar efter harmoni mellan rimlig sömn (tack Atarax), hårt arbete, tillit, fuck off, konstnärligt högt flygande ambitioner & hinna med att komma ihåg hur glad jag är att jag ju är just här.
Stockholm episod 2 (hur flyktig den än var)
När jag kom hem från Rio hade jag en bild av en lång sammanhängande Stockholmsvår, att jag skulle etablera rutiner och måla gatorna med mina vanor. Ganska snart insåg jag att detta var en illusion och att jag ju bara skulle vara där en månad innan det var dags att åka vidare till Göteborg för att göra klart min slutproduktion A map to get lost där. Jag tror egentligen hela 2017 kommer vara såhär; inget stannande, bara vidare. Har inte fotograferat så väldigt mycket den här månaden, men är i behov av paketera och sammanfatta denna fragmentariska tillvaro så jag slår ihop denna Stockholmsmånad till ett enda långt, spretigt inlägg:
Har fått lära känna fina Jenny genom att bo med henne, väldigt mysigt. Vi har diskat varandras disk, haft terapeutiska diskussioner lutade mot dörrkarmarna och ätit upp varandras avokador. En gång var Malou, vars rum jag bor i, och hälsade på.
Har varit besatt av jordnötssmörsgröt.
Denna person var och hälsade på två gånger, satte guldkant på mitt lajf och blev förtjust i chokladbollar.
Och så har vi ju repat varje dag och ibland delat på praktiska uppgifter, som här när vi klippte ut ett tygtak åt Agnes som är hjärnan och händerna bakom vår scenografi och kostym.
En gång bjöd min andra Agnes mig på överdådiga födelsedagsvåfflor och det var asbra som alltid. Sällskapet alltså, men våfflorna också för all del.
Ibland har det varit världens vår och vi har tryckt mot soliga väggar på lunchen. Här är ca en fjärdedel av vårt team.
Lagt för mycket pengar på kaffe.
Agnes, Olof och en fågelperson som förekommer i vår show.
Jonna, Agnes och två andra fluffiga personer som förekommer i vår show.
En söndag var det perfekt vårväder och jag, Maxime och Minna hade det bästa söndagshänget. Gick på loppisar, fikade länge i solen, promenerade vid Vinterviken och GUNGADE.
Vet inte vad som hände men våra magkänslor drev oss kollektivt till att kliva upp på denna svävande vedbit.
Och sedan följde en sekvens av kissa på sig-garv och sedan nästintill eufori pga viktlöshet är topp 5 (kanske t.om. topp 3) bästa känslorna.
Så värt att leva i ett land med årstider pga lyckan över det här.
Sedan hände det hemska i Stockholm, en massa förvirring, osäkerhet och rädsla som gjorde att vi ställde in vår halvtidspremiär förra helgen. Istället packade vi ner hela vår scenografi igen för att skicka den till Göteborg. Snart kommer vi efter och då tror jag tiden kommer accelerera ytterligare.
27.
Tiden går så sanslöst fort just nu! Vet inte om detta bara är början på den acceleration av tiden som bara kommer öka livet ut, eller om det är något särskilt med den här perioden. Om två månader är min scenskoletid över och då har redan halva 2017 passerat. Förstår. Ej. Jag är också till exempel redan 27 år, två veckor och två dagar. Födelsedagar är en komplicerad sak. Fantastiskt att fortfarande vara vid liv & livet blir faktiskt bättre vs Den Stora Åldersnojan. Det blir någon form av avstämning; hur lyckad/lycklig är jag nu, var är jag/vart vill jag etc. Och så tänker jag alltid att jag inte vill ha nåt stort, att jag inte vill stå i centrum eller göra någon grej av det, men när själva bemärkelsedagen inträffar ångrar jag mig och vill ha storslagna planer i alla fall och då är det i regel för sent. Tröttsamt beteendemönster. Min födelsedag i år var känslomässigt böljande, och såg ut lite såhär:
F var här! Det var en mycket bra sak. Vi åt en rimlig mängd amerikanska bananpannkakor till frukost.
Jag fick livets finaste kimono i födelsedagspresent som jag suktat efter på Beyond retro dagen innan. Ska leva eskapistiskt konstnärslajf i denna i sommar.
Det var alla tiders vår och det gick att dricka kaffe på balkongen, tjöt över hur nice det var.
Kände att vita jeans var det mest passande plagget denna dag.
Sedan hade jag lite ångest på tunnelbanan på väg till skolan; tiden, framtiden etc. Hade sovit dåligt och haft ont i magen på natten så var ej helt i balans.
Gör ju min slutproduktion i Sthlm/Gbg och jag träffade min fina grupp och förberedde för readingen av Emmas text som vi skulle ha kommande fredag. Det är en poetisk och episk explosion vill jag lova.
Efter repdagen följde typ 1.5 timme av total förvirring då F's telefon var död och det var stopp på röda linjen. Vi hade bestämt träff på skolan för att gå på en föreläsning med Mette Ingvartsen men kunde ju inte nå varandra alls. Min strategi var att åka hem för att jag tänkte att han antagligen tänkte samma sak, men hans strategi var att åka till skolan där vi sagt att vi skulle mötas oavsett hur försenad han skulle bli. På en marginal av ungefär tre minuter hittade han mig på busshållplatsen innan jag åkte hemåt, hade vi inte stött på varandra då hade det urartat i flera timmars lönlöst letande (hur letar en efter nån i Stockholm ens). Vi missade föreläsningen, jag var lättad men skör och vi begav oss till Kokyo för att möta upp Maxime.
Gulliga personer va!!
Jag fick en fågelmatare av Max och den största ros jag nånsin sett av hennes gulliga föräldrar. Sedan åt vi dumplings och andra goa koreanska grejer.
Fick konfetti också.
Vid det här laget hade ångesten släppt och det blev ett mycket fnissigt och förnöjsamt avslut på den födelsedagen.