Att vara en kropp och att ha en kropp – om skogsvägar, endorfiner, gym och kroppsförakt

 Jag var en svag människa. För några år sedan och resten av livet bakåt i tiden har jag varit ett klent vrak med astmaandning och sparrisarmar. En diffus känsla av en kropp som inte riktigt bär. Ung, orkeslös. Fick veta på gymnasiet att jag har en lätt form av ett syndrom som heter EDS och det har något med att göra att jag inte tar upp proteiner som andra personer. Det gör mina leder sköra (har gått ur led oräkneliga gånger), ger mig blåmärken lätt osv osv. Och så den där svagheten.

Nu har jag tränat regelbundet i över ett år och skillnaden är milsvid. Syndromet har, inshallah, bleknat lite med åren och allt har stabiliserat sig. Jag köpte ett gymkort förra hösten. Bodypump, yoga, steppass, crosstrainers, coreövningar, skivstänger, fria vikter. I somras började jag springa i skogen, men först efter att ha övervunnit ett seglivat inre motstånd. Jag insåg att jag skulle spendera sommaren fjärran från svettblänkande gym och löpning var det enda som fanns att tillgå. Skogsvägarna. En gång i åttan sprang jag två och en halv kilometer och hostade blod efteråt, astmaattack. Har inte riktigt känt att löpning varit mitt kall efter det. Men jag sprang. Och jag fångade fler kilometer allt medan sommaren gick. Stärktes. Orkade.
Jag har känt hur min kropp burit mig närmare en mil, rakt igenom skogen. Det är euforiskt. En helt ny upplevelse av kroppen, inte som något att granska och bedöma, något som är till för någon annans blick. En extremt stark upplevelse av att vara ett subjekt. Aktiv, levande. Att vara sin kropp. Att känna hur jag bär mig själv, stärks, lyfter, rör mig, förflyttar mig. Känna mina helt fucking magiska funktioner. När jag besegrar de illvilliga uppförsbackarna men klarar det, när andningen slår i botten längst ner i lungorna, när pulsen backar ner från technotempot och transporterar mitt blod lugnt fast jag susar mellan tallarna. Jag är pulserande styrka, flodvåg, fågel. När jag helt tydligt känner hur endorfinerna slår upp dörrarna på vid gavel och rusar i myllrande massor, sprakar fram energi av eld. Hostar inte blod längre.

Jag önskar att den här texten slutade här. Att det fick vara ett molnfritt vittnesmål om en frisk kropp som är fantastisk för det den gör. Som bär mig genom världen. Ett entydigt jubel över att känna sig stark.

Men de obestridliga fördelarna med träning, den givna hälsovinsten, den magnifika subjektsupplevelsen, uppåttjacket, energin som spiller över i resten av livet är fastkedjad vid något annat. Det är tydligast på gymmet, där är det ofrånkomligt. Så fort jag kommer dit är det som om min kropp glider ur mitt grepp och blir ett objekt utanför mig själv. Något som ska renoveras, uppgraderas, pressas närmare idealet kalori för kalori. Där har jag en kropp, den är till för någon annan att titta på. Reducerad till kilon och centimeter.
Och den blir aldrig tillräcklig.
Det är speglar överallt, reklambilder med inoljade muskler och revben, ”informationsskyltar” som berättar för mig hur många kalorier jag gör av med på det eller det passet, eller kaloriräknare som tickar framför mina ögon på crosstrainern, den går inte att stänga av. 
 Det var ju inte det här det skulle handla om.  
 På mitt gym finns det en klass om heter Mage Rumpa Lår och även om jag försökt glömma bort det ekar instruktörernas tillrop om beach 2014 och att smärta är vägen till skönhet. Det är kom igen tjejer tänk på hur snygga ni kommer bli av det här, det är en träningssal med speglar på alla sidor, full av kvinnor som svettas skiten ur sig, som kämpar så hårt för att göra det vi lärt oss göra med våra kroppar – pusha och forma dem. Det är en helt annan ton när jag går på gruppträning med blandade medlemmar, där handlar det om träningskicken, om att utmana sin styrka, ha kul. En konstruktiv kraft.
 Ett gyms sommarkampanj för den här säsongen var ”Sommartider NEJNEJ” vilket anspelar på den kroppspanik så många av oss känner inför skoningslösa catwalk som sommaren kan vara. En gång i somras sa en vän till mig att varje gång jag går och tränar tänker jag att det här ska vara början på min stora def. Gymmet Elixia har två klasser som är helt uppenbart endast riktad till kvinnor, Fast Fit and Fabulous och Bootylicious. Glädjen över att vara en kropp som kan göra en massa ansträngande saker är fullständigt underordnad, bortglömd. 

Det är talande att män i större grad tränar och uppmuntras att träna för att bygga upp sig, medan kvinnor tränar för att bli mindre. Monteras ner, kilo för kilo.

Den överväldigande känslan av styrka och frihet som jag hade på de där skogsvägarna överskuggas av en granskande blick, en hård och hänsynslös. 
 
Det är så sorgligt att det som är så fantastiskt med att få använda och utveckla sin fysiska förmåga är så hårt sammanlänkat med smalhetsideal och ätstörningstendenser. En destruktiv självbild kamouflerad till hälsa. En bransch som frodas på vårt kroppshat och en patriarkal struktur där kvinnors kroppars främsta värde är att vara åtråvärda för the male gaze. Så. Fruktansvärt. Fel.

Jag tänker fortsätta springa, lyfta, svettas. Men jag ska skärpa min blick ännu mer och jag ska säga till nästa gång en instruktör nämner orden skönhet eller smärta. Det svider att erkänna att jag påverkas av dessa normer, men de är stålstarka, motståndskraftiga. Därför: prata om det. Granska, medvetandegöra, påminna, säga ifrån.
Stärka oss för vår skull, för endorfinerna och subjektskänslan.
Bygga upp oss, växa. Aldrig minska igen.

Ode till Max (Oh please please believe in this oath of allegiance)

Idag fyller Maxime, min älskade vän och sambo år och det vill jag fira med ett inlägg tillägnat henne, en sorts ode till en mycket förträfflig och viktig person. En minikrönika som överhuvudtaget inte kan sammanfatta eller förklara vår relation som praktiskt taget går tillbaka till tidernas begynnelse. Ett anspråkslöst kärleksbrev, en hyllning i all sin enkelhet.

Max promenerade in i mitt liv en augustidag sensommaren 2006 på Fässbergsgymnasiets upprop för den nya musikklassen. Jag minns inte det där så noga, men hon hade någon typ av vildvuxen hippiepunkarlook med hemmagjorda dreads, batiktröjor, tokmönstrade fladderbrallor och stålhättedocs. Jag minns att jag gick bredvid henne över skolgården en morgon och hörde henne prata om att gå på svartklubb till helgen. Hon kände ställen och människor, hade föräldrar som var konstnärer, bodde på Linnégatan, spelade cello och var del av en värld jag instinktivt kände att jag också ville tillhöra. Min känsla var ungefär LÄRMIGALLTDUKAN.

Och jag vet inte hur jag charmade henne (kanske var jag en tacksam lärjunge), men vi var i det närmsta oskiljaktiga sedan dess.

 (Hehe, eh, ja. Det krävs en del svald stolthet för att blotta dessa mer pinsamma tonårslooks. Snackar om mig själv då, som alltså är den klorinblonda posören i sammanhanget.)

Vi har känt oss litterära och belästa och älskat Bruno K Öijer, gått på Poetry Slam, bloggat oläsligt långa texter, använt ensemblelektionerna i skolan till att spela Patrick Wolf och Ladytron och Ronettes, upptäckt Gregory Crewdson och Sally Mann, tittat på Modern Konst på Louisiana och drömt grandiosa konstnärsdrömmar.        
 
Vi blev kära och förkrossade, lämnade och förnedrade, upphånglade och pirriga och det varit magiskt och så jävla smutsigt. 
 
Vi scannade in våra sjuttonåriga leg i datorn, ändrade en och annan siffra i Paint (<3) och skrev ut på hennes pappas fotoskrivare. Misstankarna om varför det låg två fotopapper på köksbordet med utklippta hål med de exakta måtten av ett leg avvärjde Max kaxigt med ”meeh vadå, tror du vi typ gjort falskleg i din dator eller vadå?”. Och sedan gick vi ut och dansade. 

Vi har varit arga tillsammans. Gråtit och försökt formulera vad som kändes så våldsamt fel när Försvaret föreläste på vår skola och oemotsagda pratade om människor som pjäser i ett dataspel. Vi har nog alltid varit feminister, känt oss som det, pratat om det och mer och mer gjort det. Lärt oss mer, synat skarpare, vässat våra argument, slingrat oss ur greppen på pojkarna som gjort oss illa. 

Vi gick ur gymnasiet tillsammans och skrev WÖÖH på baksidan av våra studentmössor, på utrymmet som egentligen var till för ens initialer. 

Vi drömde bort oss och åkte till andra platser. När vi var sjutton åkte vi till London tillsammans med Julia och mamma. Vi promenerade i Camden, spanade på lockiga gatumusikanter och jag lärde mig vad Brick Lane var. Sommaren efter intog vi en Parislägenhet, klubbade på en gammal brandstation, efterfestade med fransoser som hette sånt som Pierre och Francois, år crêpes i Jardin du Luxembourg och matade luddiga ankungar i fontäner. Vi jagade vita påfåglar i Fountain Bleau, hängde i Carl Larssons gamla ateljé i Grez tillsammans med Max farmor, åt ost och palmiers.

För drygt ett år sedan bestämde vi oss för att bygga bo tillsammans och sedan dess har det varit vi som varit den bestående duon i trean i Majorna. Vi har en balkong väl lämpad för Baileyspimplande om sommarkvällarna, vi har gemensamma tvättider och resorb och frysta hallon och shampoo, vi har äntligen ett soffbord. Vi har tjafsat om komposten och bananflugorna ibland, men det är en petitess i sammanhanget. För den där vardagliga närheten, det kontinuerliga samtalet om varandras liv, de löpande diskussionerna, hemmafesterna, de gemensamma ansträngningarna på gymmet, upptäckten och frekventerandet av det franska bageriet, stunderna av svaghet och stress och tårar där en får finnas där för varandra, de lättsamt sömniga söndagsmiddagar på Hagabion och vetskapen om att hon finns i rummet bredvid.

Hon har varit långa perioder utomlands, sett tusen nya hörn av världen och vi har ibland inte hörts på månader. Men hon kommer tillbaka till mig, och jag kommer tillbaka till henne. Och jag önskar att vi alltid ska fortsätta komma tillbaka till varandra.    

Min fina sambo, ärliga och skarpsinniga favoritpingla, min politiska tänkare och medkämpe, min stjärnsyster, mitt lilla gosiga djur, min osvikligt lojala peppare,ovärderliga vän av stål och guld – HURRA PÅ DIN DAG.

JAG ÄR HÄR NU

HEJ. 

Från och med nu håller jag till här och ÅH, ni anar inte min pepp. Känns så himla himla bra att ha den här plattformen som är bara min och som är som jag vill ha den. Det har tagit så mycket tid att ordna allt och allt är fortfarande inte riktigt färdigt, men nu börjar jag. Nu, här.
Det tog tid, och det var en dålig tid. Eller, förmodligen en sådan där karaktärsdanande tid som i retrospekt kommer vara viktig för den personliga utvecklingen. Men det var bara slocknande, förvirrande, det mörknade. Det går så fort att tappa greppet.
Det hela är egentligen ganska odramatiskt, det handlar mest om saker som inte hände. Planer som inte uppenbarade sig, jobb som jag inte fick, almanacksrutor som förblev vita och tomma. Den krypande paniken och den förlamande rastlösheten. Jag var arbetslös i cirka fyra veckor, min dator kraschade och jag blev lite sjuk. Och det räckte för slå bort min stabilitet och göra varje försök till plan och struktur till en blytung kraftansträngning. De Stora Frågorna om tillvaron vilade aldrig riktigt. Och jag blev så extremt frustrerad att inte ha någon som helst kreativ kanal. Kände mig fullständigt låst.
Så jag tänkte att fuck it. Fuck devotebloggen som jag bloggat på i fyra år, fuck min havltaskiga design som jag inte riktigt kan stå för, innehållet som aldrig blir så regelbundet, snyggt eller smart som jag vill, fuck fulreklamen på sidan. Lägg ner bloggandet tills det finns praktiska möjligheter att göra det ordentligt. Släpp det.

Men jag saknade det. Blev så intensivt irriterad över trasdatorn som ryckte bort möjligheten för mig att vara kreativ med bilder och text. Bloggandet fyller uppenbarligen en viktig funktion och ovissheten kanske mer än förut. Så jag köpte en domän, för om jag ska göra det nu så ska det vara mitt och som jag vill ha det.

Så här är jag nu. Och i den verkliga världen blev jag räddad av en månads kyrkvaktmästarjobb. Helt oglamouröst, men det räddade mig lite ur rastlösheten och frustrationen. Ännu en månads tidsfrist. Så nu blåser jag löv, rensar bland frostbitna tagetes, krattar grusgångar och klipper gräs mellan gravstenarna för sista gången inför hösten. Jag fick plötsligt en struktur med tidiga mornar och jordiga fingrar. Och med det kom energin tillbaka. Idéerna som försiktigt smyger sig fram ur sina vrår igen. Ovissheten som genast känns mer varm och pirrigt full av möjligheter. Världen som känns öppen.

Jag vågar inte lova full regelbundenhet och att jag ska leva upp till alla storslagna idéer jag har om den här lilla bloggen, men det här är åtminstone en början. Jag har en impuls i mig att skriva något storartat manifestliknande om mina ambitioner kring det här; men det vore nog bara att jinxa. Så jag börjar såhär bara. Det får växa sig fram.
Och jag hoppas ni finns kvar där ute.