Det finns ingenting som kallas vinter längre fast almanackan lovar att det är snart mitten av december. Jag sörjer snön men försöker glömma. Jag har en hosta som sitter djupt ner i bröstet och våra höga fönster andas underkyld luft rakt in i sömnen. Den där hostan är som en besvärlig vandringspokal i klassen och utbytet av receptbelagda förkylningspreparat har blivit en del av vardagsrutinen. Jag nonchalerade förkylningen för länge, lät vardagen vara orört intensiv. Till följd av denna ignorans inför kroppens signaler spenderade jag fredagkvällen i akutens väntrum och med blodprov och undersökningar. Det verkar inte vara något allvarligt, men jag fick som en örfil eller väckarklocka: lyssna. På. Din. Kropp. Jag ska lära mig nu.
I rondellen utanför lägenheten spränger frustrerade kids saker i soptunnorna, det smäller som små bomber eller stora smällare, ljusskenet flammar till och röken stiger för, sedan skingras.
I skolan; vi undersöker Jelinek och Sarah Kane, lokaliserar varje skiljetecken och orienterar oss i rytmen, vi svänger runt i slängpolskor och zorbadanser, vi letar febrilt efter vårt centrum och nära nog kollapsar av skratt när vi tappar allt och slungas runt som i en slänggunga på speed. Och i måndags stod jag både på händer och på huvudet. Rakt upp bara, det har inte hänt på kanske tio år eller kanske aldrig men jag kunde, jag gjorde det. Vi har precis avslutat vårt första sceniska projekt, ett projekt om noveller och igår redovisade vi det och stängde därmed vårt första vacklande kapitel som klass och ensemble. Det som återstår av den här första högintensiva terminen är nu sångredovisning, utvärderingar och utvecklingsamtal och diverse festligheter. Vi har nästan klarat det, den första sjättedelen av det här jätteäventyret.
Jag är så glad att den här första tiden är avklarad. Den har varit helt magisk på många sätt men nu behöver vi aldrig mer göra allt det där för första gången igen. Och snart, efter en liten tid på behörigt avstånd från övningssalar och de fysiska handlingarnas metod, står jag beredd och förväntansfull vid randen av nästa kapitel.
OCH DET BÖRJAR: NU
Nu är det idag, nu är det här, nu händer det. I mitt lilla liv här på jorden kan det nog enklast beskrivas som en ny era. Det är den första september och min första dag på scenskolan. Jag känner mig som sex år igen, som om jag noggrant valt ut bänkpapper, luktsuddigum och pennfack, som om jag med citronfjärilar och orosmoln i magen går till Det Nya Livet på ostadiga pinnben. Nu är det: ny stad, ny skola, ny klass, nytt liv och allt är på en gång en skimrande och skälvande dagdröm som så otroligt verkligt. Oåterkalleligt och på riktigt, riktigt. Det börjar idag, det börjar nu; jag håller andan och dyker.
HÄR KOMMER LYCKAN // EN ÅRSRING TILL
Hurra för dig på din bemärkelsedag bästa baby, nu är det nytt liv ny stad och jag vill vara här med dig mitt i den här solstormen som är livet. Du var det bästa som kunde hända och du fortsätter hända hela tiden. Stort.
Love xxx // J
DET STÅR EN FRAMTID FYRA VECKOR BORT OCH STIRRAR PÅ MIG
Det är en sorts väntan. En sorts eftertraktad lyxväntan. En väntan söt och utdragen som polkagrisdeg.
Den sista dagen i januari var kall, kanske slask, och den gav mig en treårsplan i min hand.
En livsriktning, ett val som gjorts för mig. Mitt namn på en lista och ett sorts löfte som betydde ungefär om tre år är du skådespelare på riktigt. Ett förtroende, en tur, ett privilegium lika stort och svårgripbart som tajgan.
En insparksfest som var en turbulent charter genom mina drömmars land, oerhört orealistisk och magisk.
En dagen efter, ett abnormt illamående och tsunamivågor av uppskattning, från andra till mig.
Sedan har ett halvårs liv förflutit och runnit genom mig i vardag av skiftande karaktär. Den av dubbelarbete med fastbränd makaronipudding, krävande assistentjobb och ett socialt liv i Göteborg som rann ut i sanden alldeles för hastigt. Den med Resultatet, vår mödosamt och fantasifullt frammanade föreställning. Med de häpnadsväckande innovationerna, stundom svåra grupprocesserna, ett stycke industrihistoria och enormt tighta brottardräkter. Den med den stora ledigheten, roadtripen som vältrade sig genom hela känslospektrat och halva Europa. Tiden på Gotland av ljus, morgonkaffe, cykelturer, närhet som var sin egen värld helt utan vassa kanter. Festivaler och gryningsfester, glitter som dröjer sig kvar på huden i veckor.
Sedan de fyra veckorna av kontorsarbete och det är för lite att göra igen, pulsen sjunker ner under vattenytan och den enda huvudgatan är folktom och dammig.
Det är en sorts väntan och jag undrar vad jag ska vara beredd på.
Och efter ett halvår är det underligt att få grattis och hurkännsdet även om det naturligtvis är med de varmaste intentioner. Jag vet inte riktigt hur det känns jag vet inte vad det är, det har inte börjat.
Den här tiden ska vara en tid av vila, återhämtning, uppladdning tänker jag. Och jag har verkligen kunnat vila. Men det står en framtidsplan fyra veckor bort och stirrar på mig och den blicken bränner, den är oundviklig. Ibland känner jag hur svallvågor slår upp i mig av upprymdhet/längtan/skräck/tacksamhet men mest av allt är jag trött på att leta efter känslor. Mest av allt vill jag nog ha verklighet efter detta halvår av (van-)föreställningar. Mest av allt vill jag nog ha en början på det som så länge varit ett sedan. Jag vill känna smaken av ett liv som tilldelats mig.
Det står en framtid fyra veckor bort och stirrar på mig och jag vill bara ropa
kom hit och ta mig med storm och jag ska ge dig allt jag har.