Hej från mig, min utväxt och mina växter. Amazing att få piffa till sig efter två veckor i skolan i svarta mjukiskläder och 0% piff (svinskönt men lite blekt i längden). Från och med idag och en månad framåt tar jag en paus från sociala medier, dvs fejan och bloggen. Inte för att det kommer göra särskilt stor skillnad här, men för mig är det nog ändå viktigt att markera ett uppehåll. Jag är intresserad av vad som händer med min tid/tankar/tid/hjärna när jag plockar bort den biten. Vad som kan få plats istället. När jag inte fyller mina sinnen med ett aldrig sinande flöde av intryck, när jag avsäger mig stressen över att ta beslut om huruvida jag ska blogga, ska svara på det och det mailet på fejan, kolla det och det eventet. Det tar för mycket tid. Att jag initialt kände ett så stort motstånd till att ta beslutet om en månads paus känns som anledning nog att göra det. Jag tror att jag också i lugn och ro vill fundera över vad det här fyller för funktion och behov. Allt detta dokumenterande, poserande, levererande, redovisande. Om och vad den här platsen ska vara. Jag har bloggat i sju år nu och behöver nog verkligen tänka över ifall jag ska fortsätta utan att bara slentriangöra, hur jag i så fall ska erövra detta potentiellt fantastiska men också ganska tröttsamma medium. Jag tänker mycket på koncentration, lugn, långsamhet och kunskap just nu, om hur gärna jag vill ha det och vad det finns för strategier i detta rusande life för att nå det. Den här artikeln på ämnet multitasking och vad det gör med ens hjärna är omskakande och himla viktig. Jag tänkte försöka ta tid att tänka, läsa, förbereda mig för Tyskland (ska ju bo där i tre månader omg!!), styra upp praktikplats (är nästan klart men svävar fortfarande i stor beslutsförvirring), hänga med vänner, vila. Men mest undersöka vad den tillfälliga avsaknaden av dessa tidsfördriv/kommunikationsmedel/identitetsskapare ger plats för. Vi ses sen ♡
TIO DAGAR ETT LIV
Tio dagar senare och tillbaka där allt började. Som om ingenting har hänt fast allting har hänt. En lyckobaksmälla, ett post Portugal state of mind. Det är ett varmt hem att komma hem till, ett liv av kattguld och kanel med infattade diamanter. Det är precis början på sommaren. Men det är också tillbaka, det är skånska sexton grader och ihärdigt regn. Hur en hemstad ter sig bredvid ett helt verkligt luftslott. För ibland uppstår Det Exceptionella. Något med tiden, platsen, omständigheterna, konstellationen, alla parametrar som pekar rakt upp i himlen.
Nu klipper jag naglarna som fått växa sig vildvuxna och obrydda, nu äter jag knäckebröd och har Möllan som omgivning, skriver listor över det som förpassats till inte nu som plötsligt är nu.
Jag har hittills aldrig lyckats blogga om en hel resa, det oavslutade och inkonsekventa är den här bloggens signum. Men, good times for a change, kanske är det nu det händer. Nittio procent av bilderna från den här resan kommer bestå av hundgos, dignande matbord och olika personer som läser i olika positioner, företrädesvis Silvia Avallone. Bilder och trevande berättelser kan kännas endimensionella när upplevelserna sträckt sig genom alla nervtrådar i hela kroppen. Jag lovar berätta mitt bästa, men viktigast är nog ändå att gå ut i den där sommaren även om regnet är en dammgrå ridå. För det har ju just börjat.
DET ÄR REDAN TRE MÅNADER SENARE, DE SPRINGER ALLTID FORTARE ÄN MIG
Hej, här kommer jag för att (desperat) manifestera min existens on the internetz. Detta tänkte jag göra på välbekant bloggarmanér med frukostbilder och selfies. Kan ej hantera tiden och allt som inte ryms i den. Jag avskyr att erkänna att jag uppslukas och tyngs av livspusselstress, men nu är det ju så. Men, det är trots allt fredag och den här helgen har vi på Teaterhögskolan i Malmö arrangerat scenskoleseminarium, massa studenter från de andra scenskolorna kommer för att hänga, workshoppa, gå på seminarier, spela innebandy (tvivelaktig tradition), kalasa, knyta vänskapsband, bygga broar, dansa, diskutera, spinna trådar och tuppfäktas med oss. Det är en helg med nervöst stor potential. Om jag håller den här bloggtakten får vi säkert se en glimt från det runt midsommar! Det ser vi fram emot va!
Men först, tre snabba från mitt mars, so far:
Kolla, bloggfrukost! Äter naturligtvis detta varje dag, stylat precis såhär. Meny: mjukkokt ägg, rostade brödstavar med smör, rostad toast med färskost och avve, hallon- och ingefärssmoothe, yoghurt med rostade frön och äpple- och mangomos.
De här helgmornarna är ett av livets bästa ting, vi på varsin divan och han i sina raggsockar/stickade sovsäckar för fötter.
Ett självporträtt en morgon innan skolan när mitt hår var nyfärgat svart och luggen lite för kortklippt. Häromdagen redigare jag en bild på mig i photoshop och använde eyedropper-verktyget på min hud. Färgen jag fick fram var solklart syrénlila. Det har varit en lång vinter och mitt pigment har mycket svaga gener.
Sådana här kvällar är en av alla saker som inte ryms så ofta i mitt vardagsliv som det ser ut nu. Men nu i veckan fick jag och M äntligen picknicka på golvet med ostfest (sjukaste gruyèren och La tur) , smördegspiroger, vin, hångel och nya favoritserien Togetherness.
ÅRET SOM GICK SIN VÄG - 2014 / JANUARI - RESAN /
Ingen har väl tröttnat på att älta 2014, syna det i sömmarna, vrida ur det och dissekera varje sekvens, minut, snedsteg, nyhet och sensation. Den här bloggen ligger konstant cirka två månader efter i tiden, en selektiv dagbok i evig osynk. Men nu har jag ändå bemödat mig med att göra kollage av varje månad av 2014 så här kommer första halvan av min årssammanfattning, kanske mest för mitt eget höga terapeutiska nöjes skull, men i alla fall.
JANUARI
Månaden som förändrade allt, som tog med sig mitt liv och girade iväg 180 grader rakt upp i himlen. Men det hade jag ingen aning om när året 2014 föddes och jag stod på Vasaplatsen med ett glas bubbel i handen och fyrverkerier som reflekterades i sekelskifteshusens stora fönster.
Den 5 januari fyllde Erika 25 år och då tog hon med ett helt gäng vänner på Danmarkskryssning. När morgonen fortfarande var mörk möttes vi och det var något väldigt speciellt med den sömnigt festliga stämningen mot den lite ödsligt glättiga färjan. Vi åt egen hotellfrukost, hon höll tal till oss allihopa (fast det borde varit tvärtom), hade förberett olika små ritualer och vi sminkade oss fulla med glitter. En incident med en tändsticksask full av papperslappar med hemligheter som kastades över bord men missade hela sin förväntat storslagna havssortie blev en episkt snopen scen. Ett unikt litet äventyr. Jag hängde en del i Fengan, Mattias och jag lagade dumplings och gjorde egen glass. Det var riktig vinter men varmt ändå.
Året började trevande med deltidsjobb som personlig assistent, det var nytt och läskigt med takliftar och nya sätt att kommunicera, tungt men också väldigt ömsint fint.
Sedan hände Teaterhögskolan. Åtta dagar av antagningsprov och en mental anspänning utan dess like. Men något gick rätt, jag skrev du har en plats här över en hel sida i mitt anteckningsblock och planterade mitt starkaste jävlar anamma bakom mitt bröstben tills det tog mig hela vägen. Vilja, slumpen, omständigheterna, det oförklarliga. Månadens sista natt träffade jag min nya klass för första gången och var med om den mest magiska fest i mitt liv. Någonsin.
FEBRUARI
En eufori och febrila försök att hantera denna ogripbara förändring. Bli skådis. Flytta till Skåne. Plötsligt vara på en plats jag drömt om i så många år, att över en natt bli den personen. Jag bodde med Maxime och Jenny och en dag ordnade Jenny världens finaste grattismiddag till mig med rosa cupcakes och bubbel och The Winner Takes It All och egenmålad tavla. Så mycket kärlek och uppskattning, det riktigt golvade mig. I all denna mix av segeryra och overklighetskänsla började också en slitig vardag med dubbeljobb, arbetade som personlig assistent om kvällarna och som vikarie inom förskolan på dagarna. Alla som har jobbat som timvikarie vet att det är förbrännande. Jag gick maniskt runt och räknade ut hur mycket jag skulle kunna klämma ut i lön varje månad och var konstant stressad och astrött. Det här låter verkligen som ett vykort direkt ur medelklassens hjärta; men jag fick så oändligt mycket respekt för varenda en som sliter inom vård och skola. Särskilt alla kvinnor. Vill buga för er för alltid.
När jag inte jobbade googlade jag platåskor och slott i Frankrike som vardagseskapism. Parallellt med brödjobbet började jag, Jonis, Kalle, Cajsa och Jenny att planera det som skulle komma att bli den platsspecifika föreställningen Resultatet. Den 25 januari disputerade min äldsta bror Andreas och vann sedan pris för Lunds universitet för bästa avhandling och blev Naomi Kleins nya idol, ursäkta skrytet men när någon kämpat så hårt och sedan får lön för mödan måste en ju få bli glad.
MARS
Klarade inte av att jobba endagsvikariat på förskolan, bytte till måltid- och service vilket innebar att stå och skrubba fastbränd makaronipudding från storköksbleck och lägga upp pulvermos i skålar. Nya ställen varje dag och korta varsel. Men jag fick jobba ifred och kunde drömma mig bort medan jag manövrerade storköksdiskmaskinen och städade de minimala toaletterna (alltså storleken på dagistoaletter är dockskåp). Arbetet med Resultatet intensifierades, vi intervjuade personer som arbetat på pappersbruket på sextiotalet, koreograferade pappersrecept och Jonatan och Kalle byggde helt överjordiska manicker. Den 8 mars var helt fantastisk, jag gick i en mäktig demo längs avenyn, var på Quizadillas levande filmquiz med tema A-märkt film och dansade bland rosa konfetti i Stadsteaterns foajé med medelålders skådespelerskor. Men den natten hände det sjukaste sjuka, att nazister nästan dödade fyra antirasister i Malmö. Det sköljde en våg av sorg över alla oss med ett hjärta i kroppen och sedan gick vi på motdemonstrationer och vände oss mot skräcken.
En kväll lagade jag och Mattias pizza i cafét i Fengan och jag uppfann semmelsanten (croissant + semla). Jag fyllde tjugofyra år, fick frukost med eggs in a basket och snödroppar i ett glas på en bricka i sängen. Det blev soldränkt picknick i en herrgårdspark och en lågmäld hemmafest med rödbetspizza, cheesecake och kolaklubbor.
APRIL
I april kröp äntligen vintern undan och mina månader av dubbelarbete var snart över. Första veckan i april sa jag hejdå till min brukare som jag trots slitigt arbete tyckte mycket om. Det sociala livet i Göteborg fasades ut under våren eftersom jag inte hade någon fritid men sista veckan åt jag våfflor hos mormor, drack presskaffe med Anna och Martin på deras balkong i solen, njöt sista måltiden på Hagabion och körsbärsblommorna exploderade över Järntorget. Sedan arbetade jag på kyrkogården hos mamma och pappa i tre veckor. Det var socialt kämpigt men jag fick mina hörselkåpor med P1 i och var välförtjänt dödstrött på kvällarna av allt det fysiska och den klara luften. Jag och Mattias åkte till Malmö och tittade på skådespelartreornas slutproduktion på min blivande skola och drack fulöl i logen, tittade på albinokängurun i Folkets park och åt irakiskt bröd. Det blev påsk och jag hade en ny bomberjacka i svart denim och de perfekta vita platåsommarskorna i vitt mjukt skinn. Och så tokrepade vi Resultatet, tog över hela den monstruöst förtjusande lokalen Holländeriet, Kalle installerade sin kugghjulssol, musikmaskinen spelade, gruppen stretade och krånglade ibland sådär som grupprocesser gör och jag var ibland frustrerad över att vara den enda teaterpersonen, men mest av allt var det ett sjukt lustfyllt, intensivt och precis sådär gränsöverskridande som jag drömmer om att uppleva snart igen.
MAJ
Den 1 maj hade vi premiär med Resultatet. Självklart måste det på arbetarnas högtidsdag eftersom det i högsta grad handlade om arbete, varor, människor och värde. Vi fick så fin respons och det bästa var att vi åt tårta (i form av ett kugghjul obs) med publiken efteråt och det kom fram personer som jobbat på bruket på 60- och 70-talen och berättade hur mycket de tyckte om det. Eftersom det till stor del var deras historia vi försökt berätta betydde det så mycket. Efter en intensiv oavbruten teatertid i Dalslands skogar packade jag min väska och åkte vidare. Fick en helg i soligaste Majorna, åt glass på tredje långgatan, pintxos på Basque under det tunga röda sammetstaket och spelade skivor på svartklubb. Nästa stopp var Stockholm och jag bodde hos bästa Agnes, vi sprang i Judarnskogen, lusläste och panikskrattade över obskyra bloggar om vandrande pinnar, åt dumplings, pratade om allt. Upp upp i landet, till Umeå och min yngsta storebror Mattias, Rebecka och deras wookiehund Humlan. Det var norrländskt återhållen vår, kylig och klar. Vi köpte wienerbröd hos Hagabagarn, promenerade längs älven, hälsade på hos Rebeckas jobb i kostymateljén på Norrlandsoperan, grillade mandelbollar och köpte cyklar och jeansjackor på billiga loppisar. Det är så ledsamt för jag har inte träffat dem sedan dess, Norrland och Skåne är ljusår ifrån varandra.
RESAN
Så åkte jag och Mattias bort på en arton dagar lång roadtrip och den får ett eget kollage, för det var ett för högt koncentrat av upplevelser för att klämmas in nån annanstans. Insåg när jag gjorde detta kollage att jag inte ens bloggat klart om det. Oh well. Det var en resa som spelade på exakt hela mitt känsloregister. Jag hade min värsta kris på länge, alltför klassiskt förutsägbart att det infinner sig när förväntningarna är som högst. Hade andan i halsen och ångestnivån slog i taket, grät i bilen och på ett mörkt tyskt hotellrum, allt störtade inuti. Våra tidsberäkningar sprack, vi åkte nästan vilse flera gånger, hittade inte våra campingar, fick betala orimliga pengar för brandgula hotellrum med okokta ägg till frukost. Jag fick urinvägsinfektion som blev en njurbäckeninflammation. Summa av kardemumma: det var prövningarnas tid. Men. Det var också, på riktigt, helt fantastiskt. Och varje försök att sammanfatta allt som hände blir blekt och ovärdigt, för långt och ändå otillräckligt. Det var inte en resa av enbart smör och sol men det var brinnande, flammande härdande och så jävla vackert. Vi höll varandra hårt i händerna hela vägen, tog oss fram, upp, rakt igenom. Och det hade var vi som gjorde det.