En onsdagkväll för några veckor sedan stod jag på ett rött tegelgolv och stakade mig hulkande igenom ett avsked till en bästa vän. En som jag bara känt i fyra månader men som jag delat liv med på ett väldigt intensivt sätt. Nu är tiden tills vi ses nästa gång oviss, men tveklöst för lång. Att det var just vi två som hamnade i den här pyttelilla tyska staden i detta konceptuella scenkonstmekka, detta överväldigande intellektuella landskap, detta organisatoriskt kaotiska institut. Att det var just vi två. Att jag fick dela nästan fyra månader av mitt liv med denna oemotståndligt cyniska och kvicktänkta person som dricker sitt kaffe snabbare än någon annan. En person som jag blivit fruktansvärt irriterad på och som blivit detsamma på mig, som fått mig att skratta mer än någon, som jag diskuterat tvåsamhet och Niki Minaj och Brexit och Deleuze och Lefevbre och Orange is the New Black och Smiths och tröga teaterinstitutioner och språk och framtid och familjemörker och dramaturgi och tatueringar med, som funnits vid min sida under ett uppbrott och sju andra stormar. Vi vävde vår bubbla av jargong och närhet rekordsnabbt, delade utbytesstudentutanförskap, dumplings & fulöl, insikter, frustration, frihet & förvirring, teaterbiljetter, mikrofoner, stolar& sängar, performancepanik & deadlines, tystnad, dansgolv, life. Och jag vet på riktigt inte vad jag skulle gjort utan denna min allierade kween.
keep it secret, keep it safe etc
4 DAGAR KVAR / UNNAR MIG SENTIMENTALA TEXTER & DUBBELEXPONERINGAR I TIDER AV SEPARATION
Först försvann tussilagon. Sedan magnolian, syrénen, häggen, flädern. Nu försvinner något annat, kanske prästkragarna. Nu växer ekollonen, björnbären, hasselnötterna. Sväller, föds som ljusgröna för att sedan sjunka in i sitt blodfyllda, mättade tillstånd.
Dessa skiftningar omkring mig som lägger sina händer på min rygg och för mig genom tiden.
BÖRJOR, SLUT & BITAR AV SIDOR
Min första anteckningsbok som jag påbörjade när jag angjorde G har nått sin sista sida. Jag blir alltid lite nostalgisk när det händer, när två tunna kartongpärmar stängs kring månader av tankar och processer. Jag är omgiven av slut och börjor, befinner mig mitt i mitten på ett liv som just börjar bli mitt men som också börjar gå mot sitt slut. Anteckningsboken som jag fick av Paula på min tjugosexårsdag är nu ett arkiv och ett dokument av en oåterkallelig tid. Den innehåller förstås mest anteckningar från rytmkursen och litteraturseminarierna och feminism/neoliberalism-kursen, genomgångar av diverse franska filosofer, tankar och teorier jag bara delvis greppar men som ibland slår mig som en blixt, kaotiska projektidéer. Jag skriver för att behålla och sortera och återkomma till. För att rista in dessa rinnande bläckembryon till kunskap i mitt minne. Och mellan allt det där ; lite av det som syns på bilden ovanför, det mesta tillkommer med min ständiga partner in crime, A. Illustrationer av föreläsningar som känts absurda i sin abstraktionsnivå, t-thirtskisser med namnet på tre mycket olika queens, ännu fler tatueringsskisser, ibland i kombination med Beyoncéreferenser, saker du måste påminna dig om när du är ny och rädd och saker du måste påminna dig om i life överhuvudtaget, saker som har med tid och förgänglighet att göra som slår dig som oundvikliga, fåniga akademikerordlekar och ännu fånigare sexordlekar (men de förtjänar sin plats i Urban Dictionary, am I right?).
Jag köper en ljusslinga fast jag bara har en månad kvar här, fortsätter inreda, söker i desperation två distanskurser i filosofi till hösten för att få fortsätta tänka, övar huvudstående varje dag, vet inte varför men det känns så bra att vara upp och ner ibland. Gråter genom skype och saknar mina vänner, andas konstant nyregnad grönska och har sett fyra föreställningar senaste veckan, kommer hem sent från Frankfurt och försöker stimulera min självdisciplin, översvämmas av uppbrottssorg, fångar nattfjärilar med använda kristallglas, har ökat mitt intag av Rittersportchoklad med ca 400%, njuter av mina nymålade mönster här, har separationsångest på förhand och klistrar ihop kollage istället för att cykla till universitetsbiblioteket genom det svenska midsommarvädret.
I CAME HERE TO CREATE ART BUT ALL I CREATE IS DRAMA
Knotten som uppehåller sig i den fuktiga luften längs floden fastnar i mitt läppstift när jag störtar igenom dem på min cykel över den ojämna grusvägen. Jag stannar för tjärblomstern och den nästan utslagna flädern, aktar mig för de täta klungorna av brännässlor.
//
Molnen är täta och för få sömntimmar får mig att gråta när en inte ska och sedan lyssna på Jesus & Mary Chain alldeles för högt.
Mina rutiner här är oregelbundna och har överhuvudtaget inte de där återkommande rytmiska kvalitéerna som är essentiellt för just rutiner. Mindre sömn, senare nätter och senare mornar, inga träningsrutiner, mera läsning och fler projekt men mindre skådespeleri och kanske två timmar lärarledd tid om dagen istället för nio. Just nu enbart projektpanik varvat med korta stunder av projekteufori. Teatermaschine, teaterfestival, teaterkaos.
Och den mest dramatiska förändringar; en oändligt värdefull kärleksrelation har brutits upp, ett ovärderligt delat liv, delad tid, som ska söka en annan form nu. Ett sorts paradigmskifte kanske.
//
Jag har lämnat min satellitposition och närmat mig den här världen, är fortfarande en turist här men känner locals och har kommit förbi första kallpratsskiktet. Är på en underlig mellanstation av att vara en del av en värld men också så tydligt inte. Ett sorts tillfälligt socialt uppehållstillstånd. Att, igen, verkligen inte veta om en kan någonting av värde överhuvudtaget. Teaterfestivalen händer här nu; alla andra jobbar 20 timmar om dygnet och herregud vad de är skillade på organisation, grafiska profiler, industriell inredning, fest och Konst. Jag, A och Judith har repeterat för ett aquatic theatrical performance om valar, kommunikation och dominans, domesticering och kollapsade fenor, belöning och drunkning i tre veckor. Det skulle hända på lördag på och i ett fantastiskt utomhusbad men vädret hatar oss och det dödliga scenariot vatten + elektricitet har tvingat oss att ställa in. Efter tusen turer med olika bud om ny lokal har vi fått flytta in i en enorm stensal istället och omvandla vårt vattenbaserade score till torra land med mycket knappa tidsmarginaler. Vi har bråkat med för varma flodlampor utan stativ, en sliten bergsprängare som inte vill säga ett ljud, festivalarrangörer som tycker vi bara är trubbel och en orkester som körde ut oss när vi äntligen skulle få repa. Det är motgångar och prestationsångest och what-the-serious-fuck-känslor och den återkommande känslan av att försöka vara scenkonstnär mest handlar om att utstå skam framför publik.
Det stormar och blåser och jag är så kär i den här platsen men också så liten och allt är flyktigt och jag längtar efter ekar och pianon och hästar och personer som har känt mig längre än i två månader.