Språket på tåget ändrades till danska i Hamburg och då visste jag att min Tysklandstid oåterkalleligen var över. Jag tänjde ut den maximalt genom att stanna i G efter terminsslutet och sedan, efter två veckor av nödvändigt kontorslajf i Skogen, spendera en vecka i Wiesbaden. Men nu är lämnandet gjort och jag vet inte när jag kommer tillbaka. Och jag lärde mig aldrig tyska men så mycket förändrades där och det som min trygghet bestod i när jag for finns inte riktigt kvar längre.
Det är alltid vid dessa trösklar som jag får ett ilande behov av att på något sätt ringa in vad som pågår. Även om det alltid känns riskfyllt och olustigt på samma gång för det reducerar så mycket komplext till något litet och platt. Liksom kavlar ut det. Som att jag alltid får en ängslig känsla när jag ser igenom bilder efter en speciell tid för första gången, för att de så lätt ersätter minnena, förenklar och konkluderar dem.
Det går inte att översätta vad som pågår och det är lite som begäret att fotografera solnedgångar, lika naivt som omöjligt men vi gör det ändå och det räcker väl så.
Mina kontinentalplattor förflyttar sig och det är ett osäkert tillstånd, inget är sig riktigt likt längre men det har inte heller blivit något tydligt Annat än. Potential och oroligheter. Koordinaterna ritas om och jag tappar bort mitt språk, det verkar vara på fortbildningskurs någonstans där jag inte når det. Ett Kritiskt Ögonblick på det där sättet som i evolutionen; när en art plötsligt bestämmer sig för att förändra något fundamentalt och långsamt bli något annat. Jamen ni vet jag kan inte inte vara melodramatisk (jämföra sig själv med evolutionen VEM GÖR DET). Kanske är det inte alls så drastiskt, men någon typ av förändring är i görningen, om än så omärklig, obetydlig.
(Men det känns betydelsefullt)
Tiden känns så mycket som en tågräls just nu. Kanske har det att göra med längden (kortheten) av mina planer och platser den senaste tiden; att jag inte varit någonstans mer än två veckor i streck (och den gången var inte heller obruten), att planer plöjs igenom och omformas till minnen, historier bakom mig. Det är sådant som gav mig mer ångest förut än nu, kanske helt enkelt för vanan av det. Alltid öronproppar och aktuella och förbrukade biljetter i botten på ryggsäcken. Lämna/packa/upp/om/checka in/ut/ avgångar/ankomster/byta land/stad/valuta/språk. Det är okej för mig om det blir lite mindre hjärteslitande varje gång.
(Men det är klart jag gråter i hans nacke och bakom solglasögonen och snorar ner mina tröjärmar och min ryggsäck också)
En oprecis överslagsräkning säger att jag spenderat ungefär 80 timmar på buss/tåg/flyg de senaste sex veckorna. Och; jag är så obeskrivligt tacksam för allt jag fått vara med om. Det är ett insane privilegium. Havet, Marseille, Performing Arts Forum, sommarsömniga Gießen, Cassis, föräldrahem, skogsridturer och gammhundens trötta svansvift, les Calanques, återseenden av E & E & M & familj, borgerliga Wiesbaden och en person som sätter eld på allt som kräver eld.
Jag är delad och dubbel, en annan plats är så himla viktig nu och jag kommer sakna de kritiska samtalen och den ständiga stimulansen; att aldrig känna att mitt tänkande riskerar att stanna av eller att inte få tillräckligt med input (men istället få brottas med underlägsenhetskomplex och att ständigt presenteras för nya landskap jag inte känner till).
Det nomadiska livet har börjat nu och för första gången vet jag inget slut på det; börjar tänka på det som det nya normala. Det outtrötligt flexibla subjektet som ändå blir så himla trött ibland. Jag är inte bränd av kappsäckslivet än och ser fortfarande romantiken i det. Har alltid älskat känslan av rörelse. Vill tänka på mig själv som en sorglös Snusmumrik och inte på en liten flämtande scenkonst-någonting inhägnad i prekariatet. Det innebär kortare och ständigt påfrestade rötter, avsked och andfådda hjärtesträngar, alltid för få strumpor och använda engångsskedar och miniförpackningar av salt och peppar ständigt i väskan. Säkert en hägrande utmattning om en inte är försiktig. Jag tror jag stannar i mitt sjunde tillfälliga hem på lite mer än en månad nu, har bara lånenycklar eller airbnb-nycklar, inga hemnycklar och växlar lite mellan att säga mina föräldrars adress eller min gamla i Malmö när jag blir tillfrågad. Stort privilegium och stor osäkerhet, vill just nu inte ha något mer stabilt men hoppas också att det behovet inte kommer tillbaka för det finns ingen stabilitet att få.
I Malmö stannade jag och grät över allt som varit där som inte är längre. Älsklingsstadens infrastruktur som är överstruken med kärlek och uppbrott och alldeles för färska sår för att målas om. Reducerade mitt bohag med 1/3, stuvade in det i ett källarförråd och märktes av en flock nya blåmärken.
Packade om blypackningen till att stämma med vintern, och ullkläder är ännu tyngre. Nu ska jag bo i Stockholm för första gången och på söndag har vi kollationering för Britney som jag ska göra min praktik i och jag fattar inte att på måndag är jag repeterande skådis igen (det var så längesedan nu).
Jag är rädd att Stockholm ska driva in mig i karriärshets, framtidshets, träningshets, chiapuddinghets, ungdomshets, eventhets, CV-hets, showreelhets, projekthets, festhets. Att jag ska börja tycka saker är viktiga som jag egentligen inte tycker är viktiga. Att allt det som flyttat in och slagit rot i mig i sommar ska släppa taget och tyna bort igen. Vill härbärgera allt det där på en plats ogenomtränglig för yttre påverkan. Keep it secret, keep it safe etc, igen. Kan tänka ut lite strategier och planer, men för det mesta är det väl bara att låta sig själv vara osäker.
Ständigt mera osäker.
