TRIVIALT / LIVSVIKTIGT

Såhär såg jag ut i måndags när skolan började, unnade mig lite piff eftersom jag nu går in i den årslånga tights-och-tisha-period som ett skådisskolår innebär. Tröjan är ny från Maison Kitsuné och är helt perfekt, den djupblå färgen, hålstickningen och midjelängden. Nertill;Julian Reds finaste modell, de himmelsblå lady high air. Och så blåvitspräckliga strumpor, vita skor och ryggsäcken från Essl. Tycker mycket om blått med blått med blått just nu. 

Men det känns svårt att bara skriva om piffiga utstyrslar när Europas karta målas i fler lager blod varje dag, när vi varje dag begår sådana oerhörda svek mot flyende medmänniskor. Fort Europa måste rämna och gränserna öppnas. Alla får plats. Att de mest utsatta människorna i världen pekas ut som ett problem och benämns som ohanterliga volymer är den värsta lögnen, bara våld. Men det finns som alltid motkrafter, och det behöver vi alla vara en del av. Givetvis kan en skänka pengar så att akut hjälp når fram, tex via Röda Korset eller Radiohjälpen. Det arrangeras demos runtom i landet för att visa solidaritet med flyktingarna och sätta press på politiker att på riktigt ändra systemet, tex i Göteborg och Malmö. Det måste inte vara såhär. Solidaritet goddamnit. 

PIZZAVALBORG, RÖDA FANOR & MINIMALA ANKBARN

En gång var det valborg och första maj, en helg av kalas och kamp. För mig var det såhär:

Maxime var här och valborg till ära mönstermaxade hon med både kaktusar och storblommigt. Vi skulle få finfrämmat och ställde till med pizzamiddag, synd att jag inte fick någon bild på pizzorna för de var sannerligen värda sin vikt i guld. En med tomatsås, färska tomater, vårlök och mozzarella och en med citron- och vitlökscrême fraîche, potatis, päron och valnötter.

Jag lyckades som vanligt tyvärr fota mer mat än människor men det var i alla fall Emma, Emilie och Joel som var där till en början. 

Det blev efterrätt, mjölkchokladmousse med cointreau, hallon och physalis. 

Vi hängde på divanerna och i vardagsrumsfönstret, åt tills vi storknade, gosade, drack bubbel och sjöng sedan in våren i stämmor. Inget märkvärdigt och ändå så himla bra. När de andra gick ut i natten hörde jag deras skråliga stämsång på gatan utanför och sedan somnade jag efter en valborg som var precis som jag önskade mig.

Dagen efter var det första maj! Detta annonserades med all önskvärd tydlighet på grafittiväggen utanför vårt hus, lokalpatrioten i mig blir knäsvag och exalterad över denna stadsdel.

Jag och Max preppade med våffelfrukost.

Och så demonstrerade vi. Vädret var som en charterreklam och det var uppsluppen kampstämning. 

Dessa personer vajade med röd fana och spelade Internationalen svinhögt varpå spontan allsång uppstod. Sedan hängde vi i Slottsparken där det var den mest uppstyrda första maj jag varit med om, med scen och talare och spelningar, hoppborg och teater för kidsen, politisk merch och mat från massor olika länder. Vi (som i jag, Maxime, Emma, Emilie, Andreas, Shora och bebis) köpte papptallrikar med irakiskt käk av några gulliga irakiska gubbar och satt sedan i solen, myste och lyssnade på talen. 5600 personer var vi i demon och det politiska hoppet så välbehövligt. Och så blev jag medlem i vänstern! Nu jäklar måste min politiska organisering bli verklighet. 
När jag och Maxime kom hem efter många timmar av förstklassigt första maj-firande blev vi supertrötta och ägnade resten av kvällen åt att äta choklad, dricka mango- och banansmoothie och titta på Hotell uppflugna på varsin divan. 

Dagen efter hörde Shora av sig och bjöd in oss på palestinsk frukost. Det var såhär fint!

Såhär gullig var Max.

Det var hoummus, baba ghanoush, zaatar, oliver, färska grönsaker, stekta ägg, sesambröd, yoghurtbollar, koriander, vårlök juice och kaffe. Insanely gött. Bebis Latifa får inte förekomma på nätet, därav inga bilder på hon som är det gosigaste som hänt mig.

Och sedan promenad i Pildammsparken såklart. Det är så mycket blommande träd i den här stan.

<3!!

Och där det finns familjer av änder. Denna bild får avsluta denna lilla berättelse om denna lilla helg i detta lilla liv, ska inte ge mig på något tafatt försök att beskriva hur gulliga dessa dunbarn är. Ni ser ju. 

4 X TIPS

Fyra vitt skilda tips kommer lastat! Två viktiga julklappar, ett upprop, lite politisk läsning och en episk musikvideo:

Om du inte har köpt julklappar än och ändå lever i materiellt överflöd så har tex Röda korset en bra grej. I Syren är det ju totalkaos och kris, 12 miljoner (alltså, mer än hela Sveriges befolkning) människor är i akut behov av hjälp och lider enorma brister, inte minst på mat. För 77 kronor får en person mat i en månad och för 385 kronor räcker det till en hel familj. 

Detta är ju old news, men ändå megaviktigt. Alliansen har kommit med ett förslag att i princip helt dra in det ekonomiska stödet till kulturtidskrifterna vilket ju uppenbarligen är en demokratisk och kulturell katastrof. Skriv på uppropet mot detta knäppa förslag här. Och, ett annat sista-minuten-julklappstips är att ge bort en prenumeration på en kulturtidskrift, en toppenklapp att få och ett viktigt litet stöd för ett levande kulturellt samtal. Här är ett fb-evenemang som samlat supermånga kulturtidskrifter på ett ställe, så kan en välja och vraka.

Allt åt alla's text Entreprenörsskap - klassfred på nyspråk. En mycket tydlig och välskriven text som reder ut begreppet entreprenörsskap och hur det används för att lägga över ansvaret på individen i en rutten arbetsmarknad. Såhär börjar det: "Förbundet allt åt alla hjälper dig att bättre förstå hur begreppet används för att maskera klass- motsättningar, hur det får oss att acceptera försämringar och lägger över skulden för dåliga arbetsvillkor på oss själva. Vi reder ut entreprenörskapets historia, hur det implementeras, och vad det får för konsekvenser."  

Till sist, denna video, om någon missat. Vackraste och coolaste jag sett på länge.

ATT OMVANDLA FRUSTRATION TILL NÅGOT ROLIGARE

Hejhej och oj vad den här bloggen lever långsamt. Men det måste nog få vara så nu och så länge det behövs. Tänkte i alla fall visa en liten film som jag och Emma i min klass gjorde i torsdags när vi inte hade några lektioner. Den är väl ganska teaterintern och sprang upp ur en frustration över institutionernas stelbenthet, den evinnerliga besattheten av manliga genier, hur trögt och förändringsobenäget Teatersverige ibland känns.
Så vi smällde upp min kamera, slog oss ner på divanen och diskuterade dramatiska klassiker,  sörjde Strindberg-året, njöt av Molières tidlösa humor och vädjade till Teatersverige att aldrig sluta spela Tjechov.