MØN / HUR DET BLEV ISTÄLLET 2/2

Jag och Mattias befann oss alltså på den lilla ön Møn i Danmark, och efter tågförseningar och utebliven resa till dramatiska kalkstensklippor fortskred kvällen såhär:

När vi letade efter vårt bed & breakfast tidigare på eftermiddagen hade jag skymtat dessa två isbjörnar på en innegård och fått gospanik. När vi nu skulle ut och se oss omkring var jag naturligtvis tvungen att gå tillbaka och se om de var kvar, kunde inte låta en sådan goschans glida mig ur händerna. 

Levde ut gospaniken, de var exakt lika mjuka som jag anat och ylade ikapp.

Förbjudet gull.

Gick vidare och stannade ibland.

Såg oss omkring i den lilla hamnen bland rostiga båtkroppar och stadiga knopar.

Guldljus och nyponprakt.

Ett björnbär förklätt till hallonlakrits-godis.

Mer träd blad ljus.

Och fåglar som flyttar i oregelbundna formationer. 
Den enda restaurangen vi fått flerfaldigt rekommenderad var förstås abonnerad, helt i linje med alla andra planer denna helg som fallerade. Vi hamnade istället på nån krog där alla locals hängde som hade buffé à la Tysklandsfärja och en ocean av blodiga biffar. Dock mysigt, kan verkligen uppskatta att tvingas ur min vanezon, väljer ju annars restauranger extremt förutsägbart efter ett visst estetiskt schema. 

Efter en middag med fyra sorters potatis och bea (fanns inget riktigt vegetariskt alternativ i denna köttbonanza) korkade vi upp champagne som Mattias fått på sin födelsedag. Fest ju!

Och spenderade resten av kvällen i sängen med kristallglas och högläsning av Amanda Svenssons Allt det där jag sa till dig var sant.

<3 högläsning. 

Det blev morgon och frukost. Innan frukosten gjorde vi ännu en ansträngning att hitta ett sätt att ta oss ut till klinten och kalkstensklipporna, satt med reseappen i gott och väl en timme och övervägde även att försöka lifta. Jag grät lite till pga oförmågan att hantera grusade förväntningar. Men ibland måste en ge upp, så det gjorde vi. Och åt frukost istället; den kom precis som den skulle och blev ej inställd! Dessutom fantastiskt god.

Ostar i stora skivor, lemon curd och jordgubbssylt, bröd, vindruvor och melon, yoghurt och müsli och kaffe och mer högläsning. Och det var en strålande avslutning på ett känslomässigt mkt brant stupande och lyckorusande dygn.

MØN / HUR DET BLEV ISTÄLLET

Det här inlägget skulle egentligen bestått av vita kalkstensklippor och djupa bokskogar, en flott middag men mest naturvyer vildare än allt södra Sverige kan uppbåda. Det handlar om Mattias födelsedagspresent som var en helg på ön Møn i Danmark som skulle innehållit vandring i ordentliga kängor med kamera i hand och kaffe i termos. Det gick inte riktigt enligt planerna, men det gick såhär:

Lördagmorgon, förväntningar och matsäck. Avvemackor med prästost och groddar och ägg.

Annan viktig proviant. 

Det första som hände var att det promenerade runt folk på spåren på Öresundsbron så den var avstängd och tågen inställda. Vi köpte en kaffe och ett mandelwienerbröd, satte oss i solen utanför Konsthallen, väntade. 

Efter drygt en timme började tågen till Köpenhamn rulla igen men allt verkade dominoförsenat, det anslutande tåget var också en timme sent. Där hade vi det i alla fall hemskt bra, satt på övervåningen av ett dubbeldäckartåg, läste och åt matsäck. Alltså älskar matsäck!! Så bra skolresestämning.  

Så kom vi fram till Vordingsborg där vi skulle byta till buss. Gjorde konster framför kameran medan vi väntade.

Kanske tråkig men mkt bekväm uniform detta med vida byxor + polo + bomber + docs + färgglada strumpor. 

Två timmar försenade anlände vi så till Møn och Kaffehusets B&B. Så fint ställe som mitt porträttobjektiv som vanligt inte lyckas omfatta. Planen var att vi skulle anlänt kl 14 och sedan tagit en buss ut till klipporna och den magiska naturen, vilket genast fallerade. När vi kom fram skulle vi inte hinna ut dit innan mörkrets inbrott eftersom direktbussarna slutat gå för året. Fick alltså lydigt kasta denna huvudattraktion över axeln och skaka av mig den. 

Grät lite pga tycker det är SÅ jobbigt när mina förväntningar stöter på motstånd, särskilt om jag fixat något för någon annan som nu. Måste lära mig bli mer flexibel och chill i sådana här situationer, men är ej där än.

Men kolla fint det var genom vårt fönster.

Hela rummet och inredningen var generellt sval och tjusig. 

Vi pratade om läget och planerna för kvällen.

<3

Vi bestämde oss för att i alla fall ge oss ut i byn och se oss omkring.

Så vi tog oss ut genom denna port av murgröna, ut på kullerstenen och fortsättningen kommer en annan dag. 

BAKPULVERHUD / LIVSPANIK / LÅT DET VARA FOREVER

En dag i Troporiz, Portugal, när vi vinterbleka som bakpulver låg alldeles ensamma på klipporna vid floden som utgjorde gränsen till Spanien. Och sprang längs ecopistan med citronträden och vinodlingarna. Sedan hade jag ett par ångesttimmar vilket väl är obligatoriskt när allt är lite för fint. Existentiell ungdoms- ålders- livspanik. När det monstret hade gått till ro igen gjorde vi om köket till pizzeria och eldade gräddade i vedugnen. Tog ut köksbordet i trädgården. Satt där i timmar. Ville aldrig att det skulle ta slut. Känns så oändligt långt borta nu när jag sitter här på divanen och dricker mitt morgonkaffe, senare än vanligt för att vi idag har premiär. 

PORTUGALLIEN / VILDMARKSDAGEN

Mera Portugalbilder i antågande! Det var den fjärde dagen tror jag och solen andades bakom moln just då vilket krävde andra planer än att breda ut sig på en klippa dagens alla timmar.  

Men först långsam morgon, frukost i massor, kaffe med påtår, hundgos och läsning i trädgård.

Jag hade på förhand sett ut en nationalpark som hette Peneda Geres och vi kom överens om att denna mulna dag lämpade sig utmärkt för den sortens eskapad. Vi tog bilen och for kanske en halvtimme österut och upp i bergen, upp i molnen.

Stannade bilen, klev ur och kände lite på landskapet.

<3

Mkt kargt och vidsträckt.

Det är lite svårt att uppfatta att det går en djup dal mitt i bilden, det ser ut som att allt är en jämn övergång men så var alltså icke fallet.

Hejhej bästgäng och Joels något eljest alterego.

Emma och Christoffer var oerhört energiska och insisterade på att vi skulle klättra upp till närmsta bergstopp vilket skulle visa sig ta tre timmar. Vi gav oss gladeligen in i uppgiften.

Och tog oss an den något kärva terrängen iklädda alldeles för sköra semesteroutfits. 

Som sagt, kanske svårt att få perspektiv på hur stort det här är och typ hur höga dess buskar är, men detta täta och riviga buskage fick vi hukande klättra oss igenom. Allt med informationstexten om att det fanns vargar och vildsvin i nationalparken surrande i bakhuvudet. 

Men vi kom igenom buskaget med bara några rivsår och hittade en stenstig! Tappade dock bort Emma och Christoffer på vägen.

Norra Portugal. Alltså.

Sedan kom de två försvunna travande med en stadigt brinnande upptäckareld i ögonen och sprang vidare upp mot toppen.

Bästa ressällskapet. 
Sedan nådde vi toppen! Eller, jag vände när det var cirka femtio meter kvar eftersom jag drabbades av höjdskräck. Då hade även regnet brutit igenom molnen så jag väntade lite under en sten tills de andra kom ner, exalterade över den storslagna utsikten.

Vi blev badade av regnet, Joel fick en vandringssnus av Emma och blev mkt lycklig.

Så började vandringen neråt och bakom en krök stod dessa två med de sylvassaste hornen. Vi kunde ej lita på att deras lugn var beständigt utan smög förbi en och en för att undvika spetsning. Vi lyckades, kunde andas ut och gick det sista timmen tillbaka till bilen.

I bilen åt vi kakor och på vägen hem stannade vi på ett litet vinho verde-ställe och handlade. 

Och så avslutades den enastående vildmarksdagen med stor pastamiddag och en mycket belåten känsla i magen.