3 X TIPS / TVÅ PODDAR & EN FÖRESTÄLLNING /

Här kommer tre bra grejer jag sett/hört på sistone som jag bara måste dela, om någon missat! Så, go:

#1 Liv Strömquist Tänker på dig!
Denna EPISKA föreställning som jag sörjt att jag missat då den gick på Dramaten sänds nu som veckans föreställning på Svtplay. Lyckan. Lyckan över teater som baseras på Liv Strömquists serier, som handlar om Britney Spears, Whitney Houston, traumatisk bindning, kontaktannonser, Glenn Hysséns alla fruar, Yoko Ono och manliga förebilder. Fyra enastående skådespelare som river och sliter i kändisskap och tvåsamhetsbegrepp, i romantisk kärlek och populärkultur och genibilder. Alldeles för många tonartshöjningar, fantastiskt fysiskt skådespeleri och så obeskrivligt frikkin hilarious (de svenska superlativen tog slut). 

#2 Podden Hämndens timme
Mireya Echeverria Quezada och Judith Kilos som bland annat är två av grundarna av Rummet har sedan ett par månader en pod ihop. Det är pratigt och mycket anekdoter och jargong, något jag brukar störa ihjäl mig på eftersom det nästan alltid blir sjukt internt och exkluderande. Men med Mireya och Judith känns det mer som att få hänga med the k00lest grrrls alive. För, utöver deras rappa snack och anekdoter som ibland får mig att tjuta av skratt så snackar de politik, antirasism, feminism, kommenterar och analyserar händelser, debatter. Två extremt skarpa och roliga personer som i alla fall ger mig nya vinklar och tankar samt politiskt hopp.  

#3 Vinter i P1 med Olof Wretling
Alla Olof Wretlings sommar- och vinterprat är fantastiska. Men det här är kanske allra bäst. Jag älskar denna norrländska stjärna till Klungan-medlem, hans sätt att berätta och hans humor är  briljant. Detta prat handlar om misslyckanden och tar upp en rad fatala sådana ur Wretlings liv. Det är upplyftande i all sin djupt mänskliga tragikomik med de här ärliga, hjärtekrossande och hysteriskt roliga berättelser om hur det kan vara när allt går åt helvete. Plus att min favoritkaraktär kanske någon, Katla, är med i slutet och ger en lektion i hur en lär sig misslyckas. Snälla missa inte.   

GRUPPEN - EN HOMMAGE TILL DET FANTASTISKT FEMINISTISKA

Det finns tre personer som är en av de tyngsta anledningarna till att jag sysslar med teater. Det är den feministiska teatergruppen Gruppen som består av Bianca Kronlöf, Elin Söderquist och Nina Haber. Jag har följt dem sedan deras första sceniska steg på Teaterhögkolan i Göteborg och de har förändrat min syn på teater, mig själv och scenen mer än jag tror jag kan greppa. De står för en del av Sveriges mest spännande scenkonst och nu när K-special gjort ett program om dem och deras föreställning Gruppen och herrarna vill jag ta tillfället i akt att rikta strålkastarna mot dem och samtidigt skriva en enkel men blixtrande innerlig hommage till denna scenkonsttrio.
Föreställningen är en undersökning av maskulinitet, mansrollen och konceptet Man™ i Gruppens säregna estetik som präglas av svart-på-vitt-statistik, exakt koreografi, power ballader, humor och satir av högsta kaliber.

De är stenhårt ärliga och roligaste jag vet, samtidigt.

Alltså snoppfrisyrerna. 

De pratar en massa om hur de arbetar, på ett sätt som är ganska icketraditionellt inom teatervärlden. Och förstås en massa om feminism eftersom det är deras utgångspunkt.

Till mig har Gruppen gett och fortsätter ge så himla mycket hopp. Om att det går att göra saker själv, att det går att ta kontrollen över sitt konstnärsskap och göra det en verkligen tror på. Att det går att göra teater som är både politisk och asrolig. Att älska det en gör men samtidigt vara svinarg på allt som är helt uppåt väggarna. Att arbeta lustfyllt och utmanande mot normer och konventioner. Att skrika, och skratta. Att det går att jobba ickehierarkiskt och konkurrensbefriat, att hjälpa och lyfta varandra, att det går att jobba med sina bästa vänner. Att det går att vara expansiv och enorm i sitt uttryck, att det går att vara rörande, teatral, tekniskt virtuos, punk, full av maskuliniteter och femininiteter samtidigt, sammanflätat och allt på en gång. Myten om att tre tjejer inte kan leka tillsammans krossad en gång för alla. De har lärt mig om att humorn verkligen är det bästa vapnet och vilken magi som kan uppstå när (politisk) ilska omsätts i kreativa sceniska världar. Värt att nämna är också att Gruppen är en av ungefär 60 feministiska scenkonstgrupper i Sverige. Det är troligen fler än det var under frigruppseran på 70-talet, men en i stort sett helt osynliggjort rörelse. Men det är stort, det är stora saker i rörelse.

ATT OMVANDLA FRUSTRATION TILL NÅGOT ROLIGARE

Hejhej och oj vad den här bloggen lever långsamt. Men det måste nog få vara så nu och så länge det behövs. Tänkte i alla fall visa en liten film som jag och Emma i min klass gjorde i torsdags när vi inte hade några lektioner. Den är väl ganska teaterintern och sprang upp ur en frustration över institutionernas stelbenthet, den evinnerliga besattheten av manliga genier, hur trögt och förändringsobenäget Teatersverige ibland känns.
Så vi smällde upp min kamera, slog oss ner på divanen och diskuterade dramatiska klassiker,  sörjde Strindberg-året, njöt av Molières tidlösa humor och vädjade till Teatersverige att aldrig sluta spela Tjechov.

MANLIGA GENIER, AVDEMOKRATISERING & EN QUEERPIONJÄR

Ett blogginlägg kommer lastat med två lästips och ett radioprogram fulla av viktigheter, politisk ilska och inspiration:

Maria Svelands deprimerande men OH så viktiga krönika om hur myten om det manliga konstnärsgeniet reproduceras om och om igen på våra teatrar. Nu senast representerat i den milsvida skillnaden i hur Lars Noréns respektive Suzanne Ostens sjuttioårsdagar uppmärksammats eller inte uppmärksammats. Så viktigt att belysa detta tills det verkligen blir ändring!

Kajsa Ekis Ekmans ledare om hur privatisering = avdemokratisering. Hårt, logiskt och rakt om hur bolagiseringen av samhället är ett allvarligt demokratiproblem.

Stils program om Claude Cahun, en fantastiskt inspirerande fotograf med starka feministiska och queera förtecken som var lika kreativ i sitt konstnärsskap som i sin aktivism. De pratar även med författaren Lena Andersson och konstnären Bella Rune som berättar om sitt superintressanta samarbete med The Knife. Blev så inspirerad av detta.

Älskar sommaren och ledigheten för att den frigör tid där jag hinner läsa, fundera, reflektera och samla kunskap om det som är angeläget. Har ni läst/lyssnat på/sett något särskilt intressant det senaste?