Det luktar kiss & kanelbullar i tunnelbaneuppgången och de dagar jag kan ha något annat än svettiga repkläder på mig vill jag bara ha polotröjor och blingiga ringar i öronen. Det här projektlivet är så märkligt; allt handlar om en sak superintensivt en tid och då är det nästan som att inget annat finns. Och när det projektet tar slut tar ett annat projekt och en annan värld vid. Jag lever i Britneyworld, bara. Blir stressad över att jag inte hinner fotografera höstens eldar och av att regnet drar med sig de sista färgerna i fallet. När det regnar är undersidan av taket på tunnelbanestationen täckt av gömda duvor. Queen B, Princess of Pop & MIA tar mig över mitt Mount Everest, genom min premiärförlossning och andas syre i utmattade hjärtmuskler (den förblindande väggen av saknad). Den här veckan framtill lördag känns som ett liv. Gick till Storkyrkobadet och bastade med sjuttioåriga tanter som kommit varje vecka i trettio år, svettades ut ångest och simmade i den där märkliga kakelklädda tunneln. Sedan tar vi på oss våra blonda peruker, vår bronzing och våra knästrumpor och dansar vår Britneyarmé in i premiär.
LJUD & LUGG
Jag föll för tre frestelser;
1. Att klippa av mig luggen efter ett år av envist sparande. Det händer alltid, efter tillräckligt många månader av plågsamt oformlig emoutväxt inser jag att jag inte klär i panna och kapar av det igen. Ett sk sisyfosarbete.
2. Att köpa ett par Urbanears i Trendfärgen Puderrosa. För att jag hittade mina förra på Vasagatan i Gbg för kanske tre år sedan, ett par inears där bara den ena funkade.
3. Att dokumentera det hela. Posera, blixtra och filtra.
90 - TALET 90 - TALET 90 - TALET 90 - TALET 90 - TALET 90 - TALET 90 - TALET 90 - TALET
Här står jag och iscensätter äkta 90-talsfrisyr som om det inte fanns någon morgondag. Att säga farväl till ett tioårigt liv med knivskarp lugg var nödvändigt, att bryta mig ur känslan av att vara determinerad till ett liv som övervintrad popflikka med Snövitkomplex. Efter några månader med otillfredsställande snedlugg har jag bejakat mittbenan. Låtit min gollumbleka panna möta dagens ljus. Ambitionen var att se ut som Brigitte Bardot med sensuell 60-talsgardinlugg. Ser istället ut som Nick Carter i en mörk period i livet. Men jag gillar det lite ändå! När jag Tänker Positivt känner jag mig som Justine Frischmann. Oavsett vad jag tycker är det liksom ingen idé att kämpa emot 90-talsestetikens återinträde i mitt liv. I min garderob hänger till exempel ett par utsvängda ljusa Levis 501:or. Vad som helst kan hända nu.
EN ALG, EN ALGORITM, EN HIMLAKROPP PÅ MIN KROPP
En söndag för några veckor sedan låg jag på en brits under en sylvass tunn nål i ett industriområde på Hisingen och märkte min kropp för evigt. Jag snicksnackar mycket om tatueringar, har alltid planer men har bara en enda sedan tidigare. Men så fick jag ett intensivt behov av att känna att jag kunde slå slag i saker, så när jag stötte på Anders och hans fantastiskt fina algorithmkonst föll snicksnack och planer på plats. För att hans bilder förenar vetenskap och natur och poesi på ett perfekt sätt och är grafiskt och estetiskt fulländade. Den blev större och mörkare än vad jag tänkt mig men jag tycker så himla mycket om den. Den är inspirerad av en alg men känns lika mycket som något från rymden, den är absolut inte för alla, den rör sig när jag rör mig, den är evig, den är min.
(Tack Calle för att du gjorde den så bra)