Vi sover dåligt. Vi rycker i sömnen och drömmer om nazister och apokalypser. Det är världen som tagit sig in i våra nätter och blodomlopp, det är alltings tendens att gå absolut fel som känns. Vi är oroliga för fyra år till av förstörelse. Livrädda med stänk av förhoppningar.
Idag röstar vi för solidaritet, hopp, jämlikhet, social rättvisa. Min tilltro till vårt politiska system sviktar, jag önskar systemet var annorlunda, jag önskar mig helt andra premisser än pengarna och patriarkatet. Men jag röstar för det som ger en skärva hopp och en glimt av visioner för vanmakten står oss upp i halsen nu. Klarar inte fyra år till av klimatförnekelse, utförsäkring, nedmontering av de sociala skyddsnäten, privatisering, total trötthet och brist på radikala åtgärder mot fascism sexism och det här samhällets allmänna förfall. Jag upprepar en annan värld är möjlig även om det inte känns så, jag tänker på Athenas ord om en annan värld ska vara möjlig är det vårt ansvar att förverkliga den, ingen kommer att göra det åt oss. Vi lever inte i den bästa av möjliga världar, de som talar om för oss att det är så är de som själva tjänar på att vi ska tro det. Jag röstar rosa för jag vill ha F! i riksdagen, jag vill ha deras otålighet, deras antirasism och deras feminism som prio ett, jag vill ha dem som den feministiska glädjedödaren i plenisalen, för att styra om diskursen, för att förhindra att den intersektionella feminismen förpassas till parenteserna. Den här världen känns så outgrundligt hopplös men F! har gett många nytt hopp. Jag röstar rosa för att F! skulle kunna förhindra SD’s vågmästarroll och ge det rödgrönrosa blocket egen majoritet. Jag personligen är mer vänster, uttalat socialistiskt och antikapitalistiskt lagd och det önskar jag att F! var också. F! ger inte svar på allt, men jag vill ha dem där.
Politik är mycket mer än valdagen, det är gräsrotsrörelser, ickeparlamentariska krafter och aktivism, samtal, attityder, konst, möten, vardag. Det är där en kan få verka konkret och ha makt att påverka så det märks. Där finns så mycket kraft. För det är svårt att känna något annat än sin betydelselöshet i detta system där makten är så långt borta och där ekonomin som är som science fiction styr över människor. Men vi är folket, vi har våra röster. Så nu använder vi dem. Och det tar inte slut sedan, om det går åt helvete nu går vi inte och lägger oss, då reser vi oss. Då reser vi oss.
MANLIGA GENIER, AVDEMOKRATISERING & EN QUEERPIONJÄR
Ett blogginlägg kommer lastat med två lästips och ett radioprogram fulla av viktigheter, politisk ilska och inspiration:
Maria Svelands deprimerande men OH så viktiga krönika om hur myten om det manliga konstnärsgeniet reproduceras om och om igen på våra teatrar. Nu senast representerat i den milsvida skillnaden i hur Lars Noréns respektive Suzanne Ostens sjuttioårsdagar uppmärksammats eller inte uppmärksammats. Så viktigt att belysa detta tills det verkligen blir ändring!
Kajsa Ekis Ekmans ledare om hur privatisering = avdemokratisering. Hårt, logiskt och rakt om hur bolagiseringen av samhället är ett allvarligt demokratiproblem.
Stils program om Claude Cahun, en fantastiskt inspirerande fotograf med starka feministiska och queera förtecken som var lika kreativ i sitt konstnärsskap som i sin aktivism. De pratar även med författaren Lena Andersson och konstnären Bella Rune som berättar om sitt superintressanta samarbete med The Knife. Blev så inspirerad av detta.
Älskar sommaren och ledigheten för att den frigör tid där jag hinner läsa, fundera, reflektera och samla kunskap om det som är angeläget. Har ni läst/lyssnat på/sett något särskilt intressant det senaste?
GIRLS TO THE FRONT
Härom veckan såg jag och Mattias The Punk Singer, dokumentären om Kathleen Hanna. Denna storslagna punkdrottning och feministaktivist som varit frontfigur i Bikini Kill, Le Tigre och numera i The Julie Ruin. Som är en ikon för Riot Grrrl-rörelsen som växte fram i USA under 90-talet. Alltså, sååå cool och inspirerande rörelse. Inte nog med att Kathleen Hanna är kanske tidernas coolaste scenpersonlighet, hon var och är en så otroligt viktig feministisk aktivist som reclaimade ett utrymme (musiken, punkscenen) som varit så tydligt dominerat av män, machoism och moshpits. Hon sa girls to the front och skapade ett rum för brudarna, hon benämnda patriarkala strukturer och skapade ett nätverk av feministisk kreativitet som är historisk, hon tog sig rätten att vara högljudd, seriös, rolig, sexig, svettig, förbannad, brötig, smart. Och när jag läser Riot Grrrls manifest (nedan) slås jag av hur före sin tid det känns. Det genomsyras av ett intersektionellt tänk, "because I see the connection of all oppression and I believe we need to fight them with this awareness", det är så klarsynt och tydligt, det har punkens hela slagkraftighet.
ÅH det är så bra, det är så snyggt.
Vill verkligen peppa alla att se denna film och kolla in Riot Grrrl-rörelsen närmare. Dels är hela estetiken och energin helt sjukt bra, en magisk hybrid av politiskt allvar och en kreativ störtflod. Det är poetiskt, ilsket, gravallvarligt och expressivt. Det gav mig så otroligt mycket pepp och en påminnelse om hur viktig bärare kultur och inte minst subkulturer är av politisk kraft. Vilken megafon det är, vilken plattform. Det kan verkligen göra all skillnad i världen. EVERY GIRL IS A RIOT GRRRL!
8 MARS / EPISOD 2
8 mars fortsatte med Quizadillas på Yaki Da, det bästa levande filmquizet med ett eminent skådespelaregarde som spelar upp scener ur filmer, snärtiga jinglar och långsökta följdfrågor.
Vi knep snygga quizformulär och var mycket entusiastiska över kvällens tema som naturligtvis var A-märkt film.
Fingäng till quizsällskap.
"Vem bär vad?" med geniala kostymer i papp (rätt svar: Carrie, Amelie med sin trädgårdstomte och sitt bultande hjärta, Enid i Ghost World) och "gissa vilken av dessa två filmer som klarar Bechdeltestet".
Detta är kanske det bästa momentet, när tre personer från publiken får komma upp, lyssna på soundtrackmelodier i hörlurar och nynna i mikrofon. Låter och ser obeskrivligt roligt ut.
Det blev stämningsfull skrikallsång med Son of a Preacher Man, I Follow Rovers och I Love it. Sedan kom Thelma och Louise och ägde scenen med vrålåk, pickadoller och pondus extra allt.
Ylva, Jenny <3
Så var det rättning och jag som brukar vara usel på detta med quizzande slog alla personliga rekord. Ännu ett bevis på att feministisk film är det enda raka. Vi vann ändå inte, men vad är väl en val på slottet. När quizkalaset var över gick jag, Ylva och Mattias och åt korv på klassiska Göteborgsgatuköket Jonsborg och pratade viktigheter innan festligheterna fortsatte.
Jag vinkade hejdå till Ylva och Mattias och smet in på Stadsteatern som hade fest i foajén. Från taket hängde ceriserosa konfettigirlanger, ÖFA-kollektivet langade sitt fantastiska danceokekoncept (som karaoke fast alla dansar till oemotståndliga musikvideos) och dansgolvet brann och rann av svett.
Oh, typiskt bra dansgolv. Hade ett par närmast euforiska timmar med några nödvändiga dricka-vatten-avbrott. Fick bland annat skaka rumpa med tre stencoola skådespelerskor över femtio och jag tänkte i smyg jag vill bli som er.
När det stängde ryckte Jenny med sig en sådan här konfettisvans och dansade nerför avenyn.
Så borde alla utenätter få vara, glittriga och obekymrat tokdansande, trygghet och svett och trumvirvlande hjärtslag. Det är svårbegripligt att tro det som hände i Malmö samma natt. Sorgen, skräcken. Men det som är ännu starkare är motståndet, uppslutningen, solidariteten, den ogenomträngliga vägg av antifascism och kärlek som flammar upp. Vi var tiotusentals som samlades igår för att stå upp mot rasismen och ta tillbaka våra kullerstenar, våra offentliga rum, vår värld. För det är vår värld, aldrig deras. Aldrig någonsin blir den deras.