Det var juldag och det var mossan som lyste smaragd mellan avklädda träd/ det var sovande ettåringar i bärsele på ryggen/ droppar längst ut på tallsvärden/ det var skummande översvämmad å och bävrarnas verk, avgnagda stammar och fördämningarna/ älgars tandrader gömda i det torra gräset/ föräldrapussar och fyrtiotalsklädd cowboybror tills kamerabatteriet somnade in/
en värld har kommit till inne i världen
I lördags vaknade jag äntligen upp med Masthuggsberget utanför fönstret, lyftkranarna och den väntande Sjömanshustrun till vänster. Min säng, min klädstång och stökiga klädkista, min uppsjö av minikorta kjolar och skjortor. Åt frukost med Maxime och Jenny och allt var som det skulle igen. Sedan gick jag och Jenny ut, hoppade över staketet in till kolonilotterna vid Majvallen. Väl där inne såg det ut ungefär såhär:
En by av kolonilotter är ju en idyll i miniatyr, marsipanärld.
Och den färgen som fortfarande finns starkast kvar är den röda.
Jenny, så himla fin.
Äppelträden såg ut som att de blivit rullade i julgranskulor.
Extremt gulligt överallt.
Pallade lite äpplen.
Åh.
Tycker så mycket om detta ställe.
Eftersom det ligger mitt i stan men är lite av en hemlig sagoträdgård.
Med en massa underliga röda och gula bär som växer fast det är november.
I det här huset bor det förmodligen en ättling till Snövit samt en och annan mintgrön liten enhörning. (Det syns på de blodröda äpplena i träden och de mycket små hovavtrycken i gräset)
Korrekt höstuniform för punkpreppy ungdom i skogskarantän.
Drömtröjan i merinoull från Dagmar som var förirrade sig till gamla adresser och först när jag tappat hoppet hittade till skrivbordet här i skogen inslagen i brunt papper. Ulltyngden. Den där djupa burgundynyansen som är dov och innerlig på samma gång. Vet inte vad det är med den där färgen, men jag vet ingen bättre. Byxor i viskos och siden från Mes Dames, för att de är byxorna som får en att känna sig fin varje dag och för att det känns rätt att lägga sina klädpengar på ett superfint litet märke som det. Lystern, och att de är lite som att ha på sig en ljummen vind. En gräddvit sidenskjorta som Mattias hade med sig i en papperskasse från en vintagebutik i den gamla textilstaden där han gjorde teaterkostym i våras. Spräckliga löv från körsbärsträdet som väntar på sin begravning under vinterns kistlock. Mina eviga docs. Ekstammar. Och dubbelexponeringar, som jag frossar i för tillfället. Vill tänja ut hösten över minst en månad till, jag tror jag har kommit underfund med den här årstidens storslagenhet.
(Att det fortfarande ibland är tillräckligt varmt för att gå klädd såhär, med inget mer.)
