BERLIN FOOD HIGHLIGHTS

Den lilla Berlinresan som hände i juli var så särdeles himla fin. En av de starkast lysande sakerna var all mat vi åt, exakt varje måltid var superb (till följd av närmast neurotisk fomo-driven research). Alla hamnade inte på bild, men här kommer några av höjdpunkterna:

Första frukosten åt jag och Mattias på A Horn i Kreuzberg. Testade ägg i glas för första gången som tydligen är en tysk frukostgrej, löskokt ägg i glas med valfritt tillbehör (jag tog färska örter) som en själv blandar till en äggröra. Mycket bra. Även bananbröd till frulle var nytt för mig, här serverat med yoghurt, honung och färsk banan, även det mycket bra.

Bästa frukosten denna resa levererade nog ändå Le bon. Få rätter och mkt hipstrigt, men panikgott. Jag var så ivrig att uppleva och gå upp i denna frukost att varken de perfekta eggs florentinen eller granolapannkakorna hamnade på bild. Nästa gång jag kommer dit ska jag fotografera minutiöst, för det är det första ställe jag vill gå till igen.

Bakom en diskret svart gallergrind på Friedrichstrasse ligger Crackers, en aningen finare restaurang men utan att vara stel fine dining. Jag åt quinoaburgare och Mattias torsk, båda två mycket bra. Men bäst var nästan ändå deras Moskow mule, jag kan inget om drinkar men den var typ det bästa. Rekommenderar detta ställe om en vill känna sig lite hemlig och exklusiv utan att bli alldeles ruinerad. 

På Burrito baby i Neukölln kan en äta sig paltkomamätt på minst sagt generösa burritos, quesadillas och tacos. För cirka 7 euro får en ett mexikanskt skrovmål som en står sig på i många långa timmar.  

Prinzessinnengarten ligger precis vid Moritzplatz i Kreuzberg. Ett gäng kompisar och aktivister tog över denna ödetomt för sex år sedan och har sedan omvandlat platsen till en grönskande ekoträdgård. Förutom platsen sociala och politiska värde är det också sjukt mysigt, som en bohemisk oas nånstans mellan skog och trädgård. Vi åt deras garden pizza med grönsaker odlade på plats och det är garanterat en magisk plats att spendera varma nätter på.  

Ännu ett hipstrigt frukostställe med kvalle som motsvarar ambitionen är Distrikt coffee i Mitte. Jag åt supersaftigt bananbröd med citronsmör, granola och färska bär samt scrambled eggs med färskpotatis, krutonger, grillade tomater och grönt. Ser ingen anledning att spara på krutet när det är så himla gott. 

Det finns ju oändligt mycket koreanskt och vietnamesiskt käk i Berlin och vi hann prova några ställen. Bland annat denna bibimbap och friterade dumplings från Yam yam (också i Mitte) som helt enkelt var toppen. Deras mungbönspannkakor ska tydligen också vara strålande.
En annan koreansk höjdare vi åt på var Kimchi princess och vietnamesiska From Hanoi With Love har helt fantastiska friterade dumplings och nudelsallader för inte många kronor.

Bonustips!! Markthalle neun var ändå topp tre bästa grejer på hela resan. På torsdagar har de streetfoodmarknad i sin gigantiska tegelbyggnad. Idén är att alla ska ha råd att käka där så det mesta ligger runt 5-7 euro. Hade kunnat hänga här i timmar pga matparadiset på jorden. Vi åt tofuburgare, yemenitiska rullar och tapas och jag ville aldrig att det skulle ta slut. Det som möjligtvis skulle kunna vara ännu bättre är deras frukostmarknad som går av stapeln varje söndag. Tänk en hel marknad med bara frukost!! Jag ändrar mig: DET är det första jag ska styra kursen mot nästa gång jag landar i denna episka stad. 

Varsågod för tipsen!!

OCH NÄR DU TRODDE ATT DET INTE KUNDE BLI VACKRARE

-> tillbaka till Portugal. Har ju hela huset-historien kvar, den viktigaste. Det var en onsdag och jag, Emma och Christoffer åkte tåg från Porto. På perrongen mötte Phil oss, den rara personen som tog hand om huset, höll på med permakultur, bad om ursäkt när han inte behövde och talade bedårande brittisk dialekt.

En knäpp sak är att jag inte har en enda bild på själva huset och knappt inga bilder inifrån heller. Så väldigt synd. Om jag får pengar någon gång ska jag köpa ett vidvinkelobjektiv, eller i alla fall något som inte är ett porträttobjektiv. Oh well. Phil visade oss runt i huset och vi bara gapade, utbrast i hysteriska fniss och upprepade ohmygodohmygodohmygod pga så överväldigade. Jag var orolig innan resan att de stylat bilderna på huset för väl eller fifflat med informationen, att besvikelse var att vänta, att förhoppningar skulle grusas. Men nu stod huset där och var mer lysande, större, hade fler rum, skrymslen, loft och persiska mattor än jag kunnat föreställa mig. En Alice i Underlandet-trädgård och floderna som sjöng rakt in i sovrummen. Allt lyste. 

Vi gick ut på promenad i den lilla byn.

En av de två floderna som fanns i närheten, den mindre. 

Och här är Minho, den större floden som utgör gränsen till Spanien.

Vi var alldeles själva där och Emma och Christoffer badade. Så mycket Tom Sawyer-life över denna plats. 

Så smög vi upp och spanade in i ett ödehus och väntade oss äventyr. Det blev inte så mycket mer än att glutta in genom dammiga fönster in på betongsäckar och byggdamm men vi fick smyga Tom Sawyer-style i alla fall. 

Så handlade vi mat och på kvällen kom Joel och Malin äntligen. Det blev torsdag och grader över 25, barfotafrukost i sol. Jag åt en yoghurt med lemoncurd i botten som jag sent kommer att glömma.

Som om huset inte redan innehåll livsfarligt hög koncentration livskvalle så hade Phil även fyra hundar som kom ner till oss på morgonen och ville ha mesta möjliga gos. 

Tydligen ville han egentligen skaffa katt för att hålla undan mössen på gården men hade istället fått en familj hundar (alltså en mamma-pappa-barn kärnfamilj) på halsen samt en valp. Desto bättre för oss.

Faktum är att Malin just varit tillbaka till Portugal och adopterat denna bedårande!! Alla blev kära i henne och Phil hade egentligen inte möjlighet att behålla henne så det var ju den mest lysande plan i världen. Hon heter Livia och är som en liten supermjuk prärievarg. 

Efter lång frukost och hundgos åkte vi på marknad i en lite större by intill och köpte massor av grönsaker, fisk, bröd och oklara kakor som var som trolldeg med glasyr på. Sedan kom Phil förbi och frågade "om vi ville följa med till Spanien och bada". Spanien låg alltså tio minuter bort och han visade oss ännu en flod. Vi simmade och drogs med i strömmarna och det var ÅH. 

Denna morgon hade dock följts åt av panikstress då Mattias som skulle ta sig med tåg från Bonn i Tyskland till Bryssel och flyga därifrån satt fast på inställda och försenade tåg. Jag höll på att gå under av stress och scenarion att han aldrig skulle dyka upp men han hann sitt flyg med några minuters marginal. Tack och lov för det va!!

Tillslut kom han och det var så jäkla fint. Vi hämtade honom i närmaste samhället och for hem och visade honom huset. Han var också överväldigad.

Det kom en till hund, grannens hund som hette popcorn på portugisiska. Hon blev slagen av sin ägare vilket märktes för hon var så otroligt underdånig och liksom kröp baklänges när en ville hälsa. Men när hon förstått att vi bara ville gosa blev hon mkt tillgiven.

Resten av dagen förflöt nog mest såhär. 

<3

Emma övade på beslöjad-blick-i-fjärran när kameran kom fram.

IPhil hade burit fram en grill åt oss och så satte middagsgörandet igång. Jag och Mattias fiskfixade, vi hade köpt dorada som vi fyllde med massor av örter, citron, salt och hällde vitt vin över. 

Detta gäng. Denna middag.

Det blev helt tyst när vi började äta. Seriöst en av de bästa middagarna i livet. Fisken, citron- och myntasås, bönsallad, mozarella- och nektarinsallad. Och så förstås; platsen, personerna, värmen, allt det där som sammanföll.

Christoffer.

Malin.

Vi provade hur jag skulle se ut i page. Som en fransk bibliotikarie. Är ej redo att ta det steget i livet.

Sedan HITTADE vi ett vardagsrum som vi hade glömt bort. Där blev vi kvar till natten och spelade ett gammalt brittiskt TP där varannan fråga handlade om cricket . 

NÄR M KOM HEM & IDYLLERNA SOM FÖLJDE

Såhär; det blir en enda karavan av mer eller mindre idyllfetischistiska bildsatta sommardagböcker här nu. Det blir semester på semester på semester med viss geografisk spridning. Den här sommaren är shampoo i 80-millilitersflaskor och resväskor med noggrant komprimerat innehåll, privilegierat lyxledigt med drag av flängande och ekonomisk stress. Hit når det i form av försenade vykort. Det blir kanske inte så mycket annat än det just nu. Den som inte redan kräks lite i munnen av den här typen av livsnjutaroverload är mkt välkomna att ta del.

Nu fortsätter vi.

För några veckor sedan kom Mattias till Malmö efter att vi inte setts på tre veckor. Det hade hunnit vara skönt, frustrerande, långsamt och välbehövligt, tillslut mest jobbigt. Var mkt pepp och nervös över att ses igen och första dagen kvällen efter att han kommit hem var såhär:
 

Det var äntligen sommarvarmt och vi gick till en kaffebar i St Knut där vi inte varit förut. En (jag) blir så extremt bortskämd med avstånd när en bor och pluggar på Möllan, har känt till detta ställe länge men inte släpat mig dit trots att det ligger cirka ÅTTA minuters gångväg bort. Skärpning måste ske.

Vi åt mochiglass, en glassgrej från Hawaii som en kan hålla i handen eftersom den är innesluten i någon typ av risdeg. Risdegen är sådär men kokosglassen inuti var frikkinn HIMMELSK.

Efter att vi fyllt på koffeinbehovet gick vi hem och hämtade picknickfilt samt blev hungriga.

Hade varit ifrån Malmö tillräckligt länge för att bli sugen på falafel igen så vi tillgodosåg detta behov utsträckta på en filt i Pildammsparken.

Solade, softade, hade några av sommarens sällsynta timmar Malmösommar.

För att idyllmaxa denna dag ytterligare bestämde vi oss för att ta tåget åt sydväst för att käka på Hörte brygga.

Någonting med att hamna på busstationer i sömniga småstäder i juli. Någonting med det loja och blomstrande.

Himlen: såhär.

Vi promenerade sista biten. Tuggummirosor vid husen.

Att möta horisont.

Hittade en mycket bra placerad stol.

Som lämnade sig fint för posering för en person som dagen till ära kombinerade blått med blått med blått.

vallmo osv.jpg

Vägrenar osv.

Hej från mig.

Det är så sjukt fint på detta ställe. Vi knyckte ett bord vid väggen mitt i solen och beställde massa mat. 

Jag åt någon sorts bakad kålrot med messmör och lök och grejer. Jättegott, fast bäst är ändå alla smårätterna som de hemgjorda majonnäserna och smöret, pickelsen och ostarna.

Vi skålade om och om igen och var mkt glada att ses igen.

Och denna idyll var vår ända tills sista bussen gick hemåt och vi for mot slutet på en av den här sommarens finaste dagar.

MATOSINHOS

Tredje dagen i Porto hade vi bestämt oss för att spendera på playan, i någon sorts förort som heter Matosinhos och ligger kanske tjugo minuter bort med buss. Vi åt frukost på balkongen, plockade med oss det dammgula parasollet som läckte regnvatten, smorde grundligt in oss i tjock vit solkräm och for.

Placerade oss i sanden och bredde ut vår svennebleka kroppar under den vita solen. Atlanten är ju svinkall, i alla fall i juni, så jag tittade bara på medan Emma och Christoffer modigt kastade sig ut.

Vi hade bokklubb på resan och läste Stål av Silvia Avallone. Boken utspelar sig i ett litet industrisamhälle vid havet i Italien och det var så himla mycket den stämningen på den här stranden. Stora monsterindustrier i fonden, disigt ljus, trekantsbikinis.

Gullig person med sand i kalufsen.

Det mest dramatiska vi bevittnade denna sävliga dag var en mås som fastnade i sanden och inte kunde ta sig loss. Det var hjärtskärande att se stackars pippin kämpa och kämpa med bara sjunka djupare ner. Till slut kom det två machokarlar och bar bort den. Tror ev att den dog i deras armar.

Sedan roade vi oss med att stå på huvud och händer och sola ännu en stund tills huden kändes farligt grillad och magarna ekade tomma.

Jag hade kollat upp ett burgarställe som hade lunch med burgare, dricka och kaffe för sex euro. Lemonad och uteservering. Alla tiders. 

Emma och Christoffer stannade kvar vid havet (och bevittnade ännu en fågel dö, men denna gång en undulat?! Bra märkligt). Jag åkte buss tillbaka till stan för att försöka köpa skor då jag bara hade mina mkt sunkiga gamla gympadojor med mig. Älskar grejen med att åka buss i en ny stad, att klara av att ta sig fram i en annan del av världen. Självständighetsrus. 

Att handla skor i denna del av världen är inte helt enkelt för en person med min stil. Överallt säljs samma Jeffrey Campbellkopior som väger ca 500 gram och känns som ihopmonterade med limstift. När jag gett upp flera gånger om hittade jag till slut ett par flatforms från Sixtyseven i svart med vita broderade kryss på. Var mkt nöjd, köpte bigarråer på hemvägen och hade Värdefull Egentid på balkongen. (Slutet på historien med dessa fina flatforms är att jag blev påcyklad på hälen helt lätt för någon vecka sedan varpå skorna SPRICKER LÄNGS HELA SIDAN, metallhyskorna sprids för vinden och de är enligt utsago från skräddare omöjliga att laga. De var förstärkta med papper inuti. Sviken av Sixtyseven avslutas abrupt vår korta med intensiva relation och jag har fortfarande inga vettiga sommarskor )  

Att titta på dessa bilder och minnas trettiogradig värme mot huden gör lite ont i denna svekfulla sommarvinter med sextongrader och stormbyar. Någon måste lova att det blir sån här sommar snart igen.