MØN / HUR DET BLEV ISTÄLLET 2/2

Jag och Mattias befann oss alltså på den lilla ön Møn i Danmark, och efter tågförseningar och utebliven resa till dramatiska kalkstensklippor fortskred kvällen såhär:

När vi letade efter vårt bed & breakfast tidigare på eftermiddagen hade jag skymtat dessa två isbjörnar på en innegård och fått gospanik. När vi nu skulle ut och se oss omkring var jag naturligtvis tvungen att gå tillbaka och se om de var kvar, kunde inte låta en sådan goschans glida mig ur händerna. 

Levde ut gospaniken, de var exakt lika mjuka som jag anat och ylade ikapp.

Förbjudet gull.

Gick vidare och stannade ibland.

Såg oss omkring i den lilla hamnen bland rostiga båtkroppar och stadiga knopar.

Guldljus och nyponprakt.

Ett björnbär förklätt till hallonlakrits-godis.

Mer träd blad ljus.

Och fåglar som flyttar i oregelbundna formationer. 
Den enda restaurangen vi fått flerfaldigt rekommenderad var förstås abonnerad, helt i linje med alla andra planer denna helg som fallerade. Vi hamnade istället på nån krog där alla locals hängde som hade buffé à la Tysklandsfärja och en ocean av blodiga biffar. Dock mysigt, kan verkligen uppskatta att tvingas ur min vanezon, väljer ju annars restauranger extremt förutsägbart efter ett visst estetiskt schema. 

Efter en middag med fyra sorters potatis och bea (fanns inget riktigt vegetariskt alternativ i denna köttbonanza) korkade vi upp champagne som Mattias fått på sin födelsedag. Fest ju!

Och spenderade resten av kvällen i sängen med kristallglas och högläsning av Amanda Svenssons Allt det där jag sa till dig var sant.

<3 högläsning. 

Det blev morgon och frukost. Innan frukosten gjorde vi ännu en ansträngning att hitta ett sätt att ta oss ut till klinten och kalkstensklipporna, satt med reseappen i gott och väl en timme och övervägde även att försöka lifta. Jag grät lite till pga oförmågan att hantera grusade förväntningar. Men ibland måste en ge upp, så det gjorde vi. Och åt frukost istället; den kom precis som den skulle och blev ej inställd! Dessutom fantastiskt god.

Ostar i stora skivor, lemon curd och jordgubbssylt, bröd, vindruvor och melon, yoghurt och müsli och kaffe och mer högläsning. Och det var en strålande avslutning på ett känslomässigt mkt brant stupande och lyckorusande dygn.

MÅNAD NUMMER TIO, FEM VERSIONER

Nu har jag vältrat mig djupt ner i mitt gedigna bloggarkiv,  för även om jag aldrig blir en Ball Bloggbrud, tjänar en spänn på den här stället eller upprätthåller någon kontinuitet så har jag i alla fall ackumulerat en ansenlig kvantitet textåbild över tid. Här kommer en oändligt lång genomgång   av mina fem föregående oktobermånader, är du en sådan som kräks på den sortens självupptagna ältande är det bäst du tittar bort nu:

2010

Var blott de tjugo fyllda, bodde i Plymouth med fyra fantastiska vänner i ett tvådimensionellt hus med köttfärsfärgad vardagsrumssoffa och inget köksbord. Pluggade Theatre and Performance och älskade allt utom de sura och generade brittiska kidsen i min klass.

Pysslade så mycket på den här tiden?! Slog in skokartonger och plåtburkar i fågelpapper, gjorde stilleben av andra plåtburkar och dockskåpsinredning. 

Åt scones hela tiden, gick i terapi och lajvade teaterkollektiv dygnet runt med improvisationer utan början och utan slut.

Köpte dessa Brogues som jag bar med vördnad och fotograferade i alla upptänkliga vinklar i kvällsljuset. 

Sedan dog min farfar och jag for hem till Sverige för begravning. Hängde med mormor och morfar som var såhär bedårande.

33ed08549e287d5a568975d568cd8576.jpg

Poserade i sjömansklänning och knästrumpor i deras vardagsrum. Hann även vara i Asklanda hos modren och fadren i några dagar.

Och gosa häst. Det deppiga med denna vecka (förutom den uppenbara sorgen över bortgången farfar) var att jag missade en workshop på universitetet med Marina Abramovic. Det svider ju lite, såhär i backspegeln.

Tillbaka i England och en dag lämnade jag Devon för Cornwall och for till St Ives alldeles själv. Det kändes så stort.

Jag smygfotade kärlekspar, åt scones, fick beröm för min engelska av en hundägare vars hund jag klappade, lyssnade på Patrick Wolfs Wind in the Wires på repeat, skrev vykort och kände att livet och världen var mycket stor och mycket vacker.

Sportade cuteness med rosetter och spets.
Denna höst var över huvudtaget en av de finaste och viktigaste hittills i mitt liv.

2011

Var tjugoett år, gick på Wendelsbergs teaterlinje, poserade för outfitbilder i bokskogen invid skolan och hade fortsatt cuteness-stil. 

Bar omkring på den här väskan som efter fem år säkert gjort sitt för att skeva till min rygg.

Lämnade Göteborg för Asklanda en helg, passade Hilma, gick på loppis, förtjusades av blodröda oktoberlöv. 

fa758824ced8596460009b46df681e45.jpg

Gosade med Imse och åt plättar med grädde, hallonsylt och körsbärssylt.

Mycket knästrumpor och strumpeband going on.

Och piffade till tillvaron med en blond slinga i det svarta trasslet. Kände mig fräck och fashion och sedan gick det håret av.

Den här oktobermånaden dog min världsfina morfar. Det var mycket sorgligt och jag minns den här promenaden som jag, mamma och mormor gick efter begravningen. Sorgen och sirapsljuset,

Två av mina bröder, Jonatan och Mattias, fyller år i oktober och jag var pysslig och klippåklistrade anteckningsböcker i present åt dem. 

Var såhär göllig och parisienne. 

1b73ee8b1b050983c9dd6ef48079cd77.jpg

På den här tiden bodde Mattias och Rebecka i favoritskogen Fengan, jag hälsade på och vi promenerade till stenbrottet med deras skäggiga griffon Humlan. 

Hälsade på farmor i sitt radhus i Frölunda också, men lyckades tydligen inte fånga henne på bild. Bara munvatten vid badrumsspegeln och min egen reflektion. 

2012

Bodde med Maxime och Agnes i Majorna, en oerhört bra tid. Dansade på Nefertiti, upplevde en ny stor frihet. Gick tvåan på Wendelsberg, spelade Fagin i Oliver Twist med svartmålade tänder för mellanstadiekids, men gillade nästan mest att bygga den stora träscenografin. 

Bodde i vardagsrummet i vår trea med bara en spetsgardin som utgjorde en tunn skiljevägg och avgränsade min lilla värld. Älskade det där rummet med sänghörnan, sammetsgardinerna, den noggrant ihoppusslade inredningen och balkongen med utsikten över Masthuggsberget. 

Återupptäckte svart och kände mig dark och k00l. 

Hade så bra hår på den här tiden. Gick omkring i en grå mössa som jag troligtvis snodde från Agnes och en Fred Perry-bomber som jag älskade innerligt tills jag slarvade bort den i en bohusländsk strandort sommaren efter. 

Smoothies utgjorde en oproportionerligt stor del av mitt liv.

En dag hälsade jag på min fina mormor i Mölndal och hon stekte sina omsusade pannkakor till mig. 

Jag fick med mig en kasse röda äpplen från trädgården och spatserade runt i blanka skor och  knästrumpor i matchande kulör. 

En helg for jag till min bästa dalslandsskog. 

Hjälpte Jonis att filma en film som ingår i hans alldeles speciella slöjd-/Charlie Chaplin-/allmoge-/arty fartygenre. 

Och den dagen hade jag och Mattias möte för att han skulle göra kostymen till vår (som i min scenkonstgrupp Penny Pick a Dolls) föreställning Fireflies. Han hade en senapsgul tröja från APC på sig, vi pratade om allt lutade tätt mot varandra över hans klippbord. Jag for därifrån med en laddning svart denim och jag tror att båda våra hjärtan fladdrade när vi nästan men bara nästan kysstes vid busshålplatsen. 

2013

Jag var tjugotre år och en gång låg jag i en hage på en matta av fallfrukt och poserade som en gothisk Snövit. 

Hängde med Mattias i Fengan och var asnykär fortfarande och hela tiden. 

Lagade tacos, sparkade runt i nedfallna murgrönelöv och  kollade på The Office.

Gick runt i M's Caravaggio-tisha, cirkelkjolar och knästrumpor. 

Den här hösten var jag arbetslös i stort sett hela tiden förutom ett par veckor då jag jobbade som kyrkvaktmästare hos mamma och pappa på landet. Mahgahd, kan sakna det så himla mycket. Det var sjukt tungt emellanåt men att vara ute hela dagarna och blåsa löv och lyssna på P1 har en obestridlig charm. 

Och så hade jag ett par byxor från Mes Dames som jag älskade sönder och samman, en gräddvit sidenskjorta och en vinröd stickad tröja från Dagmar som jag byggde min perfekta höstuniform av. Byxorna har slitits ut och ersatts av ett par nästan likadana från samma märke och stilen har nog inte förändrats nämnvärt. 

Kontrasterade knegarvardagen med frukostexcesser. Panerad tomat tex, jag menar varför inte. 

Insåg att jag var välsignad/fördömd till en höst som kulturtantspunkare. 

Spenderade ännu en helg i Fengan och skrev lite såhär om det: En helg av skog, svindlande närhet och den försiktigt oroande insikten om att träden förlorat alla sina löv nu och att det börjar bli svårare att se färg. Nyregnad luft och grus under våra fötter när vi springer. Min första Gregg Arakifilm och jag tror jag hittat en ny favoritregissör. Explosiva känslor, trevande planer. Vi lagar äppelsylt och han rör sig fort, dansar till The Cure. Kanelstänger och rödstrimmiga äpplen, råsocker och sjudande värme. Vi sitter på hans vardagsrumsgolv, ullkuddar, afghanska mattor och så har vi tagit in täcket. Vi lyssnar på ett P1- program som hamnar om drömmar och livsplaner som rämnar, jag ritar blåa träd som ser ut som alger med julgranskulor i. Bill Callahan, Cat Power, första avsnittet av Skins och ett nytt rödvin. Att i två nätter tappa bort vems hjärtslag som är vems innan jag måste åka därifrån igen. 

2014

Bara ett år sedan ju. Vid det här laget var min bloggfrekvens nere på dagens otillfredsställande låga nivå så här är arkivet lite tunt. Men jag gick första året på skolan och var väl mest knäckt av trötthet hela tiden, la mig typ klockan nio på kvällen och försökte förstå vad det här var för sorts liv jag fått mig till skänks. 

Hade egentligen bara tights och tisha på mig hela tiden förutom någon enstaka helgdag då jag piffade till mig såhär. Hade denna leotisha hur mycket som helst. 

Avlastade mitt överhettade teaterhuvud med handarbete i form av ommålad teakbyrå. Hade haft för mycket mörkt trä omkring mig och behövde uppenbarligen något med mer godisaffär-i-Astrid-Lindgren-film-känsla. Som den vuxna individ jag nu är. 

En helg åkte jag, Emma och Christoffer till Mandelmanns trädgårdar på Österlens. Skulle gärna spendera mer tid i deras växthus. 

Det var sanslöst idylliskt, gässen såg ut som tillverkade i porslin och griskultingarnas raggiga ryggar var hemskt mysiga. 

Och vi åkte till Ales stenar, fotograferade får, jag blev emotionell av att se horisonten förstås och så åt vi årets sista mjukglass.

BAKPULVERHUD / LIVSPANIK / LÅT DET VARA FOREVER

En dag i Troporiz, Portugal, när vi vinterbleka som bakpulver låg alldeles ensamma på klipporna vid floden som utgjorde gränsen till Spanien. Och sprang längs ecopistan med citronträden och vinodlingarna. Sedan hade jag ett par ångesttimmar vilket väl är obligatoriskt när allt är lite för fint. Existentiell ungdoms- ålders- livspanik. När det monstret hade gått till ro igen gjorde vi om köket till pizzeria och eldade gräddade i vedugnen. Tog ut köksbordet i trädgården. Satt där i timmar. Ville aldrig att det skulle ta slut. Känns så oändligt långt borta nu när jag sitter här på divanen och dricker mitt morgonkaffe, senare än vanligt för att vi idag har premiär. 

HUNDMAGAR / BAIONA / ATLANTEN / MUSSELFORMATIONER / GULDLACKERADE GATOR

Jag låter inte semesterbloggandet frysa inne bara för att kalendern snart tippar över till september, alla halvfärdigbloggade resor dröjer som en dålig bismak så jag vill helst inte samla på mig fler. Därför kommer här det längsta, men inte sista, Portugalavsnittet:

Tredje dagens första halva spenderades i trädgården. Egentligen fanns det ingen anledning att röra sig bort ifrån den eftersom den var typ edens lustgård. Vi var extremt bleka för att state the obvious, jag slog knut på hjärnan med att läsa Donna Haraways Cyborgmanifest eftersom jag hade läst ut vår bokklubbsbok Stål.

Killtrixning. 

Jag och Malin tog en promenad längs ecopistan (vandringsled), fotade en mkt deppig och antik lekplats och pratade relationer. 

När vi kom hem hade dessa två gjort om stenbordet till en säng och låg och läste Expeditionen högt. Bara en sån sak.

Sommarluncher av den här sorten kan ju vara något av det mest livsnjutiga som finns. Omelett, caprese, oliver, smörstekt salvia, örtsmör, sallad, rostat bröd. 

Popcornhunden hängde med oss, fick lukta på Joels snus och blev omedelbart försatt i stridsberedskap. 

Kaffe å så.

Det spelades backgammon. Denna och kanske de fyra nästkommande bilderna har Malin tagit. 

Och timmarna gick och kaffekopparna fylldes igen och hundmagar gosades.

Sedan åkte vi på utflykt till Baiona i Spanien. Parkerade vid den finaste balkongen jag sett.

Filt, boll, puss.

snyggdudes ld.jpg

Glass var det första behov som behövdes tillfredsställas. Åh kolla dessa fina alltså.

Baiona är en liten kuststad, säkert väldigt turistig lite senare på sommaren. Där fanns ett stort parador som låg just vid havet med en promenadväg omkring, så vi satte av på den.

Dessa musselformationer?! Finaste.

Stannade vid vattnet och Joel badade fast Atlanten tydligen var skärande kall.

På betryggande avstånd från böljans djup.

Och så satt vi där på klipporna och diskuterade Stål en lång stund. 

Att gå runt ett gammalt fort.

Fin plats ja.

Hittade bredbent hund. 

Pausade vid en basketplan för att konsultera tripadvisor om restaurangrekommendationer.

Men sedan gick vi istället bara längs den lilla huvudgatan och kunde inte avgöra om något tapasställe var bättre än något annat så det blev det som låg finast. Vi satt ute och det passerade någon typ av helgon-högtidsparad (mycket av den varan på denna resa). Det bästa med denna måltid var skålen i förgrunden som var fylld med smält mozzarella och tomatsås. Flytande pizza i stort sett. Positiv upplevelse.

En fin i en bar.

Och så kom regnet och solen genom regnmolnen.

Formklippta träd och LJUSET.

Fick söka skydd för den värsta skuren. Christoffer och Mattias förhåller sig olika till kameror, poserande och seriositet.

Hamnen guldbadades.

Bara att gå och hämta skatten.

Vi gick längs guldlackerade stengator, köpte lösgodis i en butik med grönt ljus och for tillbaka över gränsen till Portugal och huset. Om jag håller reda på dagarna rätt så var det den kvällen vi hade den ro-li-ga-ste charadkvällen någonsin. Om det inte var den kvällen så hade redan så mycket av allt som är det bästa i livet redan rymts.