SAKER SOM HÄNDER PÅ HELGER

Innan den här högintensiva perioden i mitt tjugosexåriga liv är över får jag nu försöka trampa igång detta sömngångaraktiga bloggtempo till något en aning raskare. Börjar med en dubbelmacka, två helger som passerade för ett tag sedan och för ett lite längre tag sedan:

En där jag och Adam som vanligt var på Mousonturm (bra ställe med samtida scenkonst i Frankfurt) och kollade koreografi, gullade med Judith som jobbade i garderoben, smuttade på drycker i nämnda pinglas kök och hon berättade om hur det var att bo på Nya Zeeland, besöka Hobbiton och känna det som att komma hem, när vi hittade en klunga med personer från skolan samlade utanför en kiosk, gick på en märklig klubb som klädde ut sig till svartklubb men hade burkigt ljud och lite för många biffiga män i vita t-shirtar på dansgolvet, försökte gå på en klubb på en båt men vände och sjöng Lana Del Rey i kör när vi korsade floden och åkte hem med händerna och munnarna fulla av överprisade chips och oreoschoklad. 

En annan helg när jag hade oerhörd pms och grät och hade ångest mest hela tiden men ändå lyckades snora klart och hipsterpeaka genom att gå på dagsfestivalen Stil vor Talent med Judith och Fabrício. Obligatoriskt nedlagt industriområde, sol som förbyttes i undergångsregn, dans i gräs som övergick i lera, pretzels och börek som mosig matsäck, gladpacktunna engångsponchos, upparbetad entusiasm och några stunder av beatet i bröstbenet; när det är det enda som känns.

"One time, I ran outta tampons, so I used on of those, um, dinosaur just-add-water sponges for kids. It was really fun! Cause it was like, 'Ooh, I wonder what this will be? Oh! Brontosaurus Rex!'"

Kameran vilar alldeles för stilla i min sekretär här; ska dokumentera mer intensivt min sista månad nu. Här; några utsnitt stora som stora frimärken ur livet i en liten stad mitt i Tyskland. Ett liv där rutiner är satta ur spel och jag har svårt att hålla isär arbete och fritid, där jag organiserar material från ängar och skog för att fysiskt ta mig in i en enorm diskurs om naturen och gräva mig in i mitt första egna projekt. Där vädret skiftar snabbare än en hormonstinn tonåring och välter träd över vägar, där jag cyklar och springer längs floden, springer in mitt territorium. Där jag åker till Frankfurt och ser föreställningar varje vecka och där jag och A åt dumplings på den tibetanska bistron. Där jag en morgon vaknade med en ögonvita som var en ögonröd och vandrade omkring som äkta vampyr och skrämde alla omkring mig i en veckas tid. Där jag äter valnötspasta och avokado hela tiden för att det går att ha råd med här, där samma tant motionspromenerar fram och tillbaka över gården med sin rullator och sin apelsinfärgade tisha varje dag. Där jag och A premiärkollade nya Orange is the new black och hur den sedan dess agerat ännu ett distraktionsmoment i mina redan uppluckrade studievanor. Tänker på karaktärerna när jag inte kan sova och vill inte att det ska ta slut. Det är en genomgående känsla just nu förresten; vill inte att det ska ta slut. 

BÖRJOR, SLUT & BITAR AV SIDOR

Min första anteckningsbok som jag påbörjade när jag angjorde G har nått sin sista sida. Jag blir alltid lite nostalgisk när det händer, när två tunna kartongpärmar stängs kring månader av tankar och processer. Jag är omgiven av slut och börjor, befinner mig mitt i mitten på ett liv som just börjar bli mitt men som också börjar gå mot sitt slut. Anteckningsboken som jag fick av Paula på min tjugosexårsdag är nu ett arkiv och ett dokument av en oåterkallelig tid. Den innehåller förstås mest anteckningar från rytmkursen och litteraturseminarierna och feminism/neoliberalism-kursen, genomgångar av diverse franska filosofer, tankar och teorier jag bara delvis greppar men som ibland slår mig som en blixt, kaotiska projektidéer. Jag skriver för att behålla och sortera och återkomma till. För att rista in dessa rinnande bläckembryon till kunskap i mitt minne. Och mellan allt det där ; lite av det som syns på bilden ovanför, det mesta tillkommer med min ständiga partner in crime, A. Illustrationer av föreläsningar som känts absurda i sin abstraktionsnivå, t-thirtskisser med namnet på tre mycket olika queens, ännu fler tatueringsskisser, ibland i kombination med Beyoncéreferenser, saker du måste påminna dig om när du är ny och rädd och saker du måste påminna dig om i life överhuvudtaget, saker som har med tid och förgänglighet att göra som slår dig som oundvikliga, fåniga akademikerordlekar och ännu fånigare sexordlekar (men de förtjänar sin plats i Urban Dictionary, am I right?).
Jag köper en ljusslinga fast jag bara har en månad kvar här, fortsätter inreda, söker i desperation två distanskurser i filosofi till hösten för att få fortsätta tänka, övar huvudstående varje dag, vet inte varför men det känns så bra att vara upp och ner ibland. Gråter genom skype och saknar mina vänner, andas konstant nyregnad grönska och har sett fyra föreställningar senaste veckan, kommer hem sent från Frankfurt och försöker stimulera min självdisciplin, översvämmas av uppbrottssorg, fångar nattfjärilar med använda kristallglas, har ökat mitt intag av Rittersportchoklad med ca 400%, njuter av mina nymålade mönster här, har separationsångest på förhand och klistrar ihop kollage istället för att cykla till universitetsbiblioteket genom det svenska midsommarvädret.  

THEATERMASCHINE / EPISOD 2

Sent omsider; andra delen av Theatermaschine. Detta utspelar sig på andra sidan av vår kaosföreställning Keiko. Och det var verkligen en markant andra sida. Då efter att vi, utan att ha gjort ett enda genomdrag, hunnit sätta fram en enda rad publikplatser, med två våtdräkter istället för tre, brännheta bygglampsljus och tomma stativ som vi inte hann plocka bort nog spelade för min största publik någonsin inklusive några av mina största scenkonstförebilder i life. Strömmen gick, vi osynkade vår seaworld-koreografi och tre av fyra av våra få ljuscuer tappades bort. Men vi genomförde det och bar våra misslyckanden like a crown och det visade sig vara den bästa terapin för att skaka av sig veckor av prestationsångest. Sedan kom den stora lättnaden och avslutningsfesten.

Var så oerhört pepp, för att uttrycka det i äkta blogganda. Bar kimono (och blev väl med rätta också ifrågasatt för detta), lösögonfransar och rosa detaljer. 

Hängde med Annika och Skip.

Och Martin! Min första vän i Gießen. 

Festfolk som gör sånt som festfolk gör. 

Och sedan var det dans och svett och projektioner och tysk coolness och ingen trötthet och ingen depp eller besvikelse utan faktiskt helt infriade förväntningar. Hur tillfredsställande. 

Och så blev det ljust och festen flyttade utomhus. 

Fabricio och René. 

Alex som agerat tekniker i Seaworld-keps för oss la beslag på min kamera och tog cirka tvåhundra överexponerade bilder, men de får stanna i arkivet. 

Mycket glad/lättad/svettig person.

Äkta sommarnatt som blir sommarmorgon. Festen fortsatte och jag gick hem genom ett alldeles ljust och tyst G och somnade vid sju. 

Det blev söndag och sol för första gången på veckor, mötte upp Adam och hängde lite på den finaste kyrkogården samt tittade på videoinstallation. 

Allvarlig men oemotståndlig i sin cyniska charm. 

Ett sista varv till festivalcentrumet där allt var i nedplockningsstadiet och sådant tycker jag är för deppigt, får post festival-blues direkt. 

Lyckades i alla fall klampa rakt in i en installation och fotografera den på nära håll innan åskådarna på andra sidan glaset knackade och gestikulerade åt mig att flytta på mig. Ehe. 

Avslutade denna extremt intensiva helg med dessa två. Vår lilla nya trio fick stångas med rätt hårdkokta motgångar på kort tid och jag är så glad att vi kom ut på andra sidan och fortfarande gillar varandra, kanske bara ännu mer.