Över helgen åkte jag till mitt föräldrahem för skogsrehab efter två veckor med tarminflammation som envisades med oinbjudna påhälsningar. Trött efter ensamnatt på akuten, oberäknerliga smärtskov och med vettskrämda blodkärl som inte orkade punkteras mer. Har nog aldrig haft så svårt att avgöra mitt eget mående pga har kastats mellan helt normalt och hemskt på ingen tid alls. Jaja. Fick hela den monokroma färgskalan i sin svaga skönhet och luft av sjö, mossa, blöt jord och årsgamla löv. Gosade med urgulliga syskonbarn, drack grönt te och åt rostade mackor med smörgåsgurka, poserade på en åker, kramade en pappa som förlorade sin mamma tillika min farmor, klappade Imses mjukaste kinder och luddiga öron, promenerade i timmar. Allt som vanligt, och så länge det är så är det bra. Det här har ju förresten till slut blivit mer min hemsida än bara min blogg. Om någon fortfarande hittar hit och dessutom vill prenumerera på mig på bloglovin kan en göra det här. Så.
PÅ ANDRA SIDAN KARNEVALEN & AKUTEN
Saker som passar ihop mest för att deras färger gör det men också för att de har varit av mer eller mindre betydande slag i mitt lajf de senaste dagarna. Har förskjutit mina uppfattningar om vad storlek/mängd/hetta/intensitet & fest betyder genom karnevalen i Rio, vi har bara gått på "små inofficiella karnevaler" vilket betyder gatufester med kanske 3000-5000 personer. Det har varit svinkul när en vill ha fest och helt vidrigt när en bara försöker handla mat eller ta en buss pga ingenting rör sig och det är fulla halvnakna beachbabes och surfardudes överallt (Häromdagen tog det fyra timmar för oss att ta en buss till nästa stadsdel, ta en kaffe och åka tillbaka). Har kastats mellan bedövande kroppsångest, klaustrofobi och något nästan euforiskt tillstånd. Har dansat mig genom stadsdelar från klockan åtta på morgonen, tvättat händerna i isvattnet som håller ölen kall, neonfärgat pulver, glitter & svett har lagt sig i skikt över min hud (som vägrar anta någon som helst typ av sommarlyster) i olika superhjälteaspirerande utstyrslar. Avslutade dock denna tornado av kalas med att få akut tarminflammation och ligga inlagd på akuten i två dygn med nålar i handleder och armveck och livets vidrigaste slang mellan näsa och mage via hals. Har nu äntligen hasat mig hem till F med en två veckors antibiotikakur på halsen och inställd hemresa med retroaktiv ångestandning, oerhörd lättnad av att vara befriad från sjukhuslukt och diverse förödmjukande situationer och med en tacksamhet till antibiotika och reseförsäkringar större än livet. På återseende etc
EXILJUL
Visst har vi inte tröttnat på julältande, right? Jag tänker i alla fall utnyttja mitt fönster på The Internetz till att ställa ut min julafton innan det gått en månad. Det var en så himla speciell julafton för mig, första gången jag inte firade med familjen utan bara med käresta och vänner istället. Det kan en ju inte förvägra sin blogg och därmed omvärlden hur som helst.
Berlin var så tomt och tyst över jul. Och så grått. Vi gick upp i vår lägenhet i Neukölln och var ev de enda människorna kvar i världen.
Styrde med en osedvanligt maxad frukost värdig en julafton. Tänkte göra saffransscones men saffran var omöjligt att få tag på till och med på lyxiga bio company? Det verkar behandlas lite som vi behandlar glykos dvs det måste köpas på apotek. Fick bli kardemummascones istället, också juligt. Samt bowl (alltså skäms för att använda detta ord men skål funkar inte heller?) med blåbär. banan, avokado, mandelmjölk, ingefära, honung och kanel. Plus ägg, kaffe, stekt vårlök osv. Lägg aaaav vad gott.
Åt väldigt mycket och länge och hade sedan julklappsutdelning i sängen. Mina paket var illa tilltygade efter att de fått utstå en tjugo timmars tågresa inklämda i överbelastat baggage.
Vi softade, skypade med våra familjer och lagade mat i flera timmar innan vi i solnedgången masade oss iväg till Prenzlauer berg.
Jag var nybliven ginger och lycklig på riktigt.
Trampade oss uppför trapporna till Konstfacks lägenhet med en dörr som tydligt markerade var julfirandet skulle äga rum (cred till Agnes för paketporten).
För nu är det ju så att både Konstfack och Mejan har egna lägenheter i Berra dit deras studenter kan åka för att jobba och inspireras. Sjukt och sjukt lyxigt. Agnes var där över jul, samt några till från Konstfack och Mejan och vi samlades i förstnämnda skolas lägga där de gjort en beundransvärd anstränging för att kirra julmyset.
Det var mkt chill stämning, vi var ju liksom alla på någon sorts exiljul från våra familjer och alla verkade uppskatta att luckra upp julritualerna och gå in för ett mer prestigelöst upplägg. Men julbord hade vi ändå! Sjukt brunt och sjukt gott. Auberginesill, grönkål, väldigt bra vegbullar- och korvar. Jag och F gjorde mandelbollar och sötpotatisfries och kirrade ostbricka. Vid varje tallrik fanns tomtebloss vilket ju är en osviklig stämningshöjare.
Julklappsleken hände.
F's bidrag var Stratego, ett brädspel i gravt imperialistisk anda som skapade oväntad entusiasm. Själv gav jag bort ett racket med en boll som tyvärr hade förlorat sin studs samt en pepparkaksform i form av varg och kammade hem ett virkat rosa halsband, knastrande badsalt och fläckborttagningsmedel specialiserat för rödvinsfläckar. Alla tiders.
Det var ej lätt att fotografera med mitt alldeles för starka teleobjektiv i denna mörka lägenhet, men vi hade det mycket mysigt vill jag lova. Lappleken genererade allt som oftast krampskratt, hetsiga dispyter om reglerna och episka gestaltningar. Omtagning av julbord, ris a la malta, rullcigg i fönster och häng in på småtimmarna då några gick ut i natten och jag gick hem med den finaste jag vet. Den tonårigaste och kanske samtidigt vuxnaste men mest av allt en av de bästa julaftnarna jag haft.
SO DO NOT FEAR / THE FACTS CONFIRM THAT IF WE LOSE PERSPECTIVE WE FIND RELIEF
Kapitlet Johanna, Britney & 1600-talslägenheten är avslutat. Slutfört, nedpackat, förhastat undanstädat. Inga fler frukostar vid bordet med den grönmönstrade vaxduken med fötterna på elementet för att väggarna inte klarar att hålla kylan ute. Inget mer vakna av sopbilen utanför lövtunna väggen klockan 7 varje morgon, inga skevstämda kyrkklockor, inga sluttande trägolv, kakelugnar, nedslitna stentrappor eller eventuella spökens närvaro. Ingen galen gallerist på nedervåningen att smyga för. Men jag kommer sakna det, jag tyckte om det där rummet och att bo med min dekadenta skådespelardiva tillika klasskamrat Linn. Och bye bye Britney, du har präglat hela min höst. Att infinna sig på teatern, anlägga den där sotiga lolitalooken och bekvämt hänga runt i den där hjärtligt gränslösa jargong som blivit våran. Foajékaraoke & full salong varje kväll. Smaken av artificiell jordgubb, Hubbabubba, knastrande godishalsband & bryggkaffe genom sugrör. Britneys dödssöta Private show & en genomträngande omklädningsrumssvett som om vi var ett helt tonårsfotbollslag. Min praktik är klar, it's done, there's no way to go but on.
Det har varit snö, det har smält, det har varit skimmer, sedan bråddjup, det har varit white noise och lugnet på andra sidan katastrofen. Det har smakat kall phad thai, mentholcigg och salt från ögonen de värsta dagarna. Jag hoppas osäkerheten, sömnlösheten och lavaångesten som flutit under min hud i höst är utrensad för alltid, att den dör med 2016. Att den ligger kvar som ett ömsat skinn i ett av hörnen i det rum som var mitt. Att den är lika bortfrätt som min svarta hårfärg som jag tvingat bort med tre stenhårda blekningar och som nog aldrig kommer igen.