SENT OMSIDER: SVAR PÅ Q&A

Hej oh hej, nu ska jag svara på era frågor! Tack för dem, jag blir lite tagen faktiskt, att ni intresserar er och tar er tid. Lång tid tog att skaka fram svar och jag känner att jag är en nybörjare i dessa sammanhang, virar gärna in mig i alldeles för långa haranger och vill att mina svar ska vara heltäckande, heltgiltiga och helt rätt. Det är de inte, men det här är mitt försök:

Favorit-
-färg?
Vinröd, midnattsblå och nästan alla andra sorters blå. Och grå.

-maträtt?
Burgare med krispiga pommes och perfekt krämig coleslaw, thaigryta med kokosmjölk, finhackade jordnötter och stekt marinerad tofu, indisk paneer, riktigt bra falafel i nybakt bröd, färsk pasta med gräddiga såser och massor av grönsaker, tapas, fin fisk, dim sum, allt på Hagabions meny. Och mandelbollar! Och frukost/brunch i stora lass!

- djur?
Älskar dem, ungefär alla sorter. Men kanske allra mest hundar och rävar.

- stad?
Barcelona, Hamburg, Paris, London, Lissabon! Har tyckt om de flesta städer jag varit i och har hur många som helst jag drömmer om att besöka.

by konditorn.jpg

- land?
Har tyvärr inte rest så mycket utanför Europa, så jag får väl vara förutsägbar och svara att jag nog har en fäbless för Storbritannien, Frankrike och Spanien. Och Portugal.

- klädesplagg?
Askorta kjolar, aslånga kjolar, skira klänningar, hårda bomberjackor, magtröjor och kick asskängor med platåer! Sammanfattningsvis; allt som får mig att känna mig glamourös/punkig/stark/k00l/superhjältinnig.

Hej! Jag är en av dem som nyss hittade hit, genom Jennifer, så jag vet inte så mycket om dig egentligen. Fastnade verkligen för att din blogg är välskriven, inspirerande och kändes ärlig från första stund på något sätt! Mina frågor är såklart många men kan du inte berätta om ditt liv? Vad du vill i livet, drömmar och förhoppningar och hur du vill se tillbaka på livet som gammal? Vad är viktigt i livet och vad får dig att älska att leva?


Oh tack så väldigt mycket och oh vilka stora frågor. Fabulerar fritt kring i något sorts ostrukturerat och snurrigt svar:

Mina systerskaper, mina vänskaper, kärlek, förtjusning, fascination. Långa fördjupande relationer och nya möten. Tänkandet, lärandet; att inse och upplysas, att begrunda och förundras, att gräva fram nya tankebanor och påbörja nya insikter, att utvidga mitt språk och min blick, att lära mig nytt, att få expandera i (tanke-)världen. Konstformer; att tänka och kollektivt frammana scenerier gestaltningar, idéer, koncept, projekt. Leken och utforskandet, processerna, att tänka i utopier och bygga alternativa magiska universum, att storma ut ur normer, att hitta sin röst. Att gå med lusten och magkänslan, alltid fortsätta nyfikenheten, att sjunga Lana del Rey högt i bilen, att gosa med två alldeles nya föl, att somna och vakna med den älskade, att sträva efter solidaritet och kämpa för saker som kallas radikala men egentligen bara är självklara, att bli salongsberusad på bubbel och somna i stora himmelsängar medan solen går upp.

När började du kalla dig feminist och hur blev du introducerad till det?

Jag vet inte exakt, men ganska tidigt tror jag, kanske när jag var tolv-tretton år. Ska försöka gå igenom mina dagböcker från barndomen nu i sommar, för jag vet att det finns ilskna feministiska iakttagelser från mellanstadieåldern någonstans, vore väldigt spännande att hitta. Vet att jag tidigt blev upprörd över hur tjejer/kvinnor anpassade sig, tystade ner sig och passade upp sina män. Jag minns att jag var arg. Min äldsta bror och hans tjej var politiskt aktiva så jag gissar att de inspirerade mig stort. Sedan har det alltid varit med mig och fortsätter att växa och utvecklas som ett analysverktyg, ett språk, pågående insikter, en källa till styrka och inspiration, ett helt förhållningssätt till livet. Feminismen är det bästa!

Vad använder du för kamera?

En Canon Eos 550D. Sökaren har dock varit trasig i evigheter vilket ju är helt och hållet uselt eftersom jag inte ser var bilden blir skarp. Så jag håller på att titta på ett nytt kamerahus nu, känner att den kreativa nöden kräver det.

Hur i hela världen lärde du dig skriva så himmelskt?
Wow, tack. Om det är så så är det nog en kombination av:
- att jag alltid har blivit uppmuntrad att skriva så jag har gjort det, varken särskilt frekvent eller strukturerat, men det har alltid återkommit och alltid funnits där.
- Att jag har många skrivande personer i min familj, två författare och tre som skriver andra saker så text har alltid varit närvarande i mitt liv.
- Att jag har haft turen/privilegiet att få läsa sådant som inspirerar mig, vilket kanske bitvis har klistrat sig fast i mitt språk.
- Att jag över huvud taget är intresserad av text, språk, berättelser, poesi och ord och tycker det är spännande att utforska det. Ord är QL!

Favoritböcker?
Åh, många! Men okej, jag väljer tre som finns nära till hands i minnet och hjärtat:
Yarden av Kristian Lundberg. En nattsvart, poetisk, kompromisslöst politisk och vacker berättelse om skuggsidan av vårt samhälle, om vilka som är förlorare från början, om solidaritet, fattigdom, kärlek och ett iskallt system som gör människor till siffror. Såå bra.
Sommarboken av Tove Jansson. Älskar allt hon skriver och kanske särskilt den här lågmälda boken om ett barn och hennes farmor på en ö i finska skärgården. Den är bara så stämningsfull, enkel och filosofisk, känslosam, rak, rolig och fantastisk. Måste läsa varje sommar.
Lyckliga i alla sina dagar av Nina Björk. För att det är en helt fantastisk och lättförståelig facklitterär bok om pengar, människovärde, varor, ekonomi och utopier. Har förändrat min världsuppfattning och politiska riktning forevah. Alltså alla måste läsa!
Bubblare: Skamgrepp av Ulrika Dahl. En essäsamling om feminism, femme-inism, femininiteter, rasism, intersektionalitet, makt och sexualitet som har tagit mig med storm efter bara några sidor.

Har du några personer du ser upp till? Vilka?

Till exempel mamma som tagit sig igenom rader av skador, sorger och bedrövelser utan att bli bitter eller sluta vara nyfiken och förundrad av livet. Det är en stor sak!
Professionellt ser jag till exempel väldigt mycket upp till Suzanne Osten som gjort underverk för den svenska scenkonsten, som var tidig med feminism och queer på scen, gör helt unik barnteater och gett mig några av mina mest magiska teaterupplevelser. Och även ett lysande exempel på en lite äldre kvinna som definieras av sin kunskap och kompetens, som aldrig låter sig tystas trots att hon har haft sjuka motgångar på ett sätt som ett manligt geni förmodligen aldrig skulle haft. Hon ger mig hopp om åldrandet!
Och vidare: Ann Petrén, Bianca Kronlöf, min vän Malou, Cecilia Uddén, Jonas Hassen Khemiri, Michaela Hej Blekk, min bror Andreas & hans tjej Shora, Nina Björk osv

Vad är den bästa resan du har gjort?
Det måste nog ändå vara när jag och Mattias bilade till Lissabon förra året och var på en minifestival vid havet där The Xx spelade. Jag kanske glorifierar en aning så här i backspegeln, men den resan var magisk rakt igenom. Så himla förälskad och det var berg, hav, sol och skimmer över alltsammans.

Vilken är din favoritplats i hela världen?
Just nu måste jag nog säga Mattias föräldrars hus på Gotland alltså. Ville inte åka därifrån och vill bara vara där hela tiden. Det är något med himlen/ljuset/stenhusen/vallmon/havet. 


Några låtar som alla bara måste lyssna på?
Åh, svåraste! Får göra som med böckerna, fast väljer tio istället:
When the Sun Hits med Slowdive
Just Desserts med Marina and the Diamond feat. Charli XCX
Sprawl II med Arcade Fire
White Foxes med Susanne Sundfør
Gods and Monsters med Lana del Rey
Towers med Bon Iver
Your Protector med Fleet Foxes
Modern Love med David Bowie
Teignmouth med Patrick Wolf
Fistful of Love med Anthony and the Johnsons

Lyssnar just nu mest av allt på Lana Del Reys nya album som är helt strålande i sin förvirrande lolitadekadens och på First Aid Kits nya som också är mycket fint.

Vem var du när du precis hade tagit studenten? Och vad hände sen i ditt liv? (Försöker fatta hur mitt liv ska bli from here. Ja, jag tog studenten i onsdags.) Så om du har några tips till en 18-årig tjej med både panik och lyckorus över att ha tagit studenten, feel free to dela med dig.


Jag tror att jag kände mig lite som att jag var gjord av gelé. Ostadig, sökande, kände mig nog otillräcklig och liten fast samtidigt hoppfull om framtiden. Jag var just i en process om att överge drömmen att bli musikalartist som jag närt i cirka åtta år, jag hade sökt musikalutbildningar och det hade gått åt skogen. Jag grät i ett par veckor och sedan började jag tänka om, en process som nu efter fem år lett till att jag hittat fram till något annat som jag verkligen vill göra. Sommaren efter studenten var jag i Palestina en månad som människorättsaktivist, det är en av de viktigaste sakerna jag gjort men också oerhört jobbig upplevelse. Efter den turbulenta sommaren började jag plugga dramatik/teatervetenskap på Göteborgs universitet vilket visade sig vara kanske världens bästa idé. Ta det lugnt och var så lite stressad över livet som det går! Lyssna hårt på magkänslan och gör roliga, spännande, intressanta saker som får dig att må bra. Tiden är lång!

Tack så himla mycket för era fina frågor, vilken ära att få svara på dem. Detta gör vi om någon gång, va? Eller det kanske bara är jag som är förtjust i att dilla på om mig själv och få anledning att försöka formulera mig kring saker.. Men ah, tack för denna gång!


EN RESA / TUSEN

Att resa bort är tusen resor. Det är ett nätverk av motorvägar inuti och rakt igenom hjärtat. Vi har varit borta i ynka 18 dagar och den här textens reflektioner ter sig säkert orimlig pretentiösa i förhållande till den obetydliga tidsrymden. Det är andra saker. Det känns som att jag gått igenom alla stormar, årstider, tillstånd jag känner till. Jag vet inte om det är något särskilt just med att bila, just med att vara inkapslad på en väldigt liten yta och ständigt vara på väg. För mig är det att knuffas in i en boxningsring mot en arsenal av ackumulerade rädslor, känslor. Det är att hantera övergången mellan en dröm som ska bryta ur sin abstrakta existens till riktig rak verklighet. Att förverkliga projektionsytan för det senaste halvårets alla förhoppningar och regnbågar. Svårt/svårt/svårt. Vi har färdats till Barcerlona och tillbaka och jag har färdats lika hisnande fort genom schakt efter schakt av personliga processer. Det har varit så oerhört fantastiskt, det har varit så turbulent. Ett flipperspel, så små i en värld som visar sig vara så stor, svårbegriplig och labyrintisk. Vi har varit modstulna, andlösa, ivriga, fjäderlätt euforiska, existentiellt blytunga, sammanbitet stressade, bekymmerslöst drömmande, minst i hela världen och sedan absolut lyckligast.
Fågelhjärtan och queens of fucking everything.

Att resa den här resan är förbiflimrande människoöden, genom smutsiga bilfönster eller språkförbistring, på åtta sekunder eller fjorton minuter, i 130 kilometer i timmen, i berg, vid vägrenar. En blick genom ett nyckelhål till en annan värld. Det är den blankögde hotellägaren i Val D’Argent med en perfekt dukad restaurang höljd i mörker, en svårt sjuk fru och en skällande Berner sennen. Han bjuder oss på vitt vin i kupade glas och vi hör honom mumla på franska med grumlig röst om hur svårt det är. Det är granarna längs slingervägarna i pyrenéerna som har stammar så långsmala att de går rakt upp i himlen, med själva granen överst. Som julgranar med ändlösa rakade ben. Det är den röda jorden och de svarta krumma små träden. Det är hororna längs med vägarna i gränstrakten kring Frankrike och Spanien, människokommers och stringshorts, smutsiga lastbilschaufförer och brist på rimliga möjligheter som tvingar människor ut till vägkanten. Det är husvagnarna med ditsprayade hjärtan i parkeringsfickorna längs de tyska vägarna, där det händer saker jag inte vill veta. Det är temperaturen som sjunker med tjugo grader när vi åker rakt upp i bergen och plötsligt visar sig hela Sound of Music- scenografin i all sin alpiska prakt. Det är motorcyklisterna i shorts och t-shirt som kryssar i slalom över den fyrfiliga motorvägen och jag vet inte om de är påtända testosteronstinna jagade och om de lever idag. Det är rävar på fälten, skockar med vitfluffiga får och alldeles nya lamm, vildsvin som nästan stryker med raggen mot billacken. Och OH, ytterligare tusentals blixtbilder.

Att resa är att samla på sig tillflyktsorter. Det är en eskapism, en nödutgång, men också det trösterika i världens storlek, en oändliga sorten. Vidsträcktheten som, hur mycket jag än reser och hur gammal jag än får bli, bara kommer ha sett bråkdelar av.
Att hälsa på nya platser, att uttala namnet på nya städer och smaka på luften där. Att bekanta sig med nya gathörn och kollektivtrafiksystem, att vänja sig vid just den här sortens gatskyltar och gatlyktor. Att känna drag av hemkomst eller välkommet avstånd till allt.
Att köpa bussbiljetter i en ny stad, att se att här går det tågrälsar också, att notera alla förföriskt nedgångna strandvillor med uthyresskyltar på.
Ett frimärksalbum av nödutgångar om en skulle behöva kliva ut ur allt en dag. 
Det är något lugnande med det. 

Så fort återberättelsen om resor, eller upplevelser i stort, börjar så förändras historierna. Minnena omformar sig, byter skepnad, får en annan smak, vissa tonas ut alldeles och andra kliver fram i technicolor. Det är oundvikligt, allt förändras i retrospektiv. Jag blir alltid lite obekväm av det, för jag vill minnas allt i alla sina nyanser, med sin svärta och sitt bländande ljus. Neon och mulna himlar. Jag vill kunna återge de skrovliga detaljerna, de tunga känslorna som förbidrivande oväder, molnspringandet, berusningen, det omvälvande och megamagiska. Okej. Det går inte. Nuet existerar i sina svallande lager så intensivt och det är för mycket för kroppen och medvetandet att bevara. En kalejdoskopisk dynamik som måste slätas ut för att få plats.
Jag berättar det jag kan. Det som går fram går fram.


DIMMIGA DAGAR (JAG SÅG ALDRIG RIKTIGT VAR VI VAR)

Det har varit en så underlig tid. Jag är fortfarande minst till hälften inne i den, i de mentala cirklar jag byggt in mig i och den vardag som varit min de senaste två månaderna. Jag längtar efter att ha distans till den här märkliga transportsträckan, men snart är den avklarad. Efter att jag kom in i Malmö åkte jag direkt tillbaka till Göteborg och efter månader av arbetslöshet slog det över i det motsatta. Jobb som personlig assistent fem kvällar i veckan och vikariejobb i kök i skolor i förskolor i städskrubbar i korridorer flera dagar i veckan. Nya ställen varje vecka, ibland gå hemifrån halv sju på morgonen och komma hem halv nio på kvällen. Och så osäkerheten med vikarielivet, att aldrig kunna planera och bli sms:ad om jobb klockan sju  samma morgon. Med det livet följde ett nästan tvångsmässigt räknande för att vara säker på att plånboken ska hålla ihop, jag har blivit en mästare på att multiplicera med 40 och 0.7. Har känt mig som en ofrivillig miniräknare; det är ju inte det där kalkylerandet jag vill lägga min tankekraft på. Och jag har varit så mycket arg på vårt system som så skamlöst nedvärderar vård- och skola-yrken, att det ska vara ett sådant slit att jobba med så viktiga saker. Det märks överallt, hur folk går på knäna.

Tiden och energin till allt det andra i livet; till att träffa människor och komma på briljanta idéer, att klä sig kreativt och fotografera gator i motljus, att förkovra sig i magisk litteratur och prova nya skor, att lyssna på mina bästa P1-program och äta sig igenom Hagabions meny, att försöka formulera texter om angelägna ämnen, att se teater, att hälsa på en liten mormor eller en kär vän, att hänga vid bardiskar och på kaffebarer, att dansa i vardagsrummet och gå på promenad till Röda sten. Allt det där som är Göteborg och som är livet, det har inte funnits någon plats för det.  Den lilla kreativa energi jag lyckas uppbåda pumpar jag in i vårt scenkonstprojekt på Not Quite, och det är ju fantastiskt roligt. Det är bara så mycket annat som fått läggas på is i olika byrålådor. Det blir så himla tydligt här på bloggen som ju till stor del är en display för det som är fint och estetiskt i mitt liv. När den delen bara försvinner. Jag går omkring i nerfläckade arbetskläder sex dagar i veckan och jag orkar knappt prata med någon på kvällarna. Det är inte fråga om någon depression, inte alls överhuvudtaget, det är bara en sådan här tid nu. En tid som det tjuter transportsträcka om, men som behövs. Som kommer ge mig möjligheter att göra potentiellt helt magiska saker i sommar. Och som såklart ger mig en massa viktiga erfarenheter också. Jag går in och ut ur olika verkligheter, jag lär mig tvätta dagistoaletter på det mest effektiva sättet, jag lär mig olika sorters storköksdiskmaskiner, lär mig hantera en personlift, blöjbyten, påklädning, jag får lyssna på slutkörda förskolepedagoger och en gång var det en ettåring med enorma blå ögon som var helt övertygad om att jag var hennes mamma. 
Snart är min tid i Göteborg över. Jag flyttade hit som sextonåring helt utan rötter och styrka för att börja musikgymnasiet och nu är det hejdå. Först ska jag plantera lite blommor och trimma gräs på kyrkogården där mamma och pappa bor där jag jobbat flera gånger tidigare, sedan packar jag ihop mig för att bo i en resväska i ett par månader innan hela Malmöäventyret bär iväg på mig.
Men nu är ljuset på väg tillbaka. Utanför fönstret och i bröstkorgen. Som om det börjat spira blåsippor i fötterna på mig; jag anar att de andas i mig.