G / efter 6 dagar här

Så mycket känsla av mellanrum just nu. Är väl på en bro, en tröskel, ett veck eller ett glapp i mitt liv. Det har gått snart en vecka sedan jag och Mattias for bil ner från Hamburg med miniväxten från Maxime dinglande från backspegeln. Till mitten av detta stora land, till ett landskap som också ser ut som Skåne, till en stad som är som Mölndals bro eller Borås, som Falköping eller ett fulare Karlstad, fast med enstaka medeltidshus av korsvirke och pondustyngda stenbyggnader. Sömniga småstadskänslan.

Skolan ser ut som kommunhus eller ett nedläggningshotat gymnasium och har inget krig utom klasskrig och stöd PKK taggat på de bruna tegelväggarna. Jag hittar mina kurspersoner och alla röker smala rullcigg och har lika smala jeansben.
Jag kom hit en vecka tidigare än beräknat för att få plats på en kurs med en bulgarisk koreograf. Men. Jag stack därifrån efter tre timmar; äkta dropout. Han var bara för auktoritär, för arrogant, ignorant och gav oss uppgifter med skyhöga krav på snabb produktion; mer än jag kunde ta min första dag i ett nytt land/ny stad/nytt sammanhang. Ett och ett halvt inre krig när jag gick därifrån; en duktig flicka gör aldrig så. Men det var rätt. Det var det.

Nu är det plötsligt en hel vecka till nästa kurs börjar och jag blir helt ställd av att bli presenterad för en så oorganiserad ocean av tid. På det här stället där jag inte känner nån. Ett olustigt symptom på ett produktionsfixerat samhälle där oplanerad tid känns främmande och som skamfull lättja. Men jag längtar ju efter att dyka in i skolan; anledningen att jag är här.

Bor gör jag med två snälla läkarstudenter, lägenheten är stålgrå heltäckningsmatta, affischer av blodomloppet och vitaminerna (fett- och vattenlösliga), cocacolaglas och plastbunkar, tomma fönsterbrädor, energidrycksburkar i papperskorgen. Varmvattnet i köket fungerar bara om en spolar varmvatten i badrummets båda kranar, väggarna är tunna som kartong och jag hör små hundtassar och dörrgnissel, det låter som att alltsammans sker i mitt rum. Utanför mitt fönster svänger en lyftkran långsamt, pensionärer går hukade över sina rullatorer och snart tror jag hängbjörken slår ut. 

Första morgonen hittade M ingen kaffebryggare så han gick ut och kom tillbaka med en röd moccabryggare, finaste jag sett.  Han har varit här tills igår och hållit mig i handen medan vi försökt dechiffrera denna ganska stängda gråa stad som långsamt vecklar ut ett och annat kronblad. Tre biomarkts. Ett asbra burgarställe. Ett café med vackra koppar och kungliga bagels. Ett chokladcafé. Ett franskt café vid ån. Ställen att vara på.
Vi gick in i den hittills enda Berlinlika butik vi hittat, en lockluggad person frågade nyfiket var vi var ifrån (småstadsfördel) och satte sig sedan med oss i sofforna jämte en porslinsminkad poptjej och en alldeles tyst tatuerare i deras kreativa studio med klättervägg i en kub intill. Skrev ner sina bästa tips på ett vykort och jag hoppas jag ser dem igen på loppismarknaden på lördag.

M for igår, jag blötte ner hans sidenbomber med tårar i ett dunkelt parkeringshus och så tog han med sig sin värme, sin Comme des Garcons 2, sin orubbliga blick, sin alpacatröja och försvann.

Jag äter frukost i sängens fotända, fönsterbrädan som bord. Jag har bränt mig i pannan och hårbottnen och fått solutslag på händerna av att ha varit ute och sprungit i en soldisig park bara en stund. Nu är det kyligare igen; april är april.

En gång för snart sex sedan flyttade jag till England för ett annat tremånadersutbyte. Då var vi fem personer, som en familj nästan, med långsmalt radhus och ett helt liv av scones, internskämt, karaktärer, historier, erfarenheter. Nu är jag själv på den här platsen som inte har Malmös hemkänsla, Berlins sjudande spänning, Cornwalls idylliskhet eller Paris grandiosa ansikte. Men det finns något annat här och jag ska ge mig tre månader att hitta det. 

NÅT NYTT, NÅT OUPPHÖRLIGT NYARE

Jag har rensat ut min ryggsäck och mina necessärer och min plånbok, lämnat mina lånekort och medlemskort i översta lådan på byrån, vässat mina sminkpennor och bäddat ner alla plagg av ull för sitt sommaride. Satt klockan på 6.10, beställt taxi till bussen, tejpat fast adresslappar på Mattias fjäderlätta och min blytunga väska. Imorgon: lämna Möllan, Malmö, Bergsgatan och Ängelholmsgatan och Kristianstadsgatan, Shawarma city X, alla shady bizniz vid rondellen utanför, den aldrig sovande grafittiväggen, klassen, sammanhanget. Det bästa livet. Jag undrar vem som ska klippa min undercut nu och hur de två läkarstuderande fransmännen jag ska bo med är, om den ena verkligen äter pizza prick varje dag. Imorgon: åker jag och Mattias först till Hamburg och sedan till Gießen där jag ska bo och göra en utbytestermin i tre månader. Det finns en vit cykel som väntar på mig där och om en vecka har jag börjat en ny skola. Det är bara tre månader och det känns så förfärligt avgörande även om det är en bagatellartad mängd tid. Där är det redan nästan sommar nu, allt fortsätter men marken under mig ändras och jag känner ingen där. Jag ska plugga konceptuell scenkonst, tillämpade teaterstudier i ett geografiskt ingenstans och en kokande kittel för det mest spännande på Europas teaterfält. Det är en dröm som infrias och det känns så stort, men just idag överröstar separationerna det. Alla hejdå. Att stå på trampolinens kant, inte kunna måtta hur långt det är till vattenytan, om det kommer slå emot mig som frostig betong eller bära mig på skummande varma bränningar. Men det är nytt och annat och mera och det är ändå nånting i det där med att riskera.

POST BERLIN

Jag sitter längst bak i en nästan tom buss, sträcker ut mig över tre säten. En fulkaffe på brickbordet, naglarna spruckna och ojämna av rök stad och avgaser. Kroppen är mjuk och tung, medtagen och med nya erfarenheter inpräntade i hjärtkammare och lever. Nästan en ny värld innanför bröstbenet.  Jag vill spara den här känslan. Gå in i den, gå upp i den. En känsla som känns fri från skuld och ansvar, som känns dekadent men lätt, som luktar rök och mintpastiller och dagens första kaffekopp klockan halv tre på eftermiddagen.

Berlinresan svepte igenom mig och lämnade mig lycklig och utslagen. Min kropp svarar på detta med att sänka garden, släppa in febern och låter mig inte orka något annat än att plöja Please like me, Togetherness och Girls. En helt väntad reaktion, trodde den skulle komma tidigare. Det var en så sjukt bra resa och min känsla nu är lite som den en får efter festivaler på sommaren. En utmattad tom känsla där allt det storartade en varit med om långsamt klingar ur kroppen. Rostig och urlakad. Tänker på; föreställningarna som uttrycker en starkare konstnärlig integritet än vad som skulle vågas i Sverige, technonätter och karaokenätter, teatrarnas upplysta kantiner där vi träffar skådisarna efteråt, fötternas konstanta ömmande för att vi hela tiden rör oss, fotoautomaterna, dimsum och bananbröd, taxifärder genom regniga nätter, att bli nekad och insläppt på monsterklubbar, Katie Mitchell, Cate Blanchett, de fantastiskt fina vännerna. Jag tänker på Brecht och dialektik och läppennor och kaklet i tunnelbanan.  Pengarna tog slut och hälsan också, men det var värt varje öre och varje febrig dröm.

EFTER UPPEHÅLLET

Jag är tillbaka! Oavsett om någon eller ingen noterat att jag varit borta, så är jag tillbaka. Lärdom 1 efter sociala medier-fri månad: sjukt lätt. Har tänkt så lite på det. Lärdom 2: sjukt skönt. Att slippa fundera på om jag missar något, att slippa veta en massa saker om bekanta, fylla huvudet med meningslös information. Jag har nog blivit lite lugnare och det känns lättare att koncentrera sig på en sak i taget. Den här platsen har jag dock saknat, även om jag tror den ska bli något lite annat på sikt.

Det var rätt månad att vara borta.  En tid mer hektisk, mer socialt, arbetsmässigt och känslomässigt högintensiv än på länge. Jag väntar på att min kropp ska sänka garden och bli febersvag, men hoppas på att ta mig igenom utan en krackelerad hälsa. Skolan har varit en torktumlare, en biltvätt, en orkan, en resa i hundrasextio. Alltså mer än vanligt. Vi har arbetat med mask (på bilden till höger är det alltså inte jag som fått extra gothfeeling utan i scensmink, även om vitsmink inte utmärker sig på min stearinbleka hud) med en franskargentiskvelezuelansk helt makalös pedagog. Vi har gått tiotimmarsdagar,  fått lägga om schemat när en av tolv varit sjuk pga ultrakollektivistisk arbetsetik, arbetat med Stridsbergsk text och större uttryck än någonsin, jag har känt maskenfreiheit, det har varit kreativt, på allvar, giftig och uppsluppen stämning, vi har för första gången på riktigt varit ett kollektiv och allt mynnade ut i en 2.5 timme lång show där vi alla var på scenen och skötte allt åt varandra hela vägen.  Vissa fattade ingenting, vissa sa det var det bästa de sett på scenskolan, några grät fyra gånger och några stod upp och applåderade.
Utöver skolan har jag haft mindre liv än vanligt den här månaden. Bilderna ovan representerar de dryga två tillfällena jag lyxat till det med personlig hygien + smink + i vänstra bilden andra kläder än svarta mjukisar och polotröja.
Och vidare har jag; tatuerat mig, fått praktik och en Stockholmshöst i kikarn, tackat nej till två andra fina erbjudanden, haft gråtdränkta uppslitande samtal, kanske fått ett sommarjobb, passat Latifa själv en hel halv dag, lyckats natta henne flera gånger själv, men mest av allt slitit på vår scen, med min klass i min intakta teaterbubbla.
Nu börjar min sista månad som tjugofemåring och min sista månad i Malmö på tio månader.  Imorgon klockan 6.30 åker vi med klassen till Berlin för en äkta klassresa och det blir det sista vi gör ihop innan slutproduktionen.
Det finns tider som att befinna sig i ett flygplan på ett flygfält just innan avfärd. Att kretsa kring landningsbanorna i väntan på att få lyfta.  Att söka sig upp genom molndimmorna till en annan plats, en ny. Och nervositeten och förhoppningarna trängs i magtrakten. Lika delar hisnande aningar om eufori och förödelse. Att snart få lyfta, flyga. Det är den platsen, den tiden som är nu.