Här är föreställningen jag jobbar med nu! Eller, kanske inte föreställning i meningen enbart traditionell teaterföreställning är det kanske inte, men en sorts kollektivt frammanad scenkonstupplevelse. Om lite mer än en vecka smäller det, här är vår hemsida och här nedanför vår trailer och fina affisch!
FEMINISTÅRET 2013 & MIN FÖRSTA DEBATTARTIKEL
Måste fortsätta tipsa lite här bara. Först och främst så kommer här en stor dos feministpepp från det gångna året! Emelie och Elina har sammanställt en lista över några av de bästa och mest inflytelserika feministiska händelserna/företeelserna i Sverige som skett de senaste 365 dagarna. Saker som pushar världen åt ett så fantastiskt mycket bättre håll lite i taget. Extremt peppig lista som behövs för det är så viktigt att känna att det faktiskt händer svinbra och viktiga saker.
Och så skrev jag en debattartikel (min första, lite nervöst) om vad som händer när ekonomiska värden styr kulturen, och då främst scenkonsten. Det finns så otroligt mycket mer att säga och fördjupa sig i om det, men jag tycker det är en väldigt viktig diskussion att ta. Som bakgrund till min text finns bland annat Monica Wilderoths debattartikel som hon skrev när hon lämnade stadsteatern och den här föreläsningen om New Public Management som är helt otroligt pedagogisk (och skrämmande). Läs vettja!
EN STJÄRNHIMMEL AV OVERHEAD OCH PLAST, EN BJÖRNBEBIS & ETT BRUMMANDE BRUK
I lördags var det Julian Redbutik för hela slanten, det var sagolika vinterlandsvädret utanför som drog dit folk och andades stor julmarknadspepp. Det kom massor av folk och jag, Mattias och Anna finvek skjortor (jag försöker lära mig), la upp nya travar med jeans, maratoneldade i kaminen och stämplade papperskassar med Julian Redtryck.
Mattias vid den mycket professionella affärsdisken.
Ville och Lisa kom in i butiken och hängde en stund. Ville var en bedårande björnbebis i sin orangeluddiga overall.
Vilda raringar/rara vildingar!
Vi tog en paus och promenerade runt på julmarknaden och åt maffiga saffransbullar vid en vägg som hade fått en stjärnhimmel av overhead + silverstjärnor.
När vi sålt dagens sista par jeans och eldat upp det sista vedträet i kaminen gick vi ut i snön. 12 performanceartister, musiker och konstnärer från Fengan och Göteborg hade skapat en ljud- och ljusvandring genom delar av bruket. Det hette Knycklabruket och vi var kanske tjugo personer som följde med, förväntansfulla. Det var mycket mörkt men jag gjorde mitt bästa för att fånga de fläckar av ljus som fanns.
De hade ljussatt ett gammalt maskinrum, använde rökmaskin och helt otroliga drone-/noiseljud som pågick och växte. Det var en helt magisk värld där inne, så intensiva ljud att hela benstommen vibrerade, men utan att det blev vasst eller obehagligt. Bara helt drömskt.
Åh. Ville stanna där länge.
Men promenaden gick vidare upp i Holländeriet.
Som också var fint ljussatt med två musiker på två olika platser i rummet som skapade vackra ljud och stämningar. Ibland får jag för mig att jag liksom sett de här rummen färdigt nu, att jag 'kan' dem. Ack, så jag bedrar mig. Varje gång någon gör något nytt med dem inser jag att möjligheterna verkligen är oändliga, att det är så fantastiska rum, platser, vrår, vinklar, rymd.
När denna vackra och rörande platsspecifika performance var färdigpromenerad gick vi ut i snön igen, och blev långa skuggor mot fabriksväggarna av lyktorna från en passerande bil. Sedan var jag och Mattias tvungna att gå hem och sova, laga mandelbollar (nya totalfavoriten som jag kommer leva på i vinter) med spaghetti och tomatsås. Slutligen pallrade vi oss ur vår dvala och åkte till Kalle och Cajsa på lugn hemmafest, men då fick kameran stanna i väskan. Där fick jag en husesyn i de sanslöst mysiga rummen, gosade med en trött Hilma och en övertrött Ville, pratade om ex och om Dalsland, att bo i lappkåtor, ha festivaler i Göteborgska skogsbryn, om scenskolor, arbetslöshet och hårfärger utan gift. Vill använda den här vintern till så många sådana kvällar att jag tappar räkningen.
DE SISTA MALMÖDAGARNA: KULINARISKA FULLTRÄFFAR OCH KOMPROMISSLÖSA KULTURKVINNOR
Inte kan väl den sista delen i min och Mattias lilla Malmöodyssé gå obemärkt förbi i cyberspace, det vore ju en förlust för oss alla. Därför fortsätter jag nu, med slutet på den lilla historien.
På söndag morgon (nåväl, lunchtid var det väl för alla hederliga förvärvsarbetare där ute) tog vi dagdrivare oss upp och gick ut i solen. Moriskan är ju helt svinfin, peppar hårt på mer kupoler i stadsbilden.
Finaste personen att hänga med.
Vi gick till Grand som vi hade fått höra skulle ha en bra frukostbuffé. Vi hängde på låset och gjorde blanka vita porslinstallrikar till måltider för kungar. Tog om och tog om och hade det så oförskämt bra. Det var verkligen en jättefin frukostbuffé och jag var så upptagen med att äta upp den att jag inte hade tid att fota.
Vi promenerade i Pildammsparken och pratade med hungriga fåglar.
Köpte bakelser på vägen hem när mörkret lagt sig.
Och så cyklade vi återigen till Potatopotato's tillfälliga tillhåll Bastionen. Där var det kulturpolitiskt scenkonstsamtal om vad som händer med teaterns roll i det ideologiska maktskifte vårt samhälle genomgår nu. Om nedskärningar, mod, att vara kompromisslös och stå för sina val, om fega institutioner och feta frigrupper. Monica Wilderoth som avgick som konstnärlig ledare för Borås Stadsteater eftersom hon blivit konstant motarbetad av ledningen var där, tillsammans med min idol Suzanne Osten och två från Potatopotato. Det var så sjukt inspirerande och stärkande. Så väldigt upplyftande med personer som tar sitt uppdrag på allvar och håller på med kultur av anledningar som är större än den egna framgången. Var absolut tvungen att snubbla fram till Suzanne Osten på darrande ben efteråt och tacka henne för att hon ger pepp och hopp i en kallt individualistisk tid och hon svarar på bredaste stockholmska om hur jag ska omge mig med ett järngäng, med bra vänner, välja mina projekt och stå för det jag gör. Dog starstruck-döden.
Innan vi lämnade vår nya favoritstad åt vi åt vi lunch på ett helt fantastiskt ställe, Saltimporten. Det ligger på Hullkajen, helt omöjligt att upptäcka om en inte vet exakt var det är. De har en cykel på väggen och helt otrolig lunch.
Det var typiskt industriellt cleant och alltså MATEN. Åttio spänn för den bästa kulinariska upplevelsen kanske ever. Vi kunde knappt fatta vad det var för det var så speciella smaker, men ändå extremt rent. Den vegetariska innehöll vita bönor, aska, persilja, ugnsrostade tomater, fänkål och det blev liksom världens lyckligaste smakäktenskap.
Så strålande avslutning på finaste miniatyrsemestern.