Jaså här ligger en dubbelversion av mig & kontemplerar på ett bord som en rimlig person. De senaste dagarna har varit ett oregerligt kluster av oro, stress, ångest & andra aspekter av livet som inte riktigt ses på med blida ögon i denna ljuva senkapitalistiska värld. Jag tror definitivt Pms har ett finger med i spelet & givetvis också situationen det innebär att flytta själv till en ny stad i ett (relativt) nytt land & börja rita upp konturerna för en tillvaro från grunden. Allt är ganska ansträngande. Men jag har också tänkt på vad det finns för strukturella orsaker till varför jag då & då blir fullständigt slagen till marken av känslor av misslyckande & skuld för att jag inte är mer framgångsrik/snyggare/smartare/mer välutbildad/kreativ/produktiv etc i oändlighet. Och jag tror att Pms:ens skörhet gör att jag inte lika obekymrat kan delta i det här samhällets imperativ att ständigt ägna sig åt självförbättring. jag kommer i kontakt med hur orimligt & verkligt skadligt det är. Det känns som ett av de absolut viktigaste verktygen för att förstå sitt mående, att synliggöra ångestens politiska & ekonomiska aspekter för att inte drunkna i självförakt pga det känns som ett individuellt misslyckande. De senaste avsnitten av mina två bästa poddar Lilla drevet & Secret Feminist Agenda har på ett magiskt sätt sammanfallit med & utvecklat dessa funderingar. De spinner vidare på olika spår kring hur vårt ekonomiska system & hela diskursen kring hur ingenting är omöjligt & du är själv ansvarig för din framgång/misslyckande driver oss in i utmattning. Min nyvunna feministidol Hannah McGregor levererade tex denna enkla & på pricken-reflektion "We can't take personal responsibility for burnout and try to treat it by doing MORE things". Can I here an amen to that plz. Så, förutom att lyssna på dessa två poddar vill jag även rekommendera dessa två texter på temat Att Förstå Sin Ångest Ur Ett Strukturellt Perspektiv:
* I senaste Lilla Drevet pratar Liv Strömquist om Byung Chul Han som skrivit en bok som heter Trötthetssamhället som jag läste för några år sedan men sedan glömt bort litegrann. Den finns att läsa här & den ger en lättillgänglig analys av vårt samhälles övergång från disciplin- till prestationssamhälle & hur det bryter ner oss. "Depression is the sickness of a society that suffers from excessive positivity". Ja. Mkt bra för en ångestfylld prestationsdriven person som mig att läsa för att lyfta blicken & genomskåda skiten.
* Mer om neoliberalismens (jamen, favorithatämne ju) historia, framväxt & fullständiga transformation av samhället kan en läsa om här. Inte helt lättläst för en person som jag som inte kan supermycket om ekonomi & ekonomisk historia, men extremt läsvärd. Ger en grundlig (och skrämmande) bakgrund till framväxten av hela Post truth-samhället genom att beskriva hur marknaden blivit den enda instansen för sanning "any value that cannot be expressed as a price – as the verdict of a market – on an equally unsure footing, as nothing more than opinion, preference, folklore or superstition". Tänker på hur denna ekonomiska idé genomsyrar varje del av våra liv & relationer. Jag känner mig så marinerad i detta system att jag ärligt talat inte vet hur en tar sig ur det. Om det går att leva på ett annat sätt, existera på andra villkor. Men med politisk teori, ihärdighet, utvecklande diskussioner, terapi, self care & en nödvändig dos eskapism kanske det går att stå ut lite till, eller i alla fall förstå sig själv & världen på nya sätt.
AND I'M LIKE I LIVE HERE NOW?
TVÅ GÅNGER I MIN SKOG
Jag har hunnit vara hemma hos päronen två gånger den senaste månaden, har velat dra mustig skogsluft djupt i lungorna innan de fylldes med tysk huvudstadsluft. Varje gång jag är där vill jag stanna längre för pianot, ekarna, rutinerna, grönkålen i trädgårdslandet, pussande hästmularna, stigarna & stenmurarna som leder & jag följer. Nu har vår älskade gammhund lämnat det här livet & hans klor hörs inte längre mot golvet, men det var längesedan han slutade sova i mitt rum, i somras gick han vilse i skogen & hörde inte var visslingarna kom ifrån. Han tynade bort långsamt & jag grät i hans päls sista gången vi sågs för jag kände det var just den sista.
Ena gången var F med mig där, vindraget från sommaren som stängde dörren drog in över oss. Rallarrosorna blev till duniga rävsvansar & flugsvamparna såg upp från skogsbrynen med giftröd uppsyn.
& andra gången var jag inte ens där ett dygn men det var tydligt att det var mörkare då. Vägarna, kvällarna, nyponen. Men fick promenera i flera timmar, djupprata med päron, gråta mellan tallarna också & klia en kärvänlig tacka & hennes lamm mellan hornen.
STYRA STEGEN.
Det har gått mer än nio månader av det här året och hittills har jag inte bott någonstans längre än fyra veckor. Jag tog en skärmdump av SverigeNorgeTysklandTjeckien från googlemaps & ritade sedan upp hur jag tagit mig fram & tillbaka de senaste 3.5 månaderna. Det blev mörkt av streck. Hjulen på min rullväska modell störst gnisslar under tyngden av mitt komprimerade liv. Uppblåsbar nackkudde, öronproppar i en genomskinlig plastask, återanvända plastbestick och miniförpackningar av salt i ryggsäckens innerficka alltid. Längs alla tågspår, motorvägar och rotflätade skogsstigar jag rört mig över har jag tappat bort finbyxor, magtröjor, dyra presentsolglasögonen, två fejkmoccakepsar (tappade bort den första, köpte en likadan, tappade bort den) etc ochsåvidare. Ägodelar ramlar ner genom sprickorna i logistiken. Friheten är min högt värdesatta men instabiliteten & flackandet tar för mycket av min hjärna i anspråk, jag tänker inte den sorts tankar jag vill tänka (& på hela sommaren har jag sovit två nätter utan piller).
Det senaste året har jag behövt försöka lära mig livet på ett annat sätt. Det som jag baserat en slags grundtrygghet på försvann gradvis från och med förra året och det kan vara mycket svårt att navigera på öppet hav. Kanske är det därför jag tycker mig se ålderstecken skriva sig in i min kropp särskilt tydligt i år. Linjer mest. Efter sju år av teaterstudier med ett fixerat mål om att bli skådespelare klev jag ut i tiden efter målet. Och det var inte som jag tänkt mig. Såklart inte. Det var alltid ett mål som drog till sig svärmar av tvivel eftersom det är ett yrke & en position som många gånger förutsätter passivitet, lydighet & begränsningar som jag har en konstant konfliktfylld relation till. Jag irrar mellan scenkonstnvärldens kontinentalplattor av kategorier & territorier, geografiska som yrkesmässiga. Vem vara vad göra var göra vad. Att anlända är nog ofta lika med kris. För du är ensam där & det är du som ska uttala var du ska nu & hur. Ingen kommer för att applådera dig, ingen kommer med hyllningar eller pengar, det spelar ingen roll om du försökt ha integritet, vara subversiv eller modig. Det är hårt & det är ensamt. Det känns som att börja från noll, som att börja om. Nästan omöjligt att få syn på allt som hänt, alla steg & språng & omvälvningar som ritat om livet. Men jag vrider på huvudet & ser efter långsiktiga allianser & infrastrukturer som kan det går att bygga ett liv som scenkonstnär på. Formulera stora drömmar & små steg. Över lång tid & som tar spjärn för att inte dras in i den ostoppbara centrifugen av jämförelse, missunnsamhet & en karg ekonomisk verklighet. Marknadens strukturer är förhatliga & ibland vet en inte vem som står kvar vid ens sida. Utan att bli bitter för att framgången inte slagit upp alla dörrar än. Vara en löjlig människa, en nobody men oerhört kapabel, kompetent, medioker & stundvis blixtrande. Med stora anspråk, en naiv romantik som verkar kunna resa sig ur varje aska & horder av rädslor innanför naveln.
Ingen självklar autostrada bredde ut sig på andra sidan examen men det gick att lägga märke till små tecken, små inristade pilar på stammarna i denna obegripliga snårskog. De pekade mot Berlin, mot en lägenhet precis vid kanalen med korkgolv & balkong. På vänner som flyttar dit nu & skulle kunna utgöra en början som redan är påbörjad. Ett språk att lära sig. En käresta att bo i samma land som. Närheten till dansklasserna kareokebarerna paradisbruncherna konstexcessen technoklubbarna yogastudiorna. Trots klichén & alla som säger stanna i Stockholm, se till att synas. En vän påminde mig; det finns bara ett beslut. Inte rätt, ett. Ett beslut i taget. Bara inte bara flyta med. Bara inte oreflekterat kopiera andras motivationer & val. Aldrig har jag så mycket som det senaste året känt hur ensam en är när allt kommer omkring. Det blir så tydligt när en aldrig stannar någonstans & varje gång en går så är det bara en själv där. Men ibland går det i alla fall att styra stegen. Följa små inristade pilar på vildvuxna ekar.
Jag sitter på en ljusgrön tvåvåningsbuss med två stora svarta resväskor & en solblekt smutsig ryggsäck. Står & vinglar på en tröskel, kan inte urskilja horisonten men går ändå.