EN EKDAHLSK AFTON

Ända sedan julen började skymta som en prick på horisonten har jag och några från skolan om och om igen ivrigt upprepat att; när det är jul, då måste en se Fanny & Alexander. Och det måste vi göra. Med projektor. Med glögg och goda saker att äta. Sammetsgardiner och mazariner. Jag älskar den där filmen så jag lånade brorsans projektor och det kom en fredagkväll som blev lite såhär:

Egentligen hade en ju velat lajva exakt hela det Ekdahlska hemmet med minst en kandelaber per kvadratmeter, barnstatister i sjömanskostymer, ett dignande julbord utan slut, julgran med levande stearinljus och glaskulor, avancerade håruppsättningar och sammetsklänningar i sekelskifterssnitt. Men det fick bli ett blygsammare, mer studentanpassat upplägg. 

Jag hade i alla fall bakat lingonmazaringer efter detta recept.

Och gjort crostini med getoströra, physalis och rostade pumpafrön. Allt med chèvre är ju gott. Och allt med rostat bröd är gott.

Mandel och tranbär till glöggen.

Och polkagrisar bara för att det är fint.

Medan jag väntade på gästerna ägnade jag mig åt lite uttråkat/nervöst spegelposerande.

Och så kom de! Jag är fortfarande bättre på att fota mat än människor, ska försöka ta mod till mig och göra det senare mer. Här är i alla fall Alex, André, Emilie och Paula i färd med att inta den Bergmanska helaftonen.

Min favoritdel är nog ändå första timmen av filmen, innan allt går åt helvete. Scenografin och stämningen är ju fullständigt magisk.

Gunn Wållgren är den stiligaste sjuttioåringen kanske någonsin och helt underbar. Älskar scenen med hennes och Erland Josephssons konversation om Livet på julaftonsnatten.  

Ett sånt här hem kan en väl få drömma om i alla fall va.

Jarl Kulles övererotiske (detta epitet tilldelas han i filmen och det ska uttalas med "o", inte "å") och hysteriskt gubbiga men ändå provocerande underhållande karaktär. Mona Malm spelar den trofasta hustrun men gör det med bravur och med fin päls under armarna. När ser en någonsin det i konventionell film nuförtiden?

M, crostinin och koncentrationen.

Sedan blir allt deppigt och Jan Malmsjös iskallt ondskefulla patriark tar över filmen.

Ewa Fröling är förstås fenomenal rakt igenom. Scenen där hon sörjer sin bortgångne man med primalskriken från avgrunden - en av de starkaste filmscenerna jag vet.

Vi såg hela filmen och jag kunde konstatera att det fortfarande är en av mina bästa. Sedan dansade vi i vardagsrummet och det blev natt och det var en sån decemberfredag precis som jag vill att de ska vara.

I EN VÄRLD UTANFÖR MALMÖ

Tiden rusar, jag är fullt upptagen med att försöka hålla jämna steg med mig själv och den lilla värld som omger mig. Den här platsen är inte bortglömd, men den får stå tillbaka för skoldagar som sträcker sig över mörkrets inbrott och sedan är det ju allt det där andra som också hör livet till och gör anspråk på resterande tid och energi. Men, jag hade i alla fall ett höstlov i miniatyr och nu när jag för en gångs skull lämnat Malmö och gjort något så får det ett kapitel här:

På torsdagskvällen anlände jag till Staden på G och det föll sig så passande att Maxime fyllde år just denna dag. Så jag mötte upp henne och hennes fina familj + Anton och Linnéa på någon ny hipsterrestaurang i Rosenlund. Max öppnade paket, av mig fick hon min feministiska bibel Skamgrepp av Ulrika Dahl.

Det var ett koreanskt/mexikanskt ställe, lite oklar kombo som ändå fungerade förvånansvärt bra. De andra drack romdrinkar, jag åt typ pork buns fast vegetariska (inte lika goda som Dubbeldubbels, men ändå goda).

Tacosfest! Den kvällen låg jag och Maxime sedan i sängen och pratade och pratade och morgonen efter åt vi frukost och bokade nyårsresa till Berlin! Mycket bra plan.

Sedan åkte jag till Fengan och det var en speciell och sorglig dag för Lisas mamma gick bort efter en kort periods ondsint sjukdom. Fruktansvärt. Dock var det fint att få vara hos dem och kramas och prata och dela och vara nära.

Förstå att jag saknar den här guldungen som bor så långt bort.

Vi åt taboulleh och majsplättar och Jonis täljde på träsablar.

Kolla va fina.

Så kom Mattias upp från Lund och vi fick bo hos Jessica som har den här gulliga katten.

GOSIG.

Mattias jobbade med Julian Red under dagen, jag promenerade en lång terapipromenad i skogen (de bilderna har jag ju redan visat) och på kvällen hälsade vi på Kalle och Cajsa i deras nya hus. Där finns en grön kakelugn och en värld av rum och skrymslen, men då glömde jag bort att fota. Denna sekvens får istället representeras av bilden på den här mest löjligt svenska bit jag någonsin sett. Alltså, varför liksom.

Så satt vi plötsligt på tåget igen, tillbaka till Göteborg. Oh alltså, denna person. Finaste jag vet.

Det går ju nästan inte att vara där utan att åka till Hagabion. Älskade ställe. Har inte riktigt hittat någon motsvarighet i Malmö än, det saknar jag. Men det kommer ju en Folkets bio hit till våren, pepp på det.

Maxime kom dit och vi åt chèvremackor och tortellini. En del bilder från de här dagarna har försvunnit för jag tog ut minneskortet ur datorn utan att mata ut det först, ej att rekommendera.

Samma kväll skulle Maxime ha riktig födelsedagsfest, den på torsdagen var bara en aperitif så att säga. Ännu mer burgare blev det, i storlek dockskåp med marinerad ugnsbakad tofu, hembakat bröd, gurk- och morotssallad, teriyakisås och groddar. Sanslöst gott.

Mattias softade med en drink och ett glossy mag innan gästerna kom.

Systrarna klistrade lösögonfransar.

Och låtsastatuerade sig.

Åh att få hänga i mitt gamla Majornakök igen. Guld värt att ha det att kunna återvända till, det känns fortfarande precis som hemma.

Norea och Anton.

Maria och Adam.

Annelie och Lovisa kom och var så glittriga/fina/pepp så det var inte klokt.

Sedan kramade vi det fina gänget hejdå för vi skulle se The Knife! Är så glad att vi lyckades få biljetter så vi hann se dem en gång till innan de försvinner. Utomhus var det klassiskt Göteborgsväder och givetvis spelar inte Kniven på vilken förutsägbar scen som helst utan på Gothenburg Film Studios, ett stort tegelkomplex som de inrett och gjort till sitt.

I kön blev det tjafs för att vakterna inte ville släppa in mig pga min kamera. Alltså, det där har hänt flera gånger och jag blir så himla irriterad. Folk fotar och filmar med sina telefoner (eller, gud förbjude, med sina iPads) exakt hela tiden så ett förbud mot kameror är både frustrerande och helt ineffektivt. Jag började såklart gråta men en snäll vakt dök upp, tog oss under sina vingar och släppte in oss i alla fall. Tack för det!

Vågade ju knappt fota där inne då, men det var så fantastiskt. En glittrig DJ spelade Destinys Child och andra ägiga brudhits, det stod uppblåsbara gigantiska blommor i hörnen och psykedeliska politiska animationer projicerades på väggarna. Innan spelningen höll någon fantastisk person i aerobicsuppvärmning för publiken och sedan kom The Knife med sitt crew och det var dans dans dans och stort, storslaget.

Jag dansade överallt och var helt igenom obekymrad. Det var succé, höjdpunkt, oslagbart.

BARCELONA /CCCB / STADSPARKSSPELNING / XAMPAGNERIAN / PRIMAVERA SOUND EPISOD 2

Mer Europa kommer lastat, det är inte slut än. Jag har så enormt mycket bilder kvar, både från resan och sedan från nyare tilldragelser, som Österlensemester och ett alldeles episkt åttioårskalas. Kanske är ni (liksom jag, delvis) övermätta på motljusromantiska semesteralbum, men jag tänker att snart kommer den stora gråheten och kylan så vi kan lika gärna tugga i oss maxat med sommarhud/färg/rosor/cirrusmoln/strandvyer, som ett lager av ljus. Har ju för övrigt även bytt header som ni kanske lagt märke till. Den får denna plats att något missvisande se ut som en glassig sminkblogg, jag ville ju mest komma åt något drömskt med en politisk hint, översållad med röda stjärnor och rosa fond, det är ju ändå valår (det där ljusblå är förstås bara dekoration, inget annat). Men nu, Barcelona:   

Sista festivaldagen tror jag var en lördag. Jag kände mig äntligen frisk och peppad, vi intog en stadig kalasfrukost med massor av manchego, eggs in a basket, fräst purjo, mangojuice, yoghurt med gul kiwi och melon. Så mycket bra frukt och juice going on. 

Första planen för dagen var CCCB, Barcas moderna museum som ligger i Raval och alltid verkar ha en massa spännande saker på tapeten. Nu var det en utställning som hette som ovan som tog upp tre regissörer som jobbat med dockfilm och/eller animerad film från tidigt nittonhundratal. Rummen var mörka, hela utställningen var enorm och ett djupdyk ner i något gothmagiskt, ett irrationellt drömuniversum helt hängett åt fantasin.

Helt otroliga handgjorda dockor som denna lejonkung och denna skelögda rävsoldat.

Vilket väsensskilt sätt att jobba på än dagens digitala tekniker. Kolla till exempel dockan nere till vänster och hennes tjugotvå olika ansiktsuttryck i form av löstagbara masker som fick bytas ut mellan varje klipp. Imponerande tidskrävande och sjukt detaljerat arbete. 

Starewitch som kanske blev min favorit var mycket inspirerad av insekter och hade gedigna samlingar som han studerade för att kunna animera något liknande.

Hur vackert är det inte med fjärilssamlingar (även om en förstås kan ifrågasätta att nåla upp levande varelser i lådor). 

Helt otroliga scenografier.

Såsom Svankmajers scenografi till hans version av Alice i underlandet.

Det fanns hur mycket som helst, det var som att vandra omkring i en förlaga till Wes Anderssons och Tim Burtons filmer. Sist ut var bröderna Quays rum som innehöll bland annat en massa tittskåp som det här ödsliga landskapet med savannträd och smala stegar.

Så himla coolt och mörkt åh! Och kolla porslinsögonen på sista bilden, allting handgjort. Ah, jag var helt inspirerad och mätt på intryck efter detta.

Så då köpte vi falafel (så bra falafel i denna stad) och gick till stadsparken. Där var det häng i varje hörn.

För Primavera Sound hade dagsspelningar där. Vi såg Twilight Sad, fint.

Efter att ha vilat hemma i några timmar svidade vi om för kvällen och gick till xampagnerian! Världens bästa svettigaste ställe som är alldeles sorligt, trångt och det finns cava för elva kronor.

Optimalt ställe att börja en kalaskväll på.

Vi träffade av en slump på dessa två som bodde i samma lägenhet som oss, fint att stöta på bekanta i en så ny och stor stad. Denna bild får bli kvällens sista, sedan begav vi oss till festivalen och såg Godspeed you! Black Emperor, Mogwai, Nine Inch Nails och dansade dansade dansade till Kendrick Lamar. Hade väldigt roligt, precis så som jag hoppats att denna festival skulle bli och jag är så glad att den sista festivalkvällen blev så fin efter en början av motgångar.

PRIMAVERA SOUND / EPISOD 1

Primavera Sound var en stor stor festival som utspelade sig i en rymdig betongpark i Barcelona. Det var långt mellan de enorma scenerna, det fanns en mathangar, massor av Merch, oräkneliga hipsterskägg och strålande bokningar (om än extremt mansdominerat, så tröttsamt). Jag blev sjuk på resan med en härlig urinvägsinfektion som vandrade sin väg till njurarna tills jag inte kunde ligga på ryggen. Vaknade av värken klockan sju på morgonen första festivaldagen, gjorde misstaget att googla mina symptom och fick förstås veta att jag var döende. Väckte Mattias i panik och snart satt vi i ett väntrum på ett av Barcelonas alla sjukhus. Tackar European Health Insurance Card för att allt gick så himla smidigt och jag fick sötsalt brusande antibiotika för nästan inga pengar alls. Så jag var aningen försvagad när startskottet för Årets Fest ljöd, men det gjorde inte så mycket. De här bilderna är från de första två dagarna och då såg vi Warpaint (så balla), Haim (bästa jargongen och sjukaste energin), Future Islands (sångaren är fantastisk och som jag tänker mig att David Brent skulle vara om en tog bort allt det pinsamma), Chvrches (fantastisk musik, tråkiga live), Arcade Fire (galet proffsiga och bombastiska men vi stod så himla långt bak), John Grant (han är ju en liten stjärna), Slowdive  och ÅH, särskilt sistnämnda var ju ungefär det finaste i världen. Jag tror att både jag och M var ganska tagna.
Första natten fanns det ingen kollektivtrafik hem och vi fick vänta i timmar med tusentals andra på cirka fyra ersättningsbussar. Jag skällde på trafikpoliserna och försökte utstå fyllebrölande danskar med min högljutt klagande rygg. Mattias hade tålamod av renaste guld som alltid, helt lugn och varm. En snubbe bestämde sig för att springa hem istället för att vänta, jag såg honom från bussfönstret när vi stannade vid rödljusen. Han var säkert hemma före oss. När klockan var runt fem nådde vi äntligen vår lägenhet och då var jag så trött så jag bara ville gråta men sedan kom en gryning och en ljusning och en ännu finare nästa dag. En dag som dock bar med sig ett enormt skyfall och hela festivalområdet blev vattenfyllt, det som dagen innan varit absolut sardinburksfullt blev nästan tomt och vattnet gick till vaderna. Vi var så dyblöta men sedan blev det sol och sedan en DOUBLE RAINBOW och då kan det ju livet inte vara dåligt. Särskilt inte när Slowdive spelar sin oslagbart atmosfäriska shoegaze, den som jag älskat sedan jag var ett litet totalförvirrat tonårsbarn.