EXILJUL

Visst har vi inte tröttnat på julältande, right? Jag tänker i alla fall utnyttja mitt fönster på The Internetz till att ställa ut min julafton innan det gått en månad. Det var en så himla speciell julafton för mig, första gången jag inte firade med familjen utan bara med käresta och vänner istället. Det kan en ju inte förvägra sin blogg och därmed omvärlden hur som helst.

Berlin var så tomt och tyst över jul. Och så grått. Vi gick upp i vår lägenhet i Neukölln och var ev de enda människorna kvar i världen. 

Styrde med en osedvanligt maxad frukost värdig en julafton. Tänkte göra saffransscones men saffran var omöjligt att få tag på till och med på lyxiga bio company? Det verkar behandlas lite som vi behandlar glykos dvs det måste köpas på apotek. Fick bli kardemummascones istället, också juligt. Samt bowl (alltså skäms för att använda detta ord men skål funkar inte heller?) med blåbär. banan, avokado, mandelmjölk, ingefära, honung och kanel. Plus ägg, kaffe, stekt vårlök osv. Lägg aaaav vad gott.

Åt väldigt mycket och länge och hade sedan julklappsutdelning i sängen. Mina paket var illa tilltygade efter att de fått utstå en tjugo timmars tågresa inklämda i överbelastat baggage.  

Vi softade, skypade med våra familjer och lagade mat i flera timmar innan vi i solnedgången masade oss iväg till Prenzlauer berg. 

Jag var nybliven ginger och lycklig på riktigt.

Trampade oss uppför trapporna till Konstfacks lägenhet med en dörr som tydligt markerade var julfirandet skulle äga rum (cred till Agnes för paketporten).

För nu är det ju så att både Konstfack och Mejan har egna lägenheter i Berra dit deras studenter kan åka för att jobba och inspireras. Sjukt och sjukt lyxigt. Agnes var där över jul, samt några till från Konstfack och Mejan och vi samlades i förstnämnda skolas lägga där de gjort en beundransvärd anstränging för att kirra julmyset.

Det var mkt chill stämning, vi var ju liksom alla på någon sorts exiljul från våra familjer och alla verkade uppskatta att luckra upp julritualerna och gå in för ett mer prestigelöst upplägg. Men julbord hade vi ändå! Sjukt brunt och sjukt gott. Auberginesill, grönkål, väldigt bra vegbullar- och korvar. Jag och F gjorde mandelbollar och sötpotatisfries och kirrade ostbricka. Vid varje tallrik fanns tomtebloss vilket ju är en osviklig stämningshöjare. 

Julklappsleken hände.

F's bidrag var Stratego, ett brädspel i gravt imperialistisk anda som skapade oväntad entusiasm. Själv gav jag bort ett racket med en boll som tyvärr hade förlorat sin studs samt en pepparkaksform i form av varg och kammade hem ett virkat rosa halsband, knastrande badsalt och fläckborttagningsmedel specialiserat för rödvinsfläckar. Alla tiders. 

Det var ej lätt att fotografera med mitt alldeles för starka teleobjektiv i denna mörka lägenhet, men vi hade det mycket mysigt vill jag lova. Lappleken genererade allt som oftast krampskratt, hetsiga dispyter om reglerna och episka gestaltningar. Omtagning av julbord, ris a la malta, rullcigg i fönster och häng in på småtimmarna då några gick ut i natten och jag gick hem med den finaste jag vet. Den tonårigaste och kanske samtidigt vuxnaste men mest av allt en av de bästa julaftnarna jag haft. 

PAF / EPISOD 2

Jag lämnade (är detta det enda sättet jag börjar meningar på nuförtiden? Alla dessa separationer) PAF i söndags med 35 kilo packning (fortfarande uppblandad med chiafrön, jag hittar dem innanför shampoolock och fastklistrade i underkläder - efter tvätt) och ett sömnunderskott som plöjde genom kroppen som en försvagande våg. Jag hade inte lämnat slottet (låt oss kort och gott kalla det för det) på en vecka förutom den lika overkliga skogen intill. Det var tveklöst en av de mer intakta drömvärldar jag befunnit mig i. Jag ville aldrig åka hem och jag vill tillbaka så fort det går.

Dagarna flyter ihop och bilderna är i oordning men vad spelar kronologi för roll egentligen, va.

När jag ser det här ser jag på min egen ansträngning och oförmåga att greppa alla föredrag & resonemang med större förståelse. Det var inte direkt ett tema, en tråd att följa och en riktning att gå och fördjupa sig i. Snarare detta enorma spektrum av skolor, riktningar, tider och teorier. 

Och schemat var rörligt som Hogwarts trappor så det var säkrast att håll sig uppdaterad om när nästa cyborg-tarot-spåsession eller cave rave eller strukturalism-föreläsning skulle hända.

Ibland gick jag runt och fotade nedgånget elegant interiör. Kände mig så mycket som en förstagångsbesökare som var sådär naivt begeistrad över hur amaaaazing allt var. Men det var ju det. 

Samma häst, annan plats. Sa ju att det var magiskt.

Efter ett par dagar vågade jag börja (smyg)fota folk. 

Haydn & Mikkel. Haydns föredrag var så bra.

När det var förrädiskt kallt stannade vi inne i ett av alla rum som var täckta av ett brokigt lapptäcke av täcken och kuddar. Studiemiljö är viktigt.

Och när värmen böljade in över oss flyttade vi ut. 

Inget liv utan bröd ost kaffe.

Det går ju inte att sluta swoona över påfågelnärvaron.

De två klanderfria kockarna, möjligen planerandes nästa kulinariska utspel.

Herren på täppan, dvs Jan som äger stället. 

Alltså. Varje måltid.

orkar inte/vill gråta/för bra för att vara sant/låt det aldrig ta slut

Middag i kapellet vid tiotiden, ett sagoscenario som blev någon sorts vardag.

Och efterrätterna. 

Lucie & Nisaar i trädgården under någon av föreläsningarna. 

KOLLA VAD HÄRLIGT MED FILOSOFIKOLLO KOLLA VAD GLAD MAN BLIR

När en inser att en sitter på en slottsgård under en hängbjörk och denna vandrande sinnebild av en fransk samtida intellektuell står framför en och pratar om Lacan och kapitalismens freudianska felsägningar och njutningen i att upprepa destruktiva mönster och påfåglarna spatserar runt omkring en och någon tar fram en flaska bubbel och det är 27 grader i solen och ingen annan värld känns

Nämnde jag påfåglarna? Påfåglarna. 

THESBIANS - EN LÅNGVARIG KÄRLEKSHISTORIA, EPISOD 2

Det känns märkligt nog som att denna plats helt missvisande mest består av Berlin just nu. Inte för att den här platsen någonsin egentligen återger den sk verkligheten, men mest är jag ju i bubblan på G och rör mig inom en ganska liten radie. Men nu; mera Berra, mera Malou och mest av allt; mera mat. 

Det var söndag och äntligen hade jag lyckats pricka in tredje söndagen i månaden och Markthalle Neuns frukostmarknad. Med tanke på att frukost och matmarknader båda är Njutning och Life förkroppsligat måste en fusion innebära paradiset mitt bland oss. 

Vi tog oss dit genom duggregn och förbi betongsmutsiga och murgrönstäckta fasader. Och så träden som blomstrade i cerise. 

Söndagsstängda stökiga antikbutiker.

Äntrade frukostparadiset.

Denna lokal + detta upplägg <3 <3 

Blev ögonblickligen euforisk. Började med kaffe och försökte sedan behärska min exaltation och titta på allt långsamt.

Visste att jag ville prova Das brunch som är en pop up-brunchrestaurang. En gullig person i kön frågade om vi ville att hon skulle ta kort på oss och det ville vi. Så sympatisk grej att fråga tycker jag. 

Bilden till vänster + följande skrattattack.

Beställde och fick kölapp.

Åt denna himmelska röra av kvarg som var typ mer som grädde + jordgubbar + karamelliserade nötter medan vi väntade. Som vaniljsmakande moln och essensen av juli ungefär.

Jag tror vi delade på precis varenda rätt under den här resan. Mitt bästa sätt att äta. Denna anrättning var episk; pocherat ägg, någon typ av potatisrösti, ugnsbakade tomater, zucchini, avve, bröd, fetaost, surdegsbröd osv. 

Gå runt och titta på allt och vilja ha allt. Det var inte ens särskilt trångt och jobbigt så det gick verkligen att strosa och chilla.

När det är semester och brunchmarknad får en dricka bubbel till frukost bara för att det är så glamouröst.

Gärna med donut till.

Och sedan mera kaffe. Timmarna gick och samtalen blixtrade och gastronomin flödade.

Detta ställe har mitt hjärta nu.

Och så våfflor med nutella eftersom vi uppenbarligen var helt bottenlösa denna dag. Satt i solen utanför och diskuterade frilansliv, Teatersverige, långsiktiga konstnärliga relationer och konstellationer, bekräftelsebehov och karriärsjakt och sökandet efter något mindre ensamt, något friare, mer kreativt och större. Och ungefär där hade halva den Berlinresan passerat, vi åt en sista pata neta och ett cornbread med chipotlehonung och lämnade sedan frukostparadiset bakom oss bortom belåtenhet. 

THESBIANS - EN LÅNGVARIG KÄRLEKSHISTORIA, EPISOD 1

Då var det dags för Berlin igen. Nu ska jag stanna här i G ett tag, på samma plats, inom den intakta bubblan i den lilla fulrara staden med sina våffel- och glasshak, sin flod och sina högljudda fåglar. Men i fredags tog jag mig till från punkt G till punkt B och det var såhär;

Planen med hela helgen var teaterbonanza med flätsyster, konstnärsamazon och queen of queens Malou. Hon skulle komma först på lördag morgon så jag spenderade först en kväll och natt själv för att möta upp henne. Fyllde på min nomadiskt krympta garderob på ett välkänt och ganska förfärligt varuhus och hade ensammiddag med dumplings i Neukölln och åt chips i sängen i ett nästan tomt hosteldorm. 

Sedan kom hon, denna orkan till favoritmänniska. Hon fick vänta på mig i två minuter vid hållplatsen där vi bestämt träff och hade vid det laget förstås gjort två nya bekantskaper.

Vi gick till Le bon för frukost.  Börjar få platser jag återkommer till och det är ändå väldigt fint, även om jag hela tiden vill leta jaga hitta nytt. Lovordade dagens första kaffe som en instans i livet som alltid kommer att vara bra.

Alltså lägg av. Topp tre bästa frukostar i lajf. Min kaffekopp avslöjar mitt underutvecklade bordsskick samt min koffeiniver. 

Älskar att vara i början på en resa.

Promenera genom en av de bästa delarna i ett stillsamt lördagsberlin. 

Manen! Pondusen! Kepsen!

Mera kaffe och häng i sol. Allt det livsviktiga som måste avhandlas så fort att samtalsämnena är som fyrfiliga motovägskonversationer med avklippta och hoptvinnade trådar, fri hastighet. Under denna kaffepaus fick vi veta att en klasskompis från Wendelsberg kommit in på scenskolan i Stockholm varpå vi skrek så högt att våra bordsgrannar applåderade åt oss. 

Sedan fick vi komma till vår Airbnb-lya. Stället hade rubriken Neukölln Love Nest och en skäggig amerikansk dude hämtar upp oss på gatan. Här uppstod en konversation som var så förvirrande. Vi introducerar oss varpå han säger ah, thesbians, ett för mig nytt begrepp vilket bidrar till förvirringen,  jag tror bara han säger lesbians men kan ej avgöra om han är homofobisk eller sleezy eller nice. Han leder oss in och uppför trapporna och frågar om vi ska på fringe theatre (jag hade skrivit om våra teaterplaner) vilket också går mig förbi, jag bara what, french theatre? SÅ bortkollrad. Hur som helst så var konsekvensen av denna förvirring att jag lämnade mig andra väska, min rosa tygkasse med alla mina kläder samt gårdagens nytillkomna plagg, på gatan och märker inte det förrän två timmar senare. Universum försöker lära mig något om att frigöra mig från materiella begär. Men resan fick i alla fall en självklar rubrik av denna incident.

Vi chillade i vårt thesbian love nest i några timmar. 

Och hade sedan middag på Kimchi Princess vilket gjorde Malou frireligiös av dessa gudabenådade smaker.

Begav oss sedan till Volksbühne for en fem timmar lång Castorf-föreställning. Längsta grejen jag sett tror jag. Älskar att de mest konventionella teatrarna vågar 'utsätta' sin publik för något så pass krävande och hur tålig den tyska publiken är. Det finns något i det som är befriande hänsynslöst och samtidigt så respektfullt.

<3

Knaprade Ritter sport för att hålla energin uppe, det är ju inte helt okomplicerat för en youtubefragmenterad hjärna att fokusera i fem timmar på ett textbaserad föreställning på ett språk en inte förstår. Blir så slagen av skådisarnas till synes helt outtömliga energi och tillgång till uttryck. Blir också ledsen över hur oundvikligt det är att se hur de kvinnliga skådisarna till så mycket högre grad definieras av sina kroppar och förhåller sig till positionen som objekt och betraktad, även om de bryter ut och blir subjekt också. Men kontentan var ändå en mycket bra teaterupplevelse.
Sedan köpte vi merch i form av varsin collegetröja (samt gratis tändsticksaskar). Känns lite som att bära en Stoneströja om en bara hört Satisfaction, men fuck it, den var sjukt fin och min garderob i desperat behov av gödning.