(På kollaget; vita docs, visar mer snart. Blodröda ranunkler som tjänar till att piffa upp mitt rum, sönderanvänd karta över G, min krasseodling, passfoton för mitt studentleg som jag fick betala 7 euro för eftersom automaten inte kunde ge nån växel, fullskriven kalender och almanacka, alla mina läppstift.)
Så mycket irrande och yrande just nu. Så mycket logistisk, schematisk och geografisk förvirring. Bara fyra dagar och redan en liten hög av misskommunikation, utebliven undervisning och antiklimax. Min kropp berättar för mig att stressnivåerna är förhöjda, jag sträcker mig när jag rör mig, är stel/skör/tung. Det är samtidigt bra och rätt att vara här, fina grejer och personer händer också. Början på det här äventyret har bara lutat över en aning åt det svåra hållet.
De senaste fyra dagarna har jag:
- Cyklat vilse iklädd nu knallgul anorak, cyklat utanför min karta, lämnat Giessen, hamnat på industribakgårdar, längs motorvägar och i skogen där vildsvinen bor. Dimma och lera. Skrikit FAN rakt ut, svettat sminket randigt och missat första lektionen i Open dramaturgy.
- Tagit mig till första passet av en rörelsekurs, var oroväckande tidig pga ovillig att upprepa föregående incident. Hade glömt bort konceptet akademisk kvart. Till slut kom studenterna men ingen lärare för han hade en premiär kommande dag och hade glömt bort kursen. Samt glömt meddela detta.
- Lyckats gå på första lektionen av kursen med den omåttligt peppiga titeln feminism and neoliberalism - a dangerous liaison? Lite tveksam grupp var det verkar men ska få läsa massa intersektionella, postkoloniala, queera, marxistiska texter så är mkt hoppfull.
- Åkt till Frankfurt för en föreläsningsserie som utgör en av mina kurser enbart för att bli informerad om att föreläsningen började för en timme sedan och inte om tio minuter som universitetets hemsida hävdat.
Bjöd mig själv på ensammiddag som tröst, gick sedan till ett visst story varuhus för att köpa springshorts och Harry Potter-trosor (en flamma som aldrig dör) bara för att vid kassan upptäcka att min plånbok stod ingenstans att finna. Så fakking stulen, den där fickan så oåterkalleligt fakking tom. Spärra kort, förklara för konduktör varför jag ej kunde bevisa att jag var student (vi får åka gratis), gråta av frustration.
Detta = en lovande lektion, tre antiklimax och ett ficktjuvat nederlag.
Ändå är jag benhårt övertygad om att jag är på rätt ställe vid rätt tidpunkt och vill vara exakt här. Känner och vet att bra saker är på väg. Det har redan visat sig i guldglimtar till nya bekantskaper, röster och utbytta kontaktuppgifter. Alla är snälla hittills men jag tröttnar lite på min röst som upprepar from Sweden/one semester/applied theatre studies/bachelor/acting/Malmö/no, unfortunately no german.
Utbildningen verkar vara precis det den utgett sig för. Kaotisk, konceptuell, teoretiskt djuplodande. Lyckades efter en veckas tjat få ett möte med min kontaktperson på universitetet som i stort sett mest bekräftade den röriga organisation jag känt av, uppenbarligen en organisation som motvilligt håller sig till byråkratiska regler och trotsar dem när den kan. Och när jag frågar om det är skrivna uppgifter till alla kurser säger han nja, vi gillar inte att tvinga våra studenter att göra saker, så du kan göra som du vill.
Förhåller mig till denna nyfunna frihet förhoppningsfullt tveksamt, får vänja mig av bekvämligheten i att någon berättar vad jag ska göra nio timmar om dagen och bemästra min egen tillvaro.
Idag ska jag ha lektion med en idolregissör och hitta nån att låna pengar av.
H A M B U R G
Mattias åkte ju med mig för att äntra mitt nya lilla liv i min nya lilla stad. På vägen från Malmö till Gießen ligger ju Hamburg och eftersom det är en stad vi både är förtjusta i spenderade vi ett par dagar där på vägen.
Gick upp snortidigt en morgon, åkte billighetstaxi med tunga väskor till centralen, tog en buss. Älskar att det är så lätt och billigt att åka buss Sverige- Tyskland. Åkte lite färja, åt matsäck, kollade på Togetherness (och grät pga bästa serien).
Efter en del misskommunikation med vår Airbnb-värd pga kapade sms gick vi en lång bit i fel riktning och underkylt regn innan vi slutligen kom fram rätt. Helt nice lägenhet med tågen som en dov metronom utanför. Obs, mitt 28-millimetersobjektiv som haft grus i linsen i två år har mirakulöst börjat fungera igen. Så sjukt glad för detta, att kunna fota annat än grässtrån med kort skärpedjup och alltid behöva gå tjugo meter bort för att uppnå någon som helst helhetskänsla.
Vi hade varit en aning för väderoptimistiska och förväntat oss nästansommar, det hände inte riktigt. Men solsken-genom-regnet är alltid en magisk historia.
Från och med denna dag och en vecka framåt kommenterade jag lyckan över att ha tillbaka mitt nya gamla objektiv och fotopeppen detta medförde.
Så vi gick ut för att äta.
Praktperson pratar med händerna.
Vi slog till på en trerätters på Klippkroog.
En rar servitris förklarade menyn för oss tyskaokunniga och sedan fick vi väldigt god mat, bäst var borstjin med rotfrukter, så bra rätt som är så lätt att underskatta.
Tog en promenad och fann denna till synes övergivna hotellobby som var helt fantastiskt inredd. Twin peaks möter Grand Budapest Hotel.
Och andra nattliga stadsvyer. Sedan köpte jag grapefruktjuice och vi lärde oss att många tyskar handlar i papplådor istället för plastkassar, ca 200% vettigare.
Nästa morgon ville vi förstås ta tillfället i akt att få tysk frukost eftersom de tenderar att vara så bra på rätt ställen. Gick till Kaffee Stark.
De var underbemannade och blev överväldigade av att det kom folk så vi satt blodsockerlåga och klagade över att vi fick vänta en timme. Är verkligen ej mottaglig för motgångar innan frukost (vet, så privilegierat gnäll). Det var i alla fall helt gott när det väl hände. Denna ostbricka exempelvis, bangar aldrig.
Gosig typ utanför fönstret.
Nästa plan var en outlet med dyrismärken som Mattias sett ut. Den var belägen i ett tält vid motorvägen och M köpte oerhört tjusiga byxor och jag själv ordnade äntligen med nya springskor (de jag hade är långlånade/stulna från Maxime sedan 2013, helt platta i sulan och luktar tonårsfotbollslag). Träden blommade osv.
På kvällen hade jag bokat biljetter till denna tjusiga teater.
Valde den här eftersom vi såg en annan Katie Mitchell-produktion i Berlin och jag var fullständigt tagen. Hon jobbar helt sanslöst tekniskt virtuost med livefilmning-/klippning på ett sätt som både är oerhört intimt och samtidigt distanserat, fiktionen är liksom både helt intakt och konstant redovisad. Ah. Svårt att förklara. Älskade det i alla fall.
Teatern var Dramatentjusig.
<3
Tredje och sista dagen erbjöd ännu en utefrulle. Obs på piccolomjölkkannan.
Kan. Ej. Få. Nog.
Tog oss till Museum für Kunst und Gewerbe. Drack lite mer kaffe i ett sömnigt museicafé med enstaka pensionärer och ljusa orkidéer.
Tjenahejsan.
Var främst där för att se utställningen Geniale dilletanten, om en DIY-baserad subkultur i Tyskland under 80- talet.
Bandet Mania D, k00laste katterna i stan.
Punkiga accessoarer såsom tandställning av pärlor.
Dessa automater finns utströdda över det här landet vad det verkar, som lämningar från decennier sedan. Av denna fick en byta 50 cent mot en punkig pin. Bangar aldrig en punkig pin.
Och utsnitt av hur denna gör-det-själv-punkiga antiestetik sipprade in i designen.
Vidare till andra flyglar och hallar, det här printet var fin tatueringsinspiration.
Klipp å klistra med löv. Så enkel bra grej, att använda löv som pappersmaterial.
Legopopkonst.
Och en epileptiskt intensiv sextiotalssalong i alla nyanser av orange.
Och sedan var det hämta blanka hyrbilen och styra kosan rakt söderut mot ny tid, nytt liv.
RESPEKTINGIVANDE PURUNGDOM
Innan jag for blev jag tjugosex år en dag. Agnes beskrev det som en ålder som "inger respekt men en är fortfarande purung", huvudet på spiken kände jag. Och eftersom jag är student kan jag skjuta upp åldersnederlaget att åka dyrtåg ett år till. Så här var dagen:
Sängen, sången, frukosten. Om detta inträffar på ens födelsedag är allt redan mycket lyckat.
Fluffiga bröstbakelser med vit choklad- och limemousse, björnbär, pecannötter och annat sockerchockande.
Paket! Och brev och blomma! Hurra!
Avslöjande om innehåll följer längre fram i livet.
Födelsedagsbrunch var mitt val av firande, förutom att det är en av de bästa grejerna i lajf kändes det också rimligt att inte leva loppan natten lång pga skulle packa ihop mitt liv och fara snart.
Lovisa och Annelie var först. Här L, så gullig och smart person.
Dukade med dubbla bord i vardagsrummet, tre sorters kaffekoppar och vinglas till smoothien.
Annelie, Jesper, Emma. Annelie med My little pony-hårtoppar och Jeppan i inbakad fläta, fint.
Paulalala.
Lovisa & Agnes.
Emma <3
Kolla fiiiin.
Och Alex! Fint gäng vare. Mattias fastnade knasigt nog ej på bild, han rände fram och tillbaka till köket och gräddade våfflor och kokade kaffe i ett och var diskret briljant.
Äkta presentbord! En övervikt på anteckningsböcker (kan ju inte ha för många) med inslag av tandborste, choklad, kaffe och kärleksfulla meddelanden.
Det här är presenten från Mattias. Han hade suttit i köket i typ sex timmar dagen innan och pysslat mycket hemlighetsfullt med stängd dörr. Och så hade han byggt ett tittskåp i papper med parfymflaskor från Comme de garçons, istället för att skriva ett vanligt presentkort. Bara en person med hemskt mycket lööv och kreativitet i sig gör så tror jag.
Känner ni respekten/purungdomen som strålar ut från mig.
Efter flera timmar av våfflor och påtår och äggröra på rostade mackor stämde herrskapet upp i sång tillägnad undertecknad!
Sen åkte cavan fram.
Det byttes plats och divanerna intogs.
Jag tog fram hårögonskugga och glitter som jag behövde ge bort och Annelie haffade de förstnämnda.
Och så småningom droppade alla fina gäster av.
Hejdååå, puss puss.
Men det var inte slut på härligheten, för Malou passerade genom stan direkt från dimmiga Berlinäventyr och lyste upp min dag ytterligare. Hon var full av skrönor och analyser och rullande skratt och engagerade frågor och respons och största karisman i stan, som alltid.
Och vi åt insane god middag på Tempo. Hade dock en oerhörd sinnesförvirring när jag bet i den där runda gula kulan i tron om att det var mango eller möjligen någon rotbeta och det tog några oändligt långa sekunder innan jag insåg att det var en äggula.
Vi krampussades hejdå, så himla glad att ha fått sett henne en gång till innan jag åkte, och smygtummade på att ses i Berlin i maj. Resten av kvällen innehöll bebisbad med Latifa, grötmatning och gosande, ett hjärtslitande brev och gråtfest i tvättstugan. Klart slut på födelsedag som slet med mig över branta känslospektrum.
G / efter 6 dagar här
Så mycket känsla av mellanrum just nu. Är väl på en bro, en tröskel, ett veck eller ett glapp i mitt liv. Det har gått snart en vecka sedan jag och Mattias for bil ner från Hamburg med miniväxten från Maxime dinglande från backspegeln. Till mitten av detta stora land, till ett landskap som också ser ut som Skåne, till en stad som är som Mölndals bro eller Borås, som Falköping eller ett fulare Karlstad, fast med enstaka medeltidshus av korsvirke och pondustyngda stenbyggnader. Sömniga småstadskänslan.
Skolan ser ut som kommunhus eller ett nedläggningshotat gymnasium och har inget krig utom klasskrig och stöd PKK taggat på de bruna tegelväggarna. Jag hittar mina kurspersoner och alla röker smala rullcigg och har lika smala jeansben.
Jag kom hit en vecka tidigare än beräknat för att få plats på en kurs med en bulgarisk koreograf. Men. Jag stack därifrån efter tre timmar; äkta dropout. Han var bara för auktoritär, för arrogant, ignorant och gav oss uppgifter med skyhöga krav på snabb produktion; mer än jag kunde ta min första dag i ett nytt land/ny stad/nytt sammanhang. Ett och ett halvt inre krig när jag gick därifrån; en duktig flicka gör aldrig så. Men det var rätt. Det var det.
Nu är det plötsligt en hel vecka till nästa kurs börjar och jag blir helt ställd av att bli presenterad för en så oorganiserad ocean av tid. På det här stället där jag inte känner nån. Ett olustigt symptom på ett produktionsfixerat samhälle där oplanerad tid känns främmande och som skamfull lättja. Men jag längtar ju efter att dyka in i skolan; anledningen att jag är här.
Bor gör jag med två snälla läkarstudenter, lägenheten är stålgrå heltäckningsmatta, affischer av blodomloppet och vitaminerna (fett- och vattenlösliga), cocacolaglas och plastbunkar, tomma fönsterbrädor, energidrycksburkar i papperskorgen. Varmvattnet i köket fungerar bara om en spolar varmvatten i badrummets båda kranar, väggarna är tunna som kartong och jag hör små hundtassar och dörrgnissel, det låter som att alltsammans sker i mitt rum. Utanför mitt fönster svänger en lyftkran långsamt, pensionärer går hukade över sina rullatorer och snart tror jag hängbjörken slår ut.
Första morgonen hittade M ingen kaffebryggare så han gick ut och kom tillbaka med en röd moccabryggare, finaste jag sett. Han har varit här tills igår och hållit mig i handen medan vi försökt dechiffrera denna ganska stängda gråa stad som långsamt vecklar ut ett och annat kronblad. Tre biomarkts. Ett asbra burgarställe. Ett café med vackra koppar och kungliga bagels. Ett chokladcafé. Ett franskt café vid ån. Ställen att vara på.
Vi gick in i den hittills enda Berlinlika butik vi hittat, en lockluggad person frågade nyfiket var vi var ifrån (småstadsfördel) och satte sig sedan med oss i sofforna jämte en porslinsminkad poptjej och en alldeles tyst tatuerare i deras kreativa studio med klättervägg i en kub intill. Skrev ner sina bästa tips på ett vykort och jag hoppas jag ser dem igen på loppismarknaden på lördag.
M for igår, jag blötte ner hans sidenbomber med tårar i ett dunkelt parkeringshus och så tog han med sig sin värme, sin Comme des Garcons 2, sin orubbliga blick, sin alpacatröja och försvann.
Jag äter frukost i sängens fotända, fönsterbrädan som bord. Jag har bränt mig i pannan och hårbottnen och fått solutslag på händerna av att ha varit ute och sprungit i en soldisig park bara en stund. Nu är det kyligare igen; april är april.
En gång för snart sex sedan flyttade jag till England för ett annat tremånadersutbyte. Då var vi fem personer, som en familj nästan, med långsmalt radhus och ett helt liv av scones, internskämt, karaktärer, historier, erfarenheter. Nu är jag själv på den här platsen som inte har Malmös hemkänsla, Berlins sjudande spänning, Cornwalls idylliskhet eller Paris grandiosa ansikte. Men det finns något annat här och jag ska ge mig tre månader att hitta det.