SOCIALISTHIPSTERS / HYBRIDPERSONER / EN TOPPENPODD & BEST OF REGERINGSFÖRKLARINGEN

Ett inlägg kommer lastat med fyra internettips av ganska olika karaktär, håll till godo!

Brorsan visade mig nyligen Fuckyeahsocialists, en hel tumblr-sida dedikerad till att bevisa de estetiska vinsterna med att vara röd i hjärtat, om en nu skulle ha svårt att finna nog med ideologiska skäl. Solidarity never goes out of style osv.

Buffalobillgates är ett koncept som går ut på att Kalle som driver sajten skapar typ filmstjärnebilder som är sammanslagningar av två kända personer. I samlingen finns bland annat Yoko Bono, Putintin och Quentin Tarantina Turner. Alltså skrattar så mycket av detta, och det är dessutom otroligt snyggt gjort.

Jag är aldrig snabb med alla dessa fenomen on the Internetz, är till exempel inte alls en frekvent podlyssnare. Men, även om det här är ytterst sent upptäckt och podden dessutom verkar ligga på is så måste jag bara tipsa om Camila & Mireyas podcast om någon missat den. De bloggar även på Rummet och deras podcast genomsyras av antirasism och feminism. Så fantastiskt megasmarta och roliga personer, värt att plöja alla avsnitt.


Jag drömmer ju om en antikapitalistisk rödrosagrön utopi och känner kanske ingen stormande tillit till Stefan Löfvén & co, men jag blir ändå glad när jag läser regeringsförklaringen. Den andas brandtal och vad behöver vi i dessa tider av politisk apati om inte just det. En känsla av att men gud, saker går kanske faktiskt att förändra. Den är inte fullständig eller på något sätt perfekt, men den andas hopp och den känslan är så obeskrivligt stark och viktig. Hopp kan omsättas i något mer radikalt än parlamentarismen erbjuder, allt i vår strävan efter En Annan Värld.

GENOM SÖMNEN VIA KAMPEN TILL LJUSET (FÖR OSS SOM KAN VÄLJA)

Det blev så väldigt tyst här. En tystnad som en följd av en skola som slukar i stort sett all min tid energi och kreativitet, allt det nya som fortfarande är nytt. Och valet. Sorgen. Åtta år av blå regering som monterat ner så ofattbart mycket trygghet och försatt så många människor i odrägliga livssituationer.  Som genom det berett väg för ett parti som gör oss till en del av det allt mer fascistiska Europa. Som i sin tur bereder väg för den allra värsta sortens öppet militanta nazister.
Det är så många som skrivit så mycket bättre analyser av det här än vad jag kan göra, till exempel den här. Men jag tänkte skriva lite om var mina tankar rör sig nu när den första vågen av apokalyptisk ångest och akut politisk depression ebbat ut något.
Alltså. Det är bara så att vi inte får tystna nu.
Vi som har priviligierade kroppar, vi som inte står i den direkta skottlinjen för fascismens framryckningar, vi som har ett val att kämpa eller inte, vi som kan gå härifrån. Just vi måste stanna kvar och vi måste fortsätta eller börja om, resa oss eller skrika högre. Det finns så sjukt många som redan kämpar och så många som inte kan välja bort kampen, som får känna på rasismens konsekvenser omedelbart. Detta är en uppmaning till mig själv och andra som har privilegiet att kunna välja. Först kanske: att behandla frågan som nog maler i mångas magar nu; vad kan jag göra? Var riktar jag min frustration/trötthet/vrede?  Och jag tänker på alla som går runt med den frågan i sina kroppar och jag tänker på vilken kraft den innehåller, tänk om den viljan skulle mobiliseras. Vi som har ett val behöver hitta våra former för motstånd, för antirasism och en annan sorts värld.  Att inte försvinna bort i sömn och förträngning, normalisering uppgivenhet. Vår tystnad är deras största vinst. För mig försöker jag göra den här tiden till en tid då jag funderar och diskuterar kring vad aktivism är och hur jag kan verka i mina sammanhang. På skolan, i samtal, i demonstrationer, i NGO’s. Kanske handlar det också om att omförhandla bilden av vad aktivism och vad en aktivist är. För nu är det nog så att vi alla måste dra in ny luft lyfta blicken och fortsätta. Alltså there’s no way to go but on och vi kan väl hjälpas åt att tänka ut strategier? Det finns vägar ut och framåt.  

(Här är en hård, skarp och mycket bra text som i alla fall gav mig en spark i rumpan, på helt rätt sätt)

VI BEHÖVER INTE FÖRGÄVES IGNORERA VARANDRAS OFRIHET FÖR ATT SJÄLVA FÖRSÖKA VARA FRIA / VI BEHÖVER INTE BYGGA VÅRA LIV PÅ RUINER AV ANDRAS

Vi sover dåligt. Vi rycker i sömnen och drömmer om nazister och apokalypser. Det är världen som tagit sig in i våra nätter och blodomlopp, det är alltings tendens att gå absolut fel som känns. Vi är oroliga för fyra år till av förstörelse. Livrädda med stänk av förhoppningar.
Idag röstar vi för solidaritet, hopp, jämlikhet, social rättvisa. Min tilltro till vårt politiska system sviktar, jag önskar systemet var annorlunda, jag önskar mig helt andra premisser än pengarna och patriarkatet. Men jag röstar för det som ger en skärva hopp och en glimt av visioner för vanmakten står oss upp i halsen nu. Klarar inte fyra år till av klimatförnekelse, utförsäkring, nedmontering av de sociala skyddsnäten, privatisering, total trötthet och brist på radikala åtgärder mot fascism sexism och det här samhällets allmänna förfall. Jag upprepar en annan värld är möjlig även om det inte känns så, jag tänker på Athenas ord om en annan värld ska vara möjlig är det vårt ansvar att förverkliga den, ingen kommer att göra det åt oss. Vi lever inte i den bästa av möjliga världar, de som talar om för oss att det är så är de som själva tjänar på att vi ska tro det. Jag röstar rosa för jag vill ha F! i riksdagen, jag vill ha deras otålighet, deras antirasism och deras feminism som prio ett, jag vill ha dem som den feministiska glädjedödaren i plenisalen, för att styra om diskursen, för att förhindra att den intersektionella feminismen förpassas till parenteserna. Den här världen känns så outgrundligt hopplös men F! har gett många nytt hopp. Jag röstar rosa för att F! skulle kunna förhindra SD’s vågmästarroll och ge det rödgrönrosa blocket egen majoritet. Jag personligen är mer vänster, uttalat socialistiskt och antikapitalistiskt lagd och det önskar jag att F! var också. F! ger inte svar på allt, men jag vill ha dem där.
Politik är mycket mer än valdagen, det är gräsrotsrörelser, ickeparlamentariska krafter och aktivism, samtal, attityder, konst, möten, vardag. Det är där en kan få verka konkret och ha makt att påverka så det märks. Där finns så mycket kraft. För det är svårt att känna något annat än sin betydelselöshet i detta system där makten är så långt borta och där ekonomin som är som science fiction styr över människor. Men vi är folket, vi har våra röster. Så nu använder vi dem. Och det tar inte slut sedan, om det går åt helvete nu går vi inte och lägger oss, då reser vi oss. Då reser vi oss. 

OM ATT VARA TYST OCH LYSSNA

Jag var på ett samtal och en poesiläsning idag, med poeterna/aktivisterna Athena Farrokzhad och Felicia Mulinari på Stadsbiblioteket. De pratade om sin och varandras poesi, om mödrar i exil, om rasism och kamp och kollektiv, om var rasistiska upplevelser tar vägen, om språk och arbetarlitteratur och galna revolutionära föräldrar. Det var knytnävar och smekningar, det berörde och brände mig. Det var Så. Vackert. Dessa två personers enorma språk, deras formuleringsförmåga och skärpa som får mig att häpna och överfyllas av inspiration, deras lyster och vrede, deras humor hetta och poetiska politik. Vi delar värld och utopier men våra erfarenheter skiljer sig. Det finns så mycket av det här (väster-)landets fula sidor som jag aldrig behövt utstå.
De är så övertygade om ordets och språkets revolutionära potential och de förkastar hela idén om att det optimala tillståndet för en människa är att vara en oberoende individ, absolut autonom. Athena säger om vi inte är tillsammans är vi döda och det går tusen pilar genom mitt bröst. Jag önskar jag kunde återge samtalet, att jag spelade in deras skratt och deras punchlines, men det är alla gånger bättre att läsa deras egna ord.
Av någon anledning tänkte jag på Navid Modir och Gustav Fridolin när jag satt där. Eller, jag tänkte på deras HALLÅ-JAG-HAR-BLIVIT-FEMINIST-ÄR-JAG-INTE-STRÅLANDE- texter.  För att jag genomfors av skam över att vara en del av det vita etablissemang och kulturlandskap som finns på andras bekostnad. En del av den vitsvit Athena och Felicia skriver om. Mina privilegier = andras förtryck osv. Skam är passivt och jag vill inte bli paralyserad, det kan ju aldrig generera någon rörelse. Jag tänkte på att Gustav och Navid när de kom till sitt feministiska uppvaknande istället för att ta uppta en massa medieutrymme istället borde använt sina positioner och privilegier på ett annat sätt. Lämnat plats åt andra röster. Sökt upp kunskap, läst, lyssnat, lärt sig. Inte tagit mer plats. Och när jag satt där i publiken och lyssnade storögt och med frenetiskt antecknande penna på Athena och Felicia så tänkte jag att jag inte vill vara som Navid och Gustav. Att jag inte vill vara HALLÅ-JAG-HAR-KOMMIT-PÅ-ATT-JAG-ÄR-DEL-AV-EN-RASISTISK-STRUKTUR-OCH-DET-ÄR-ASJOBBIGT-MEN-JAG-ÄR-FAKTISKT-EN-SNÄLL-MÄNNISKA typ. Att jag istället vill vara tyst och lyssna. Att jag bara vill ta del av dessa enastående personers insikter och poesi, höra dem formulera frågeställningar, erfarenheter och problem som jag i min vita svennebanankropp aldrig behövt uppleva. Vill höra mera. Fundera över vad jag kan göra i de sammanhang där jag verkar.
Bibliotekssalen är enorm, det känns som tusen meter i takhöjd och dessa två personer intar och äger det där rummet. Jag märker att jag känner mig besvärad av att publiken är övervägande vit, vilket dessvärre alltför ofta ju är fallet i den här typen av kulturella sammanhang (vilket också behandlas och med rätta kritiseras i samtalet). Men de lyssnar. Vi lyssnar. Och det är det jag vill göra. Tystna och lära mig. Det är där jag vill börja.

(PS lyssna genast på Athenas sommarprogram om du inte gjort det, köp hennes geniala diktsamling och läs Felicias poesi här)