Den trettiofemgradiga luften, svetten som rann mellan mina skulderblad och klichésolnedgångarna som fick applåder från strandbadarna känns så oändligt långt borta nu. Och det är det ju också. En atlant och ännu mer landmassa och hav från här till där. Har inte jättemycket bilder från stan pga stöldbegärlig kamera (men har en engångskamera från karnevalen som jag inte kan bärga mig att se bilderna ifrån).
Den där grönskan som är så tät och intensiv, fuktig och överdådig. Kullarna och bergen, de lila träden som har sitt namn från färgen på en viss katolsk prästkåpa och står som stolta enfärgade brudbuketter i regnskogstapeten. Mandioca, tapioka, açai. Att aldrig, aldrig frysa. Mitt läppstift som smälte till kladdiga rödrosa fläckar. Horisonten. Tyngdlösheten i vågornas vällande välvning och de vita hängmattornas loja pendlande. När det blir varmare inomhus av att öppna fönstren. Men också; den där bukten som är så förorenad att det inte går att närma sig vattnet, som de lovade sanera innan OS men sen lät bli. Bussarna som de lovade alla skulle förses med air conditioners så att det skulle gå att andas men sedan lät bli. . Konserthuset som står tomt för att pengarna försvann i korrupta upphandlingar. Hans vän som blev skjuten i ett rån veckan innan vi kom dit och sen poliserna som försökte hjärntvätta honom på sjukhuset. Barnen som sålde öl och tuggummin till oss under karnevalen och alla är ickevita. Tonårstjejerna på stranden som kallade mig för Elsa ur Frozen som säljer läsk istället för att gå i skolan. Att typ alla i medelklassen bor i gated communities. Lagen som införts efter kuppen som säger att investeringarna i vård och skola ska förbli statiska i tio år framåt, oberoende av inflation. Att det kostade 35000 för mig att ligga inlagd på sjukhuset i två dygn; jag klarade mig tack vare försäkringar men alla som bor där som måste betala tusentals kronor i månaden i privata sjukförsäkringar pga söndertrasad välfärd. I Rio fick jag andnöd av skönhet och politiska utmattningssymptom, där blev jag skamsen och tacksam över min priviligierade bakgrund, förbannad på allt blått och brunt (och det som en gång var någorlunda rött) som gör sönder det som varit bra av välfärd etc här i Sverige. Där var jag närvarande, lugn och lätt, bekymrad och tyngd av kroppsångest, konstant salt av hav och svett, där var jag med den jag bara blir mer och mer kär i. På mindre än ett dygn tog jag mig från Copacabana till Bromma och det är så svårt att greppa. Såg Marocko från ovan mitt i natten, Casablanca eller Marrakesh. Till slut ville jag åka hem och en dag vill jag åka tillbaka.
PÅ ANDRA SIDAN KARNEVALEN & AKUTEN
Saker som passar ihop mest för att deras färger gör det men också för att de har varit av mer eller mindre betydande slag i mitt lajf de senaste dagarna. Har förskjutit mina uppfattningar om vad storlek/mängd/hetta/intensitet & fest betyder genom karnevalen i Rio, vi har bara gått på "små inofficiella karnevaler" vilket betyder gatufester med kanske 3000-5000 personer. Det har varit svinkul när en vill ha fest och helt vidrigt när en bara försöker handla mat eller ta en buss pga ingenting rör sig och det är fulla halvnakna beachbabes och surfardudes överallt (Häromdagen tog det fyra timmar för oss att ta en buss till nästa stadsdel, ta en kaffe och åka tillbaka). Har kastats mellan bedövande kroppsångest, klaustrofobi och något nästan euforiskt tillstånd. Har dansat mig genom stadsdelar från klockan åtta på morgonen, tvättat händerna i isvattnet som håller ölen kall, neonfärgat pulver, glitter & svett har lagt sig i skikt över min hud (som vägrar anta någon som helst typ av sommarlyster) i olika superhjälteaspirerande utstyrslar. Avslutade dock denna tornado av kalas med att få akut tarminflammation och ligga inlagd på akuten i två dygn med nålar i handleder och armveck och livets vidrigaste slang mellan näsa och mage via hals. Har nu äntligen hasat mig hem till F med en två veckors antibiotikakur på halsen och inställd hemresa med retroaktiv ångestandning, oerhörd lättnad av att vara befriad från sjukhuslukt och diverse förödmjukande situationer och med en tacksamhet till antibiotika och reseförsäkringar större än livet. På återseende etc
MARATONUPPDATERING / SCREAMING: FIRE
Idag lämnade jag Malmö efter två veckor, de två sista. Alltså, sista. I helgen var jag i Stockholm; missade nästan tåget då jag stod på fel perrong trots att jag var på stationen 40 minuter tidigt. Hann enbart pga att tåget var sent. Förvirring uppstod när jag skulle ta min plats för där satt redan någon och vi undrade hur dubbelbokningar egentligen går till. Detta mysterium fick sin förklaring när konduktören uppmärksammade mig på att min biljett gällde tredje MARS. Antagligen ett resultat av multitasking, nån sorts tankspriddhet från min sida. Konduktören var först dryg och sen gullig, gav mig en ledig plats i första klass, en ska aldrig underskatta extra breda säten och gratis chokladmuffins.
Nu åker jag mot Tyskland, G och meu amorado, sedan vidare ------
Det har varit en utfasningsprocess från Malmö som pågått nästan ett år, men i fredags var den dagen som var den sista. Den lektionen som det inte kommer någon annan efter. För tre år och sju dagar sedan kom jag in på Teaterhögskolan i Malmö. Mitt nummer var 456, det numret hamnade på en lista med elva andra nummer. Att väljas på det sättet. Den natten var en av de största i mitt liv, en vändpunkt kantad av ceremonier och något som verkligen kändes magiskt, mitt Hogwarts. Den här berättelsen skriver sina sista rader, jag började skriva ut mig själv successivt för ett år sedan men nu är det äkta sorti.
Känns lite som att flytta hemifrån. Vill ut bort nu, bort från allt det där färdigformulerade som känns statiskt och tillbakahållande, men det är ju också varmt och bekvämt och säkert. Jag är övertygad om att den här vägen, den här planen är helt rätt. Jag ska till Stockholm och arbeta med nio personer i ett projekt som jag är så exalterad över. Skolan i Malmö har gjort mig frustrerad och ledsen på många sätt, men det har verkligen varit fint också. Och det finns så mycket omhändertagande och trygghet där. Där rör jag mig obekymrat i genomsvettiga kläder och känner mig stöttad av mina klasskompisar när jag försöker spela realism för första gången på ett år. Där är kaffet allas, vi somnar ibland i soffan mellan lektionerna och någon har tänkt ut varenda timme av vårt schema för månader framåt. Ibland har vi tre lärare på en student, där hade jag mitt eget skåp, ett postfack med mitt namn. Där finns en takterass för våren och en bastu för vintern, där stör vi oss på varandras dåliga vanor och förvånas när vi levlat, vi tröttnar och överraskas. Det där är över för mig. Min tolva, min scenskoleklass lever vidare utan mig. Det är rätt, min intuition har tagit sig hög klar ton det senaste året och den är mycket säker på sin sak. Jag har varit arg så mycket, men jag tror inte jag är arg längre. Kritisk men inte upprörd. Det är bara dags att gå nu.
Saker försvinner när en bor i en resväska. Min kameraladdare till exempel, jag väntar på en ny för det kliar i hela mig efter att inte ha kunnat fota på en månad. Förstår hur mycket det där betyder när jag inte har det. Blir nog aldrig en fotograf men vill alltid fotografera. Beställde en ny laddare till Malmö men den hann inte komma innan jag for. Detta. Nomadiska. Lajf. Det som jag har en komplicerad och intensiv kärleksrelation med men som osäkrar allt jag var van vid och tar orimligt mycket grejer ifrån mig.
Jag har börjat skriva igen. I en skrivbok med blanka papper. Knappt något färdigt, men bara det att text händer och det kommer melodier till mig, det finns musik någonstans, det finns tveklöst en längtan och det finns någon sorts produktion, det finns ord. Det handlar ofta om separationer, om ankomster och avgångar och hur nära jag känner tidens rörelse, som ett vinddrag.
Det är fallande, fosterställningar, förgänglighet omkring mig och inuti. Världen är farligare, mer oberäknelig och förlamande än jag någonsin sett. Det går så fort, det är mer än vad som går att ta in, för vansinnigt. Skenande apokalyps. Och det största privilegiet av allt är kanske det att kunna vända bort blicken, att kunna välja blindheten, ignoransen. Att stänga in sig i sammetsbubblor och ägna sig åt eskapism. Det är riktigt obehagligt att märka att ens välmående hänger på ignorans, att för att inte drabbas av ren hopplöshet så tittar en bort. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Jag vill aktivera mig, jag vill omsätta förtvivlan i handling. Men jag vet inte hur, jag har inte vetat hur på väldigt länge.
Jag har upptäckt Run the Jewels och förstår inte varför jag inte alltid har lyssnat på stenhård hiphop? Känner mig som en karatekidkween var jag än går med dem i öronen. I mitt huvud med dem kan jag slå sönder allt som behöver slås sönder. Är väl dömd till att för alltid vara en ängslig blek skandinav, men i mitt huvud! Karatekidkween I tell you.
Just nu har jag en intensiv känsla av att ha ett framför, ett fält av kommande liv. Men katastroftankarna skedar alltid med förhoppningarna och jag upprepar don’t anticipate don’t anticipate don’t anticipate när jag vill gråta över förluster som ännu inte inträffat. Eller när skador och skogsbränder omkring mig tömmer allt på syre. Bergstoppar går över i stup så fort. Ibland när jag har mens tänker jag på att det vore så käckt om det gick att blöda ut allt på en gång, en timme på toa bara så skulle allt vara överstökat. Tänker att det också kunde vara detsamma med smärtsamma insikter och kriser. Om en kunde få blöda ut alla våldsamma känslor om förgänglighet, ensamhet, förlust, åldrande och död i en enda krigisk katharsis för att sedan kunna hantera livet igen. Men det skulle antagligen vara dödligt överväldigande, en skulle förblöda av livets obegripligheter. Så katastroferna får väl fortsätta skeda förväntningarna och jag vår vända mig emellan dem, lyssna intensivt åt sidan.
SO DO NOT FEAR / THE FACTS CONFIRM THAT IF WE LOSE PERSPECTIVE WE FIND RELIEF
Kapitlet Johanna, Britney & 1600-talslägenheten är avslutat. Slutfört, nedpackat, förhastat undanstädat. Inga fler frukostar vid bordet med den grönmönstrade vaxduken med fötterna på elementet för att väggarna inte klarar att hålla kylan ute. Inget mer vakna av sopbilen utanför lövtunna väggen klockan 7 varje morgon, inga skevstämda kyrkklockor, inga sluttande trägolv, kakelugnar, nedslitna stentrappor eller eventuella spökens närvaro. Ingen galen gallerist på nedervåningen att smyga för. Men jag kommer sakna det, jag tyckte om det där rummet och att bo med min dekadenta skådespelardiva tillika klasskamrat Linn. Och bye bye Britney, du har präglat hela min höst. Att infinna sig på teatern, anlägga den där sotiga lolitalooken och bekvämt hänga runt i den där hjärtligt gränslösa jargong som blivit våran. Foajékaraoke & full salong varje kväll. Smaken av artificiell jordgubb, Hubbabubba, knastrande godishalsband & bryggkaffe genom sugrör. Britneys dödssöta Private show & en genomträngande omklädningsrumssvett som om vi var ett helt tonårsfotbollslag. Min praktik är klar, it's done, there's no way to go but on.
Det har varit snö, det har smält, det har varit skimmer, sedan bråddjup, det har varit white noise och lugnet på andra sidan katastrofen. Det har smakat kall phad thai, mentholcigg och salt från ögonen de värsta dagarna. Jag hoppas osäkerheten, sömnlösheten och lavaångesten som flutit under min hud i höst är utrensad för alltid, att den dör med 2016. Att den ligger kvar som ett ömsat skinn i ett av hörnen i det rum som var mitt. Att den är lika bortfrätt som min svarta hårfärg som jag tvingat bort med tre stenhårda blekningar och som nog aldrig kommer igen.